Nattvaka

Bara en timme kvar tills min älskade kommer hem efter ett par veckors vistelse i Barcelona och jag hade i normala fall gått och lagt mig nu för arbetstimmarna börjar komma ikapp mig, men jag längtar efter att få hålla om honom igen.
Så.
Jag gör en cappuccino istället.

Nytt jobb, ny tid - nytt jag?

Sitter på en och en halv timmes obetald övertid, lyssnar på Mikael Wiehe & Ebba Forsbergs eminenta live-version av Spanska stövlar medan jag jobbar undan och känner mig genuint glad och lyckligt lottad, nästan så att det bubblar.
Vad är det som har hänt?

Om påhittad romantik och ensamhet

Förra veckans avsnitt av Studio 60 on the Sunset Strip är nu sett för sjunde gången. De sista gångerna har jag bara hoppat fritt mellan scenerna på taket mellan Danny (Bradley Whitford) och Jordan (Amanda Peet) för jag blir så varm, jag får den där känslan i bröstet som det var länge sedan en kärleksfilm framkallade. Precis i slutet, när Jordan smugit in en lapp under Dannys klocka där det står "I'm crazy about you" och Danny rusar efter henne, letar överallt och hittar henne utanför studion och de förenas i en klassisk het kyss, herregud - hårstråna på mina armar reser sig bara jag tänker på det. Jag älskar det, den scenen är senaste veckan det sista jag tänker på innan jag somnar.
Sedan slutar hela avsnittet dessutom med en musikscen, där upplösningen på allas sidohandlingar visas medan Chrissie Hynde sjunger om julen i 2000 miles. Jag kan inte värja mig mot sådana scener. Ibland sätter jag på en skiva och betraktar stadens tomma gator genom fönstret bara för att känna det som om jag är med i en sådan scen. Melankolisk musik krävs. Och ensamhet.
Oslagbart.

Dylan. Wiehe. Forsberg. Tackar!

Mikael Wiehes och Ebba Forsbergs Dylan på svenska hade inte funnits i butikerna många timmar innan jag fick tag på ett ex (man jobbar ju i city numera...). Det är ju inte så att jag hunnits lyssna på hela skivan än, men det ser ut som om man faktiskt fått med alla mina favoritöversättningar; Spanska stövlar (Boots of Spanish leather), Jag har tänkt på dej (Mama you been on my mind), Där anar jag din hand (Every grain of sand), Blinde Will McTell (Blind Willie McTell), Adjö, Angelina (Farewell Angelina), Sakta lägger båten ut från land (It's all over now baby blue), Bara om min älskade väntar (Tomorrow is a long time, enda översättningen som inte är Wiehes utan Ulf Dagebys) och Jag ska bli fri (I shall be released). Plus en hoper jag antagligen hörde på Victoriateatern i våras men inte riktigt minns.

Ebba Forsberg är en av mina svenska favoritsångerskor. Mikael Wiehe är... äh, han är Mikael Wiehe och därom har jag dryftat alltför mycket.

Förväntansfull är ordet, ordet är förväntansfull.

Lägesrapport

Ibland är det svårt att vara sammanfattande, meningsfull, vass och välformulerad när det händer så mycket, när huvudet går i spinn och nätterna blir långa men fyllda av... inget särskilt. Så, kort (för att döva mitt dåliga samvete vad det gäller uppdateringen på denna blogg):

Middag för ex-kollegor
• Crostini med hemmagjord olivtapenad och röd pest. Till detta cava.
• Ceasarsallad med hemmagjord parmesanmajonnässås, bacon och krutonger.
• Brynt rostbiff som därefter kokats i sås på vin, tomat, mejram, enbär, lite chilipasta och massor av Karl Johan-svamp. Till detta polenta och stekt sallad med pressad citron. Rött box-vin Barone Ricasoli Formulae (oväntat gott).
• Nigellas himmelska chokladkaka (chokladmarängbotten, vispad grädde med smält choklad, rom och ljus sirap som får står över natten i kyl och stelna, innan kakao siktas över). Espresso/cappuccino. Limoncello (tyvärr inte egen, jag hann inte).
Svårt att tänka sig att man inte träffar dessa underbara människor varje dag längre. Ännu svårare att tänka sig att man aldrig mer kommer att göra det.

