Vinterkallt

Shit, det börjar bli riktigt kallt nu. Imorse tog jag vinterjackan för första gången, för någon timme sedan beställde jag H&M-kappan som jag skrivit om i tidigare inlägg (dessa dagar på jobbet utan något att göra...) och nu inser jag att det måste till vinterskor också. Jag har nämligen inga. Kris.

Hösthelg

Det var en bra helg, förresten. Städade och röjde hela fredagskvällen (fram till kl 4, normalt) - med paus för Vita Huset givetvis. IKEA på lördagen tillsammans med hela Malmös nyavlönade befolkning men vad tusan; vilka inköp! TV-bänk, handdukshängare, äppelklyvare, iskross, värmeljus, sillburkar, badrumsmatta och väggklocka - vad var man behöver!
Så den ultimata söndagen; fika hos mamma med bullar och massor av pålägg, några timmars avslappning, årets första söndagsstek (fransyska, ljuva fransyska) med rödvinssås och sedan hem i lagom tid och Sopranos på tv:n.
Med idag är jag förkyld. Sucks.

Tråksvenskan

Jaha, en omgång kvar i Allsvenskan då. För min del tog säsongen slut om inte vid 1-3 förlusten i Helsingborg (12/9) så i alla fall i matchen efter, då Djurgården vann på Malmö Stadion med 0-1. Nu kan det, med extrem tur, bli Royal League-plats - men då ska Kalmar förlora mot Örgryte och Djurgården mot Elfsborg - om nu inte Hammarby vinner mot Gefle idag och sedan mot Öster i sista omgången.
Men vem bryr sig om Royal League? I Malmö är det no points for second place - och sannerligen inte för några fjärdeplaceringar.

Måste jag välja håller jag i alla fall på Elfsborg på söndag.

28/10 kl 10.40

All lördagar borde börja med att man står på sin balkong i ett vindstilla Malmö med en kopp kaffe i handen och lyssnar på när radion plötsligt spelar Renee & Renatos "Save your love".

Ah!

Nu är Hulda kommen! Hela huset här på Segevång vajar och jag är rätt glad att jag inte cyklade hit idag. Motvind hem... Brrr.

Stolt syster gratulerar

Min bror och hans Korpenlag har blivit nominerat till Malmö Stads integrationspris!
De spelar fotboll en gång i veckan med elever som läser svenska för invandrare, för att få till ett forum som ger naturlig språkträning.
Ett ypperligt exempel på att uppnå mycket med små medel.

Yep!

Efter veckor, kanske månader,
av ångest är saken nu klar.
Det här blir min vinterkappa
för året. Den första någonsin
från H&M (jag är från Näset)!
Puh.

SMHI, hallååååå!

Vart tar Hulda vägen?

www.myspace.com/helenalindgren

Eftersom jag inte kan låta min man ha någonting för sig själv (som har med teknik eller nymodigheter att göra) så har jag nu blivit medlem i Myspace. Eftersom jag inte kan lägga ut mina låtar har jag blivit allmän medlem liksom, en sådan som bara träffar folk och skriver blogg.
Det blir kanske lite svårt att ha två bloggar?
Hm.
Myspace får nog handla mest om musik (och inte så mycket shopping).

Kläder

Det var länge sedan jag var i ett sådant klädshoppingstim som nu. Är det hösten? Det faktum att jag har råd? Om detta bryr jag mig föga. Det kan alltså vara mitt humör det handlar om, men det känns som om det finns fler butiker än någonsin i Malmö nu. Igår öppnade Weekday som kommer att bli ett himmelrike för den som gillar jeans (och orkar prova ett par hundra par) - och den lilla Monki i Storgatans galleria kan bli en detaljfavorit. Många coola t-shirts och linnen, men det känns kanske inte som rätt säsong.
Dessutom - har inte MQ ryckt upp sig? Inte fullt så konventionell som vanligt utan lite coolare. Jag gillar MQ. Jag gillar Åhléns också. Jag gillar alla affärer som har Esprit på hyllorna.
Åh, ljuva höst. Klädernas absoluta högtid!

