Söndag: kalas

Vi har ett problem. Ett så kallat i-landsproblem. Det är gigantiskt, ibland föder det en ångest som varar i dagar - ja, i veckor. Vi pratar om det med sorgsna ögon, vi darrar på rösten när tiden är kommen.
Vi har inget matbord.
Varenda eviga gång vi ska ha folk på middag, vilket av förståeliga skäl händer ytterst sällan, så måste vi skruva av benen på köksbordet, bära ut det i vardagsrummet och skruva på benen igen.
Det är skitjobbigt.
Skiftnyckeln tappar greppet, katternas svansar kittlar i näsan när de nyfiket lägger sig i det koncentrerade arbetet, dammråttorna dansar samba längs listerna, bordsskivan landar på tårna och stöter emot dörrar när den bärs genom lägenheten. Svordomar utdelas.
Igår var det dags igen. Kalas. Födelsedagskalas. Bara de närmaste förstås och tack vare ett par sjukdomar endast en liten skara på tolv personer. Tolv!
Men men, fiskgratänger gjordes, rum doftade, kärlek vibrerade i väggarna och finstämmig sång fick grannarna att lämna byggnaden.
Jag fick presenter, bra presenter; bidrag till soffa, nya glas, Kan du säga schibbolet? och Klass - är du fin nog?.
Man blir aldrig för gammal för presenter.
Inte ens en söndag i januari.