Nytt jobb
Inte ens en vecka har gått, men jag jobbar redan över. Hemifrån. Frivilligt. Och längtar nästan tills klockan ringer om morgonen. Bloody crazy.

Shopping i Puttgarden
Vin:
2 flaskor Cotes du Rhône Parallèle 45, 1 flaska Tommasi Amarone della Valpolicella, 2 flaskor Nicolis Amarone della Valpolicella, 1 flaska Nicolis Ripasso della Valpolicella, 1 flaska Don Rudolfo Nero d'Avola, 1 flaska Nicolis della Valpolicella classico, 2 flaskor Torres Celeste Crianza Ribera del Duero, 1 flaska Jacob's creek Shiraz South Eastern Australia, 6 flaskor KWV Roodeberg Western Cape, 6 flaskor Hardy's VR Shiraz South Eastern Australia och 6 flaskor Masi Bardolino Classico.

Övrigt:
1 flak Tuborg julebryg (de är faktiskt inte speciellt bra på öl just på Bordershop, vilket är lite märkligt), 1 flaska rom, 1 flaska cognac (av sämre märke, den ska hällas i min danska glögg), 2 flaskor Xanté, 1 flaska gin, 1 flaska likör 43, 1 flaska vodka, 1 flaska Tullamore Dew (den enda whiskey jag gillar), 1 flaska Southern Comfort (nej, det är inte whiskey eller ens bourbon), 1 flaska Martini bianco och 1 box Blossa vinglögg.

Kött
Drygt 2,5 kg älgfärs ligger i tryggt förvar i frysen efter leverans i fredags och jag har pratat med Lillehem utegrisar och kommit överens om vad den halva gris jag får levererad på Bondens marknad den 8 december ska innehålla. Det ska bli syltor, leverpastej, skinkstek, rimmat sidfläsk, bacon och marinerade revben så det sprutar ur öronen. Jag kan knappt bärga mig.

Lovar efter detta att vara mer intressant. Det händer för mycket för att man ska hinna reflektera över saker och ting just nu bara...

This just in

Till middagen för de forna arbetskamraterna på fredag.
De av dem som försöker snoka har härmed fått en ledtråd till menyn.
Typ.

Åh

Studio
60
on
the
Sunset
strip!

EM, baby!

Det är inte ofta alla resultat går min väg, till och med dem jag inte direkt bryr mig så mycket om.
Sverige klart!
Norge missar (det finns helt ärligt ingen rationell förklaring till att jag aldrig önskar Norge något gott, men så är det i alla fall. Kan ha med den extremt fåniga dialekten att göra).
Och - England missar! Jag, som haft England som andralag i hela mitt liv, eller ja, nä, när jag var liten var det faktiskt Tyskland men i alla fall, kan inte låta bli att glädjas bara lite lite över att de stolta, övermodiga, uppblåsta engelska fansen och tidningskrönikörerna inte får vara med i sommar.
Jag har dessutom alltid gillat Sven-Göran Eriksson.

Presenter, förstås!

Det vore förstås på sin plats, efter all självömkan i samband med min avslutande dag på Sydsvenskan, att också berätta om de fina presenter jag fick för att lämna mina kamrater i fred. Presentkort på Ticnet (vårens konserter tycks härmed räddade), presentkort på Åhléns, en massa Sydsvenskanprylar jag inte har en aning om vad jag ska göra med (men jag lär inte glömma min forna arbetsplats på länge, så syftet uppnåddes förstås) och - Lisa Förare Winbladhs Ditt nya skafferi. Jag bläddrade lite i den idag och, ja, det överraskar väl föga, men bara listan med "goda grejor a-z" vore värt ett bokköp. En massa kryddor, såser, örter och andra ingredienser, inte sällan av mindre vanligt slag - inspirerande!

Lisa bloggar för övrigt numera på taffel.se, där också övriga deltagare delar på en blogg.

Dum vore den som inte läser där.