Kvällstidningsjournalistik (igen)

Alltså, jag läser Robert Lauls blogg. Han är sportjournalist på Aftonbladet och är ofta först med rätt många nyheter, mest beroende på att han (likt många kollegor i kvällstidningsbranschen):
- inte är så noga med att skilja trovärdiga rykten från galna
- inte är så noga med att skilja intervjuoffrens privatliv från deras yrkesliv

Han kommer alltså ofta först.
Men.

Aldrig någonsin har han, eller någon annan sportjournalist (det här inlägget handlar bara om sport, men skulle givetvis kunna gälla de flesta avdelningar) på någon av kvällstidningarna, medgivit övertramp vad det gäller att inkräkta på det privata. Förmodligen för att de inte anser sig göra fel. Idag blev Laul så sur på Degefors tränare Tony Gustavsson att han lade in följande inlägg på sin blogg:

"Snappade upp ett rykte att den förväntade nya Hammarbytränaren, nuvarande Degerforstränaren Tony Gustavsson, var i Stockholm i går. Så jag ringde och frågade:
Jag hörde att du var här i Stockholm i går?
– Inga kommentarer.
Du vill inte kommentera om du var i Stockholm eller inte i går?
– Nej.
Varför inte?
– Om du frågar mig om Degerfors IF pratar jag jättegärna, men jag är inte intresserad av att prata privatliv med dig.
Okej, det var en märklig inställning men jag får respektera den. Tack så mycket.
– Tack och hej.

Om Tony Gustavsson får jobbet bör Hammarby nog skicka honom på en charm/mediekurs. En lång en…"

Men den inställningen är det inte konstigt att vi oftare ser bilder från Spy Bar än från landslagets träningar numera.

Lasermannen vill få nåd

... eftersom han inte anser sig vara kriminellt lagd.
Alltså, jag tror på människors bättring och rätt till nya chanser, men...

Tjenare.

http://www.vk.se/Article.jsp?article=84780

Bio

EFTER BRÖLLOPET (Susanne Bier)
Det finns ingen anledning att säga för mycket, ingen anledning att ge ett definitivt omdöme. En sådan här film bör stanna kvar för att nå upp till riktigt höga höjder och det har bara gått ett par timmar.
Men jag storgrät i en och en halv timme.
Och Rolf Lassgård var helt fantastisk.
Se den.

Karaktär noll

Inspirerad av gårdagens två snabba promenadvarv runt Pildammarna tillbringade jag en del av eftermiddagen med att lägga upp nytt program för det nya livet. Typ det femhundrasjunde.
Sedan käkade jag på McDonald's och köpte en stor påse godis på Gotte-Lisa innan höstens första biobesök.
Shit, vad kass jag är.

Samtiden på väg

Boxar jag verkligen vill ha

Ikväll stannar jag hos dig

Tända ljus i vardagsrummet, nystädat. En kall öl i flaska. Dagens arbete utfört. På stereon: Eldkvarn.
I normala fall lysande, ikväll – magiskt.

Lindgren

Kära vänner!
Jag är nu, också enligt Skatteverket, officiellt och oundvikligen en Lindgrenare.
Så kan det gå.

Ljuva borgerlighet

Det blir dyrare att vara med i a-kassan, dyrare att vara med i facket - men mindre pengar om man blir arbetslös. Jag vet inte riktigt var logiken finns i detta.Och jag vet inte riktigt vem det ska gynna.
Men att "det nya arbetarpartiet" var ett tomt slogan visste nog till och med reklambyrån som kom på det.

Skål i lättöl

På förekommen anledning: min skål i lättöl i tidigare inlägg syftar på Carl P Herslows (och Skånes Självständighetspartis) trohetsed, som varje skåning som vill bo kvar i landet måste svära när vi gjort oss fria från Sverige:

"Jag tror på Skåne och inte islam, skål" - varpå man skålar i lättöl.

Varför man måste skåla i lättöl har det stötts och blötts om, men några tydliga svar står icke att finna. Varför Skåne och islam är varandras motsatser är också något som diskuterats till leda. Men det finns, som vanligt när Carl P Herslow hittar på något, ingen logik och ingen grund - bara stor komik.

Sossar i Trellehulla

Makttörsten sinar aldrig. I dagens Sydsvenskan berättas om den gamle Trelleborgspampen Egil Ahls vedermödor för att få sitta kvar vid rodret trots att valet gav de borgerliga majoritet. Lösning: samarbete med Sverigedemokraterna. Alltså att ge SD vågmästarroll. Tjohej.

