Nytt år, nya... besked

Så hur var det nu då? Omfamna 2009, gör det till ett bättre år – ett ljusare, lättare, mer hoppfullt år.
Det visade sig att 2009 istället skulle omfamna mig.
Utan någon större värme.
För två dagar sedan fick jag beskedet att det om tre månader sannolikt är så att jag inte längre har ett arbete. Det var chockerande att höra - ja chockerande är nog det enda ord som kan beskriva det rus av känslor som snabbt sköljde över mig. Kanske inte helt och hållet oväntat, men likväl just chockerande.
Sedan jag var tjugo år har jag själv utgjort min egen trygghet. Nu är det inte längre så.
Det är skrämmande hur snabbt man färdas nedåt vid ett sådant besked.
Likt alla andra har jag med jämna mellanrum klagat över bristen på pengar, men det har handlat om att inte kunna resa som man vill, att inte kunna renovera sommarstugan, köpa en ny soffa, bilda en samling av finare viner. Med dagens arbetsmarknadspolitik kan jag knappast ens överleva – utan hjälp. Den ersättning som utgår från a-kassan räcker till att betala fasta utgifter; hyra, el, telefon, försäkring. Men någon mat blir det inte marginal till.
Jag har pratat mycket om detta med min vän L, som själv hamnat i samma situation. Ingen av oss lever särskilt extravagant, vi har inte dyra boenden, lyxkonsumerar inte, har inte flera hundra kanaler eller dyra bilar. Vad kan man begära att vi ska göra annorlunda?
Ändå är det inte dessa omständigheter som skrämmer, eller oroar, mig mest. Jag är lyckligt lottad, jag har en familj med möjligheter att hjälpa om det skulle bli nödvändigt. Min arbetsmoral är hög, hur övertygad min regering än är om motsatsen.
Det är ovissheten.
När andra ser framemot våren, sommaren, blommor som knoppas och värmen som stiger – ser jag istället ett blankt papper, bränt i kanterna.
Det känns inte särskilt rättvist.
Om nu något sådant egentligen existerar.
Den lättsinnige kanske skulle se ett sådant här besked som en möjlighet, en chans att bryta upp, bryta loss, skapa en ny framtid. Problemet är bara att jag var väldigt nöjd med den framtid jag redan såg. Jag vill inte ha någon annan.
Om ett halvår kanske jag halvligger på balkongen med en kopp kaffe i handen och tänker att det hela mest var en storm i ett vattenglas, att allt ordnade sig till det bästa, att all denna oro och rädsla i stort sett var ogrundad. Eller också sitter jag i den gamla nötta soffan med en cigarett i handen som sakta pyr iväg till aska, stirrar tomt framför mig och undrar hur jag någonsin skall orka resa mig.
Det finns aldrig garantier för någonting – minst av allt lycka. Men att ta bort min trygghet känns som att peta bort det understa lagret tegelstenar i en mur.
Ovissheten.
Det är den som är svårast att hantera.