En lysande föreställning

Föreställningar, som går i SvT på måndagar, är faktiskt rätt fantastiskt. Sex avsnitt, som utspelar sig under samma tidsperiod i vart och ett men med olika huvudpersoner, är ett lysande men svårt upplägg och än så länge (det återstår två) lyckas regissören Per Fly finna olika vinklar och komplikationer i varje scen. Efter första avsnittet var jag nästan tveksam, men hela serien bygger ju på att man ser alla avsnitt, att man ser hur olika människor uppfattar samma skeende - var och en med sitt bagage - och nu, efter fyra avsnitt, är jag övertygad om att det är bland det bästa jag sett på TV i år.

Pernilla August spelar en av huvudrollerna i Föreställningar och det slår mig att det inte är helt ovanligt att svenska skådespelare har roller i danska produktioner; Stina Ekblad i Krönikan, Ola Rapace i Anna Pihl och såklart den alldeles lysande Rolf Lassgård i Efter bröllopet för att nämna några. Men det är väldigt sällsynt att danska skådespelare deltar i något svenskproducerat. Varför är det så?

Det tål onekligen att funderas över.

Visst ja

Tårtan blev för övrigt en succé.

Kvällen efter sista dagen

Ensam. Efter en hel dag av koncentrerat motstånd mot tårar, mot överdrivna gester (men hur överdrivet hade det egentligen varit, jag är uppriktigt ledsen – jag känner uppriktig sorg) kan jag inte hålla dem stången längre. Jag sitter här i biblioteket, Martha Wainwright är
Far away och inga röster, inget leende stör mitt vemod. Tankarna leker fritt, minnena flimrar förbi och det finns ändå ingen mening med att försöka berätta eller förmedla.

Jag började på Sydsvenskan när jag var just fyllda 21. En självsäker, dryg, nedlåtande yngling förälskad i sin tid, i sin ungdom. Men charmig förstås, på det där råa sättet jag vet att min mamma inte gillar. Det var ett tillfälligt jobb, ett sätt att få åren att gå innan arbetslivet kunde börja på riktigt och jag satt på Ölcaféet större delen av veckan och diskuterade politik, böcker, film och musik. Ett tillfälligt jobb. Nu är jag snart 30.

När jag skulle skriva mitt avskedsmail idag visste jag inte riktigt vilken sjö jag skulle ösa ur. Skulle jag nämna specifika minnen? Skulle jag räkna upp några särskilda människor jag uppskattat och tyckt om, några av dem jag faktiskt älskat? Vad jag lärt mig, hur jag utvecklats? Det blev ett mellanting.
Som svar på det mail jag till slut skickade iväg fick jag av en av dem som stått mig närmast de senaste åren något som på det renaste sätt summerar vad allt gått ut på, varför jag känner mig ledsen, övergiven fastän det är jag som övergivit;

"Mitt liv har varit upp och ned till och från, men du har på något märkligt men samtidigt helt okomplicerat sätt fått tillvaron att vara lite ljusare och lite roligare."

Och det är precis det jag kommer att sakna. Så många människor i den där skyskrapan har fått mig att må bra, så många har funnits där, stöttat, benat ut och fått mig att skratta. Ett par av dem vet mer om mig än mina närmaste vänner, trots att vi aldrig umgåtts utanför jobbet.

Jag känner mig redo att gå vidare och vet att jag tagit rätt beslut, det var dags och det var tid, men när jag nu känner tårarna rinna längs kinderna vet jag också att det bildats ett tomrum som kommer att bli svårt att fylla. Nya kollegor har sina fördelar, men de kommer alltid att sakna min historia. En del av den jag är.

Den här kvällen ägnar jag åt att sakna, åt tomrummet och åt minnena. Jag ger den till dem som förtjänar det.
Jag är säker på att ni vet vem ni är.

Nie mehr

Sista dagen på Segevång. Sista gången jag svär över rusningstrafikanterna på Föreningsgatan, sista gången Rosa låter sitt falköga kontrollera om jag betalt för kaffet, sista gången de två välbekanta korta tonerna ljuder från telefonen, sista gången jag hånler åt Matrisens mat. Sista gången jag läser företagets intranät.
Sista gången jag ser på mina kollegor och känner mig som en av dem.
Det skulle förr eller senare bli en sista gång för allt detta.
Men det dämpar förstås inte mitt vemod.

