Hemma

Det är mörkt, det är kallt, det är regndisigt. Det är höst. Jag sitter på Segevång och tittar ut över en parkeringsplats och järnvägsspåren utanför, genom byggnadsställningar som delvis skymmer sikten. Det börjar så smått bli dags att gå hem och jag undrar om min kavaj kommer att räcka mot snålblåsten som alltid viner vid min arbetsskrapa.

För inte många dagar sedan satt jag vid den katalanska kusten tillsammans med nybliven make, förtjusande svägerska och lika förtjusande svåger, sippade på ett glas mustigt rött vin och tittade ut över havet. På tallriken framför mig låg argentinskt kött som smälte i munnen och ovanpå en skopa roquefortsås. Jag satt i jeanskjol och linne. Det var halvmåne.

Så var man alltså hemma. Från sol och sakta rinnande svettdroppar längs ryggen till blåsande hår i ansiktet och jackan tätare om sig. Att komma hem kanske ter sig lite blekt ibland. Men - som ni vet, svenskar reser ju inte till någonting utan från någonting...