Nu är båda sosseförhandlarna, Ahl och Kjell Nilsson (byggnadsnämndens ordförande), borta från politiken sedan några dagar - men innan detta beslut togs valde man att ha hemliga förhandlingar med Sverigedemokraternas lokale valstrateg Per Klarberg. Till sitt försvar säger Kjell Nilsson:
– Vad är skillnaden om vi pratar med Sverigedemokraterna eller med centern eller moderaterna? Det här handlar också om människor - Per Klarberg är lokförare. Det handlar inte om gangstrar. (...) Under den här mandatperioden har Sverigedemokraterna delat vår uppfattning i många, många frågor.

Jag vet inte riktigt vad jag blir mest skrämd av här. Att makt är så viktigt att man kan ta till vilken försvar som helst för att uppnå den är väl inget nytt fenomen. Att Kjell Nilsson tydligen inte förhandlar med politiska partier och dess åsikter utan med människorna bakom (lokförare? Ja, vad trodde han - att det var Tony Soprano som satt i fullmäktige?) är ju bara korkat. Att skillnaderna i de frågor där partierna inte tycker likadant borde vara så grandiosa att det inte kunde bli tal om samarbete - är betydligt mer upprörande.
Men kanske värst av allt; Sverigedemokraterna har delat sossarnas åsikt i många, många frågor. Många, många. Vilka frågor pratar vi om då? Parkeringsplatser i centrum? Tidningsannonsering? Skatter? Invandrarfrågor? Utbildning?

Min goda vän Johanna förde ett resonemang på sin blogg om att man inte ska stänga ute Sverigedemokraterna, inte tysta ner dem - utan möta dem. Jag förstår den åsikten, jag delar den. Men därifrån till samarbete, därifrån till att ge dem makt - är steget större än mellan Malmö Stadion och Camp Nou.

Vad gamla betongsossar beträffar finns det inte längre någon anledning att bli förvånad.

Bodil

Bodil Malmsten är klart en av mina favoriter. Eller, alltså, hon tillhör den kategori av mina favoriter som jag inte vet så värst mycket om eller har läst eller sett så mycket av – utan bara instinktivt känner mig berörd och imponerad av. En annan sådan är Bo Widerberg. Och Paul Auster. Men båda de har jag ändå sett och läst mycket mer av än av Bodil Malmsten.

Men. Nu är det som det är. Och det här är ett av de senaste inläggen på Bodil Malmstens blogg, lysande i all sin enkelhet:

"Råd till den som inte har läst Pamuk.
Läs Istanbul före Snow - Snö, Neige, Sne, Schnee eller vad det nu blir på det språk som vi som inte kan turkiska läser Orhan Pamuk på. (Konstig mening, men eftersom jag är van att uttrycka mig mycket mer obegripligt och ändå bli förstådd i Finistère så får den stå. Det är en blogg det här, ingen Nobelpriskanditatur.)"

Min typ av humor.

Skål, Carl P!

Har tappat lästråden från Barcelona tillfälligt (why? WHY?) men funderar fortfarande över två av de böcker jag läste för ett par veckor sedan; "Kalla det vad fan du vill" (Marjaneh Bakhtiari) och "ok, amen" (Nina Solomin).

Båda är nedslag i en värld jag vet mycket lite om, även om den första boken (en roman om invandrare som möter Sverige och svennar som möter invandrare) tar upp ett ämne som vi alla tror vi är experter på. Marjaneh Bakhtiari ger inga svar och ingen särskilt hoppfull bild, även om allt är skivet i lättsam ton med tragiska inslag. Men meningen är nog snarare att få läsaren att tänka efter, vilket hon lyckas förbannat bra med. En bok för alla skolelever, alla idioter som röstade på Sverigedemokraterna, alla som lägger locket på, alla som vill men inte kan - eh ja, en bok som alla borde läsa, helt enkelt.