Bring 'em on

Efter en veckas bläddrande i kokböcker, flera byten av teman, rätter in och rätter ut - har jag nu spikat menyn för sista måltiden (det vill säga när mina arbetskamrater efter alla dessa år äntligen får komma över min tröskel, ironiskt nog efter att jag slutat). Det kommer att bli helt underbart. Mer om saken vill jag förstås icke avslöja för tillfället, då mina arbetskygga kamrater kanske smiter undan sina uppgifter och istället smyger in här för att spionera.

Att baka tårta på en konserv

Detta ska bli en tårta, ett minnesmärke, min avskedsvinkning till Sydsvenskan.
Jodå.

Tre dagar kvar

Datorn är tömd. Bokhyllorna gapar. Foton, småprylar, minneslappar - allt är rensat, slängt och borta. En svidande känsla, som en filt doppad i syra, ligger över mitt bröst.
Jag är så sjukt dålig på avsked.

Ibland

Fyra dagar kvar på Sydsvenskan och det är snart dags att ta farväl av den arbetsplats och de arbetskamrater jag haft under i princip hela mitt vuxna liv.
Min farmor är på sjukhus för gallsten och hon blir bättre, hon blir förmodligen bra, men för en 94-åring finns inga lindriga besvär och inga sjukdomar utan bestående följder.
Om morgnarna biter vinden fast i näsan och bär frost i sina kast.
Hemma ekar lägenheten tom.

Det är väl bara en sådan där vecka, antar jag.

Bäst, helt enkelt.

Jag är inte så intresserad av galor
men lyckades slå över lagom till Diamantbollen skulle delas ut
och jag blev väldigt väldigt glad att
Therese Sjögran utsågs till Sveriges
bästa fotbollsspelare. Den som ser
fotboll som en konstart kan inget
annat än hylla detta beslut.
Att sedan Zlatan fick Guldbollen
behöver vi väl inte snacka så
mycket om. Genier ska belönas.

Nej. Jag säger nej.

Om bara ett par dagar blir jag ensam. Ensam, övergiven, akterseglad. Strandsatt.
På egen hand ska jag vandra omkring i lägenheten och joddla bara för att få höra en mänsklig röst.
Men det är inte det att jag blir en sådan där avdankad kattkvinna som bara pratar med mig själv.
Inte heller att min älskade under samma veckor kommer att sitta i behaglig värme och smutta på några glas cava medan han betraktar familjen Ögonbryn och resten av människorna som kommer och går på Xampanyet.
Nej nej.
Han får jobba lite också.
Det är där min sko klämmer.
Han ska spela piano på spelningarna i Barcelona, med kontrabas, sax och trummor bakom sig och jag har hört det förut. Jag har hört Drunk on arrival, hört Grand Hotel, hört Tom Traubert's blues och Famous blue raincoat och jag lider - lider - av att inte få vara där igen. Men nu märker jag att han hade tänkt spela Blind Willie McTell också.
Måttet är rågat.
Allvarligt.
Ska jag sitta och pilla mig i naveln och titta ut på kala träd och trasiga gatlyktor, ska jag byta sand i kattlådan med en handduk för näsan, radera gamla telefonnummer på Anitan, skära den sista biten ost från en svettig skalk - istället för att lyssna på Blind Willie McTell?
Det finns villkor i livet som jag bara inte ställer upp på.

Mark kommer. Jag med.

Eftersom Mark Olson har gjort en av årets klart bästa skivor vore man inte så lite dum om man inte tar sig till Debaser på måndag.
Ville bara få det sagt.

Några enkla saker som kan göra en onsdagskväll

• göra listor över när julmaten ska tillagas för att hinna med på bästa sätt och samtidigt njuta.
• bläddra i receptböcker vilken variant av julmat man ska göra och låta det vattnas i munnen på en när man ser bilderna och föreställer sig smakerna.
• dricka en lagom tempererad Young's Double Chocolate stout därtill.
• Studio 60 on the Sunset Strip.

Svin

Åh, så hävdar Carl Troilius plötsligt att han har haft sex med kvinnan han enligt tingsrättsdomen våldtog under narkos, men att det var frivilligt. Att han ljög i tingsrätten var helt enkelt för att rädda sitt äktenskap (det gick ju bra). Men berättelsen om sperman på fingrarna vidhåller han förstås, sexakten var någon dag senare.
Det finns inga ord som på ett rättvist sätt skulle kunna beskriva min avsky mot denne man.
Därtill är det svenska språket för fattigt.

