Lördag: vin och skratt

Jag fyllde alltså år i helgen. 31. Denna magiska siffra.
På senare tid har jag märkt att jag inte gärna går och sätter mig på en pub för att ta en öl. Det kan ha med årstiden att göra, som inbiten rökare finns inget tråkigare än att dricka gott och sedan tvingas frysa häcken av sig när Malmövinden viner runt knutarna vid rökrutan. Men det är nog inte hela sanningen. Jag avskyr att stå i kö till toaletten, jag retar mig på musiken som både är usel och högljudd, är trött på alla dessa flyktiga bekantskaper som det ska utbytas artigheter med eller les inför. Det är kul ibland, då och då kan jag längta efter det - men jag föredrar ändå att avstå.
I lördags drack vi champagne, R. gjorde egen pasta som vi sedan blandade ihop med en len tomatsås smaksatt med vitlök och basilika, hackade ner mozzarella och hårdkokt ägg, toppade med en massa riven ricotta innan allt gratinerades i ugnen och serverades med ett vin som förvisso knappast var värt sina 400 kronor. Sedan avrundade vi med en spansk mögelost som lagrats i en grotta i ett par hundra år (smakade det som) och en fin Gruyère som fullständigt gifte sig med den brunaktiga skogsbärsgelé som rekommenderats oss. Till detta min egen blåbärslikör, med en smak som nuddar vid portvin, och en mix av Bob Dylan, Otis Redding, Shirelles, Vera Lynn och Nina Simone på precis lagom volym. L. berättade om sina ungdomseskapader. Vi skrattade så vi grät.
Det var en mycket fin kväll.