Jag var skeptisk. Sådär alternativskeptisk som man blir om huvudrollen spelas av George Clooney och man är några och tjugo och måste positionera sig (det här var innan helgon.net). Att det var bröderna Coen hjälpte mig inte mycket just då eftersom jag bara sett allmänt hyllade Big Lebowski tidigare och inte fattat ett dugg av dess storhet (det gör jag fortfarande inte och det känns lite märkligt).
Men jag gillade O brother where art thou. Jag kunde till och med stå ut med countrymusiken - fylld av fioler, mandoliner och banjos. Jag menar, jag gillade ju altcountry redan då, men just fioler och i ännu högre grad banjos - nej tack. Lite väl hardcore.
När jag nu sitter med soundtracket till filmen fem år senare märks en viss... förändring. Jag blir betagen. Gråtfärdig. Lycklig. Tänker att jag inte ska spela annat på flera veckor. Alison Krauss är bedårande. The Whites - jag börjar nästan dansa alldeles för mig själv.
Det verkar som om man utvecklas lite med åren?
Kanske borde jag ge Big Lebowski en chans till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
En riktig höjdarfilm, Oh brother... Och jag gillade musiken direkt. Blev glad av den. Och av filmen!
Big Lebowski är inte ens i närheten.
Jag har ju då kommit på att Bluegrass är min grej. Det känns bra. Man får ju gåshud. Love tycker att Big Lebowski är en av de absolut bästa filmerna som finns. Jag fattar inte heller grejen...
Skicka en kommentar