Fredag: bokcirkel

Det är som det är, ibland flyter tiden och ibland stapplar den fram. I helgen har den flutit.

I fredags var det bokcirkel. För första gången på mer än ett år hade alla fyra deltagarna lyckats läsa ut den bok vi träffades för att diskutera, bara det en upplevelse utöver det vanliga. Men bokcirkeln är så mycket mer än då. Fyra kvinnor i samma ålder, med det på ytan enda gemensamma att vi en sommar jobbade i samma skyskrapa på Segevång. Men det finns, förutom det obestridliga faktum att vi alla är barn av medelklass, så mycket mer - och framför allt så mycket mer oväntat. Spektrat inom vilket diskussionerna flödar i en jämn ström är obegränsat, nyfikenheten stark, detaljerna i centrum för helheten. Tack vare att vi inte ses särskilt ofta (ungefär varannan månad) - och aldrig gjort det - kommer det fram nya erfarenheter, nya tankar varje gång. Det finns en enorm trygghet i att ha sin familj nära och vänner som funnits i ens liv under många år, som känner en utan och innan. Men bokcirkeln, med sina nya infall och vinklar, med sin energi - är som portvinet till osten. Den lyfter tillvaron till en annan nivå. I fredags pratade vi om arbetslöshet, direkt och allmänt, om nittiotalets pompösa ballader, om stressen i sjukvården, om barn och framtid, vi såg Barack Obamas tacktal efter valvinsten, berörde situationen i Gaza och böckers språkliga stilar kontra tema och idé. Mest av allt pratade vi kanske ändå om de stunder då man önskar att man åter vore sjutton, om det första hånglet, om den stora kärleken som aldrig förlorar sin glans. Om att man kan längta tillbaka till den tid då inga handlingar fick betydande konsekvenser och ingen lycka hade en sorgkant av morgondag.
Jag gick därifrån alltigenom lycklig.