"ok, amen" är skriven av en svensk journalist (och judinna) som med nyfikenhet och uthållighet tar sig in i gemenskapen hos chassiderna, ultraortodoxa judar, som bor i ett mer eller mindre slutet samhälle i New York (Williamsburg). Jag förvånas över vilken värme jag känner för dessa människor, ibland till och med avund, när jag egentligen mest av allt förfasas över hur allt extremt religionsutövande lyckas radera människan, personen, till något helt oviktigt. Chassiderna är vad det gäller könsroller och tolerans inte ett förbannat dugg bättre än de av Carl P Herslow och hans gelikar så avskydda "muslimerna".
En bok för alla som tror att islam är den enda onda religionen i världen. Och för dem som bara är nyfikna på okända livsstilar, förstås.

Det skålar jag i lättöl på.

Effektivitet, Levander!

När man minst anar det kommer effektivitetsnissen fram. Igår kväll lyckades jag/vi:
- jämföra priser på flyg till New York och sedan boka
- skicka bokningsförfrågningar till Jazz on the park (hostel) och Chelsea Hotel för boende i New York
- byta sparkonto till enkelt sparkonto, vilket ger större flexibilitet och mer ränta (säger SEB)
- köpa dvd-spelare (se nedan)
- fylla i ansökningsblanketter ang registrering av enskild firma
- se ett som vanligt lysande avsnitt av House (TV4)
- färdigställa lista till Hockeys föräldrar om krogar och tapasställen i Barcelona de absolut måste besöka

Allt detta förmodligen tack vare en ovanligt stressig tisdag på jobbet, se dagens Hus & Hem-bilaga...

This little town blues

Den 15 mars sitter jag och min älskade på ett plan till
New York och vi stannar i två veckor. Start spreadin' the news!

Artie

Sopranos håller klassen även under sista säsongen. Scenen när Artie efter alla motgångar tog fram sin farfars kokbok och återvände till sina rötter från gårdagens avsnitt var helt fantastisk.

Söndag

Söndag. En magisk dag. Särskilt igår, när hösten var som vackrast utanför fönstret men kylan av en vinter som närmar sig slog emot en när man öppnade balkongdörren.
Det var på många sätt en perfekt söndag igår. Lite trött och slö men mer tillbakalutad än utmattad. Såg veckans avsnitt av Tinas kök fem gånger och bestämde mig genast för att köpa en röklåda, insåg att det knappast är det enda jag behöver utan valde under några timmar omsorgsfullt ut en espressomaskin och en dvd-spelare (bilder nedan), en kyl/frys och en extra frys.
När så maken kom hem i bröllopskostym efter fotografering tog jag fram grilljärnet och stekte på rostbiff, laddade in pommes frites och fluffade till en bearnaisesås med smör - en härligt fet söndagsmiddag. Lagom färdigäten till Sopranos.
Sedan hackade jag ner gräslöken från balkongen och frös in, diskade och fick för en gångs skull somna bredvid den jag älskar.
Åh härliga söndag!

Två saker jag ska köpa mycket snart

Lördag eftermiddag

Kom precis hem från en ovanligt god kopp kaffe på annars inte helt imponerande Café Amore och har för första gången på mig den bruna stickade tröjan jag köpte för några veckor sedan och min älskade svarta skinnjacka, luften är klar och vinden stilla, på tv:n är det Premier League och det enda jag vet är att det blir några öl med goda vänner ikväll.
Ibland behöver jag faktiskt inte mycket mer för att må bra.

Blommor i badkaret

För första gången på länge har jag ingenting planerat på hela helgen. Med det kommer en viss press av att göra något nyttigt, typ städa eller putsa fönster, recensera skivor eller rensa skivhyllan.
Så nu har jag i alla fall duschat blommorna.
När jag var liten och mamma började bära in växter i badkaret var jag övertygad att hon var lite snurrig i bollen. När jag flyttade hemifrån och mamma tyckte att jag skulle ta efter hennes vana förhöll jag mig ytterst skeptisk. Men, med åren har jag lärt mig att hon oftast har rätt.
Säg det inte till henne bara.

Strålande jul

Lyssnar igenom de nya julskivorna jag precis fått hem (vadå? vi är redan i mitten av oktober). Johnny Cash är... sådär. Men "A very special acoustic christmas" har helt klart sina guldkorn. Kan till och med vara den enda julskiva min käre make skulle kunna stå ut med. Frivilligt. Country christmas, baby!
Men den riktiga höjdaren var faktiskt Blind Boys of Alabamas "Go tell it on the mountain". Den hade man kunnat spela rakt igenom hela december.
Men det är klart, konkurrensen är knivskarp.

