Slut på incestböcker

Igår kväll slutförde jag vad som kändes som den nittionde boken i genren "mitt levnadsöde är extremt tragiskt". Nu blir det inga fler incestböcker, inga fler anhörigböcker, inga fler jagblevförföljdavminmanböcker. No more. Slut.

Jag tvingande mig igenom "Den tusende gången" för att det var vår bokcirkelsbok inför förra mötet och jag inte läst den då - men den gav mig ingenting. Jag blev inte illa berörd, bara äcklad. Blev inte medlidande, bara nedlåtande.

Alla dessa öden är fruktansvärda, självklart. Men jag har problem. Med att det trots allt bara är en sida av historien även om man kan undra över hur en annan sanning skulle kunna se ut (den finns såklart och inte bara en annan sanning utan en bättre bakgrund, ett annat sammanhang). Problem med att böcker, eller filmer för den delen, anses givet bättre för att det är "en sann historia".

Jag tycker om fiktion och jag tycker om journalistik, dessa böcker ligger mittemellan. Där bra fiktion kan bli en flykt från vardagen, en skimrande fantasi eller bjuda mig infallsvinklar jag aldrig skulle sett i verkligheten och bra samhällsjournalistik visar på mönster, fenomen - något jag kan bli förbannad på och vilja förändra - är dessa "sanna historier" bara en droppe i havet, ett sandkorn i öknen. Tragiska javisst - men för extrema och ensidiga för att påverka mig.

Därför läser jag långt hellre "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" än "Den tusende gången". Hellre "Lasermannen" än "Gömda".

Dessutom - detta är inte att förakta - finns ingen läsupplevelse värre än bristande språk. Något incestböckerna med sällskap tyvärr vimlar av.