Vi kan inte blunda

Gaza. Död. Barn som blöder, gamla som gråter, söner, döttrar, mödrar och fäder som desperat försöker skydda sina älskade. Det är svårt att inte se, svårt att inte förskräckas - och svårt att inte slå ner blicken och försöka glömma.
Men vi kan inte och får inte blunda för den situation som råder och sedan länge rått för de palestinska invånarna.

I början av mars ska Sverige spela Davis Cup mot Israel här i Malmö. Många säger att sport och politik är fristående från varandra, att idrottsrörelsen inte kan ta det moraliska ansvaret, att så länge Sverige som nation fortsätter att bedriva handel med ett land som Israel, så länge folk fortsätter att köpa israelisk frukt och varor - så vore en bojkott av en tennismatch en fjärt i vinden. Det är förstås sant. Vill man tydligt ta avstånd från Israels olagliga och inhumana ockupation av Palestina, så finns förstås ingen annan utväg än att stänga export- och importvägarna. Men det hindrar ju inte att man gör de små markeringar som går att göra. Det hindrar inte att man vågar visa lite ryggrad.

Om konflikten i Israel och Palestina har de allra flesta de mest brinnande åsikter. Även om hopplöshet ständigt tycks vara den gemensamma nämnaren, så finns det en avgörande majoritet som helt enkelt tycker att palestinierna får skylla sig själva. Skjuter man in raketer mot Israel, så kommer svaret att komma. Skickar man in självmordsbombare så kommer israelerna i skräck att göra allt - allt - för att hindra att detta sker igen.

För ett par år sedan åkte min vän L. till Palestina för att arbeta för en människorättsorganisation (hon är utbildad jurist med specialisering just inom mänskliga rättigheter).
Hon åkte dit utan förutfattade meningar, utan starkare åsikter än insikten att denna konflikt är extremt komplicerad.
Hon kom hem med palestinasjal.
Vad hon sett, vad hon förstått och varit med om hade gjort henne allt annat än neutral. De övergrepp som ständigt begicks av den israeliska staten mot det palestinska folket hade påverkat henne djupt.

Om vad som händer i Gaza just nu låter jag därför hellre henne berätta. Hon är mer insatt än de allra flesta i vad det innebär att leva i Palestina. Hon har varit där, även om hon tack och lov inte befinner sig på plats för tillfället.

Mikael Wiehe skrev än en gång, i en låt som då var menad att stoppa en Davis Cup-match mot Pinochets Chile men som är lätt att i detta läge damma av:

"Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sig undan
eller ställa sig bredvid"

Läs vad L. har att säga nedan, läs vad hennes kollega skriver i brev till henne direkt från Gaza - och slå aldrig någonsin ner blicken igen.

Stoppa matchen.
Stoppa dessa vedervärdiga övergrepp.