Hur funkar det?

Jag blir extremt konfunderad och aningens besviken över vilka låtar som plötsligt dyker upp i huvudet på mig under en dag, framför allt vad det gäller uppdelningen låtar jag gillar/ogillar. Däremot är jag en aning stolt över hur mycket skit jag lyckats lagra i min hjärna under de här 28 åren... Idag har jag nynnat på: "I can jive" (Jerry Williams), "Vita vidder" (Family Four), "O Carl Gustaf" (Kerstin Dellert), "Öppna din dörr" (Tommy Nilsson), "Var nöjd med allt som livet ger" (Björnen Baloo), "Bells will be ringing" (Etta James), "Sällskapsresetrudelutten" (okänd), "Jag ska bli fri" (Wiehe & Totta), "Jag drömde i natt att jag hade en katt" (Rasmus på luffen) och "Return to sender" (Elvis Presley).

På tiden

Bäst just nu är uppdaterad på rootsy.nu:
http://www.rootsy.nu/bastjustnu.php?id=18

Det är för övrigt första listan någonsin från Helena Lindgren.

Dan före dan före dan före dan före dan före dan....

Oooh det är kallt och blåsigt idag. Men igår gick jag igenom låtarna till det som ska bli den tredje julskivan från Bobcat Records och det blir en del country, en fantastisk Etta James-version av "Bells will be ringing", en galen Tom Waits som gör "Silent night" och lite till. Passade också på att beställa några nya julskivor på nätet (det är tradition, varje år köper jag minst en ny julskiva och minst en ny tomte) - Blind Boys of Alabama, Johnny Cash och samlingen "A very special acoustic christmas".

Krampkänning

Det märks att det inte varit mycket motion de senaste veckorna (ähum, ja vi promenerade lite i Barcelona trots allt). Korpenmatch idag och krampkänning i vaden de sista tio minuterna.
Vi vann med 3-1 mot serietrean, ovanligt jämna siffror för att vara i Korpen. De var bra. Förvisso gjorde de mål på sin enda chans (och ruffade vår målvakt samtidigt) och vi hade utöver målen nio bollar i stolpe och ribba, varav jag själv stod för två.
Men det är ruskigt kul att spela fotboll, får man ändå säga. Även på korpennivå.

Svårt med nya vanor

Shit, vad det är svårt att fastna i nya tv-serier. Jag försökte med "Big love", men nja. Det gick inte. Mest förstås för att jag inte tyckte den motsvarade förväntningarna (skruvad idé är inte samma sak som skruvat resultat, det hela blev ett "Six feet under" utan psykon). "Weeds", däremot, gillade jag ju verkligen men så var jag borta ett par veckor och nu... Alltså, jag ska göra mitt bästa. Jag vill. Men det blir inte alltid som man hoppas.
Märkligare (och enligt maken mer skrämmande) är kanske hur lätt jag fastnar i matlagnings- och bantningsprogram. Men jag gillar mat. Så det kanske inte är så konstigt i alla fall.

Åska, hagel och drivis

Måste verkligen skriva till rootsy.nu de närmaste dagarna. Den uppgiften har vuxit till ett stort mörkt cumulonimbusmoln. Förstår inte varför jag alltid lyckas göra roliga uppgifter så jobbiga som möjligt.
Det är väl en speciell talang jag har.

Point guards, high post, left wing och annat märkligt

Denna helgen började jag min nya bana som basketskribent. Men kanske inte fullt så dramatiskt som det låter, förstås. Det rör sig om mycket korta texter och jag tittar inte på några matcher alls (men funderar på ett gästspel någon gång när Malbas spelar, deras hemmaplan är ju i princip bara över gatan).
Rätt kul är det, i alla fall, att man spelat basket så många gånger på skolraster och så - men inte har en aning om hur spelet egentligen ser ut. När det är på riktigt. Med taktik och spelupplägg.
Också ganska kul att prata med en tränare som fåordigt redogör för en match man inte sett - på engelska, med omklädningsstoj i bakgrunden. För att inte tala om när han sedan läser upp vilka spelare som gjort poäng och det inte på något sätt går att urskilja vilja namn det rör sig om eftersom alla på grund av anglifieringen låter precis likadant.
Men men. Man lär sig väl.