Skratta ni, men det är bara sju veckor kvar...

Läste på Annas blogg att hon börjat sin sillplanering inför julen och detta fungerade självklart som ett hejdundrande startskott för min egen lista. Vi har i familjen i år bestämt att utöka julbordet något alldeles otroligt (i den sanna överambitionens och matnjutandets tecken) och ska köra på lunch med traditionellt julbord - och sedan middag på kvällen med mammas oumbärliga kalkon. Tanken är helt enkelt att inte missa något men köpa så lite som möjligt färdigt.

På min lista:
Inlagd sill, gravad lax, senap (en ljus och en mörk), rullsylta och eventuellt en sylta till, leverpastej, rödbetssallad, revbensspjäll, vörtbröd och grovt bröd, julsnaps, glögg, citronkola (med vit choklad) och chokladkola (av klassiskt snitt).

På mammas lista:
Inlagd sill, stekt sill i ättika, skinka, brunkål, köttbullar, Janssons frestelse, svartvinbärs- & hallonsnaps, ris a la malta med hallon, kalkon med tillbehör.

Mormor gör världens godaste hovmästarsås och julbaket gör hela familjen tillsammans.

Återstår alltså att köpa: ägg, smör, ost, öl, julmust och Blossa-07.

Jag är helt sjukt nöjd med det här upplägget!

Livskvalitet

Hela köket doftar av den kokande buljongen, Mary Gauthiers senaste skiva ljuder genom rummet, Elvis sover på hatthyllan precis utanför dörrposten och svampen, de soltorkade tomaterna och parmesanosten ligger redo för mig att hacka. Det blir nötrulle och risotto ikväll.
Måndag.
Bara en måndag.

Ricky Gervais är ett geni

Min bror har tjatat om Extras och jag som älskade The Office kan förstås inte förstå att jag missat det. Ännu mindre efter att ha sett detta briljanta klipp av andra säsongen, med David Bowie som gäst.

Olika

Tjuvlyssnar på ett samtal på andra sidan korridoren och undrar för säkert femtionde gången i mitt liv varför vissa människor blir så förvånade över att en annan typ av människor väljer att lägga mycket pengar på att köpa en lägenhet. En lägenhet? När man kan få ett hus för samma summa!
Som om hus vore mycket finare och något alla eftersträvar.
Märkligt.

Hemskt gärna

Helgen v. 45 i korthet

• välbehövlig klädesshopping som dock sprängde både budget och reservbudget.
• skådishistorier från förr med allas vår Pära på Bullen.
• utökad söndasmatiné i filmsoffan; Brassed off, Alice bor inte här längre, Fångläger 17, Gudfadern, Gudfadern II.
• Lucinda Williams, än en gång (nu på KB) - briljant, än en gång.

Jag läser mer än jag lagar...

Bara jag ser Jens Linders namn blir jag för övrigt sugen på att laga mat som tar tid. I denna anda (jag är faktiskt på jobbet, jag kan inte börja laga mat här och nu precis) fluffade jag genast in på adlibris efter att ha läst om taffel.se och beställde hans bok Långkok samt Anna & Fanny Bergenströms Under valnötsträdet (du har tjatat om denna ett bra tag Anna, nu fick jag äntligen tummarna loss!).

Fler fasta surfpunkter

Åh! Det händer saker i nätvärlden (då menar jag inte Facebook)! Kjell Häglund, min mest älskade tv-kritiker, har öppnat upp portarna på Weird Science för fler skribenter av samma kaliber och jag blir alldeles glad! Emma Gray-Munthe, Martin Degrell, Per Perstrand (för oss som inte gör någoting på jobbet utan bara läser bloggar är han mer känd som Conan the Librarian) och flera andra skriver nu frekvent om film och TV.

Inte bara det, förstås. Det ska startas en ny matsida också, med flera av mina favoritmatskribenter; Lisa Förare Winbladh, Isobel Hadley-Kamptz, Margit Richert (i bloggvärlden känd som Gitto), Jens Linder och, ja, ett par till.

Jonämensåatt.