En historisk dag av hopp

För nästan ett år sedan stod jag och tittade mot Vita Huset och Capitoleum. Blommorna från de japanska körsbärsträden flög som snöflingor genom luften och landade på axlarna när vi vandrade längs Pennsylvania Avenue med en känsla av att vara i maktens centrum.
Det var en upplevelse jag sent ska glömma.

Under livets gång är man med om många omvälvande händelser, historiska landmärken. Jag minns, likt alla i min generation, hur God morgon Sverige inte sändes för att Olof Palme hade mördats. Jag minns sorgen när Anna Lindh bragtes om livet. Den 11 september 2001 stod jag framför en TV på journalistlinjen i Skurup och såg chockat på när flygplanen flög in i World Trade Center. Estonia-katastrofen, tsunamin. Alla dessa händelser som lamslog och berörde, som förtvivlade och samlade så många människor kring gemensamma känslor.

Nu skriver jag in 20 januari 2009 i dagboken, en dag då hela världen samlades i hopp och förväntningar. Istället för alla dessa händelser i motvind kan vi nu äntligen säga att jag var där, just då, jag minns känslan, det var en omskakande dag – och den var alltigenom positiv. Oavsett vad Barack Obama lyckas uppnå under sin tid som president, så var gårdagens ed en historisk händelse – en fantastisk, tårdrypande föreställning.

Jag vet ingenting om den unisona utandning och frihet hela Europa genomsyrades av 1945. Jag var inte med när Martin Luther King berättade om sin dröm.

Men likt en hel värld vilade mina ögon på tv-bilden när en färgad man blev världens mäktigaste för första gången i historien. Det var förstås oundvikligt att kinden blev fuktig.

Nelson Mandelas presidenttillträde efter den långa apartheidregimen, Sovjetsväldets och murens fall - och Barack Obama med handen på Abraham Lincolns bibel två dagar efter min trettioförsta födelsedag. Historiska händelser av hopp, stolthet och glädje.

Stunder att berätta om för kommande generationer.