No electricity no cry

Skadeglädje är när man befinner sig hos sin mamma på födelsedagskalas mitt under brinnande landskamp och upptäcker att hon inte har TV3 - men precis efteråt läser på internet att 25.000 hushåll i centrala Malmö är utan ström för tillfället.

En morgon med saxofon

Man vet att året har kommit en bit på vägen när man får mail från sin bror med den hemlighetsfulla avslutningen "Har för övrigt en hel del att stoppa i Angels-godispåsen för närvarande.". Förhandlingarna närmar sig!

Köpte förresten Solomon Burke i lördags. Den är inte fantastisk, men de lugnare låtarna (jag har ju aldrig varit speciellt förtjust i yiiihaaa, i alla fall inte på skiva) är otroligt bra. Duetterna med dels Emmylou Harris och dels Dolly Parton, till exempel. Brr.

Dagens första rysning gick annars genom kroppen när jag saktade cyklade Kungsgatan fram i morse med bruna löv fladdrande på hjulen och i lurarna spelade Fredrik sin version av "Ska nya röster sjunga", precis som på bröllopet. Så vackert.

Vakna, för tusan

Okej, NU är det höst. For real. Dags alltså att gnugga sommargruset ur ögonen och börja ta tag i allt det där som domnat bort under de senaste månaderna.
Filmer, till exempel. Den listan har jag inte uppdaterat på farligt länge.
Böcker (okej, här gjorde jag en uppryckning i Barcelona, det gör jag för övrigt alltid av någon anledning).
Skivor. Jag vill så himla gärna ha Solomon Burkes nya, jag är säker på att jag kommer att älska den.
Och så är det ju dags att sätta glögg! Så att vi hinner med en omgång till innan jul, det går mycket glögg hemma hos familjen Lindgren - och det är oktober redan, för bövelen.
Jag blir helt matt bara av att tänka på alltihop.
Men gud vad jag blev sugen på glögg, förresten.

PS. Nej, jag har inte glömt bort träningen (men nu var det väl ändå glögg vi pratade om?)!

Barcelona, such a beautiful place

Barcelona är... så vacker. Ofta lite lite skitigt vacker (vilket inte är att undra på med tanke på alla vespor som flyger fram överallt), men det är kanske den enda staden där jag suttit på en uteservering vid en starkt trafikerad gata - och njutit. Det är ändå så att kaffet alltid smakar bättre än hemma (nästan, Bruno är trots allt Bruno). Det är ändå så att man kan sitta två personer i flera timmar på sekelgamla ställen som fortfarande drivs av samma familj och dricka deras hemmagjorda cava, äta deras tapas - och betala 200 spänn för kalaset. Det finns så många ställen som är så mycket bättre än något jag känner till i Malmö; inredda gamla apotekslokaler med medicinhyllorna och disken kvar, små barer som spelar Billie Holiday i samtalsvänlig volym, tapashål där alla bord byter gäster utom vårt.
En storstad. Med bevarad, och stor, stadskärna. Vid havet.
Jag måste snart dit igen.

Hemma

Det är mörkt, det är kallt, det är regndisigt. Det är höst. Jag sitter på Segevång och tittar ut över en parkeringsplats och järnvägsspåren utanför, genom byggnadsställningar som delvis skymmer sikten. Det börjar så smått bli dags att gå hem och jag undrar om min kavaj kommer att räcka mot snålblåsten som alltid viner vid min arbetsskrapa.

För inte många dagar sedan satt jag vid den katalanska kusten tillsammans med nybliven make, förtjusande svägerska och lika förtjusande svåger, sippade på ett glas mustigt rött vin och tittade ut över havet. På tallriken framför mig låg argentinskt kött som smälte i munnen och ovanpå en skopa roquefortsås. Jag satt i jeanskjol och linne. Det var halvmåne.

Så var man alltså hemma. Från sol och sakta rinnande svettdroppar längs ryggen till blåsande hår i ansiktet och jackan tätare om sig. Att komma hem kanske ter sig lite blekt ibland. Men - som ni vet, svenskar reser ju inte till någonting utan från någonting...