Eftersom jag för tillfället inte har lust med några djuplodande åsiktsutgjutelser, så får det bli vad Halvar brukar kallar för kickskrivning. Det är en rolig form av skrivande. Och, i alla fall i Halvars version, en rolig form av läsande.
***
Boken om Jussi Björling rör sig obönhörligt mot slutet, när hjärtat viker. Jag lade mig i badet för att avsluta det hela värdigt, med ett urval av hans arior från fyrtio- och femtiotalen på hög volym i stereon. Han har verkligen en underbar röst, Jussi Björling - och för mig, vars operaintresse knappt ens lämnat startblocken, är det verkligen som att öppna dörren till en helt ny värld. Så mycket känslor - storslagna, tidlösa, bombastiska - med samtidigt finlemmade och mjuka. För mig har Jussi Björling aldrig varit mer än Till havs och opera aldrig mer än några skrigehönor som får spegelglasen att spricka (jag kom aldrig längre i min uppfattning än till Madame Castafiore i Tintin-böckerna), men jag känner nu att mitt hjärta veknar så till den milda grad att jag förbannar de dryga trettio år som gick innan jag förstod vad det handlar om.
***
I enlighet med denna insikt bevistade jag och R. igår våra livs blott andra operaföreställning. Efter Aida, som vi såg ifjol, var det dags för Verdis berömda La Traviata. Kelly Kaduce, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var inget annat än fantastisk - så otroligt kraftfull i rösten och med ett imponerande dramatiskt uttryck i sitt agerande. La Traviata (för den okunnige kan jag avslöja att det är denna opera som figurerar i Pretty woman...) fångade verkligen den sista, skeptiska delen av mig i sitt nät och tvingade mig på knä inför denna konstform, så stark och berörande. Jag tycker dessutom att det är väldigt trevligt att få tillfälle att besöka Stadsteatern (jag vet att den heter Operan och att Hipp heter Stadsteatern, men jag är en gammal hund nu och sitter när jag vill), jag tycker mycket om atmosfären där (invändigt).
***
Presentkortet på Bokus, som jag fick av min älskade svägerska i födelsedagspresent, är nu utnyttjat efter några tekniska om och men. Barack Obama: Min far hade en dröm (nästa bokcirkelsläsning), Kjell Östberg: I takt med tiden (Olof Palme 1927-1969) och Richard Yates: Revolutionary road blev skörden som under de återstående kalla vintermånaderna ska värma ett mörkt och fattigt hjärta.
***
Det räcker med ett ögonblicks solsken för att jag ska känna doften av gräs som förtvivlat försöker resa sig genom vätan, höra de första ropen från MFF-klackens marsch mot Stadion och känna värmen mot händerna från kaffe i plastmugg. April närmar sig. Vem ska ersätta Ola Toivonen? Bör vi inte ha en ny målvakt? Är det inte dags att flytta ner Daniel till mittbackspositionen? De allsvenska nerverna börjar dallra.
***
I lördags hade vi en återföreningsträff med elva gamla flicklagsspelare plus tränare som varade i tolv timmar. Det var en kväll och en natt av skratt, gamla filmer från läger och cuper, bevingade ord, foton och historier från förr. Under de tio år jag spelade i himmelsblått samlade jag på mig så många minnen, nästan alla av ljusaste slag, som formade min uppväxt och min person. Det var en underbar tid med underbara människor, lagsport i dess vackraste form. Jag gissar att mycket är internt av slaget man-måste-ha-varit-där, men jag tror att det finns en bok där någonstans ändå. En tjock en.
***
Januari och februari är på många sätt månader av grå tristess och en verklighet på paus. Det är då planerna för förändring har sina starkaste förutsättningar att födas. Följaktligen har vi nu äntligen gjort slag i saken och beställt en ny soffa, som ersätter den vinröda, nötta, sönderslitna skinnsoffa som aldrig var menad att stanna i hemmet mer än ett par månader. Vi har haft den i fem år. Nu måste vi måla om vardagsrummet. Förändring!
***
Att hylla Offside börjar kanske bli tjatigt, men senaste numret - med tema Proffsliv - är på alla sätt eminent.
***
Min farmor är mycket dålig. Det hade krävts mer än ett par rader för att beskriva mina känslor inför detta, men det finns inget annat att göra än att konstatera faktum; den 96:e födelsedagen är bara två månader bort och hon har till slut kommit ikapp sin ålder. Inte oväntat. Men det gör det inte lättare att hantera hennes tårar när hon sitter mittemot mig och önskar att allt ska få en ände. Flyg bort, farmor. Flyg dit ingen smärta finns och påta i dina rabatter i himmelens Tjörnarp. Eller stanna och känn min hand mot din kind i ett tafatt försök att förklara min kärlek.
måndag, januari 26, 2009
onsdag, januari 21, 2009
En historisk dag av hopp
För nästan ett år sedan stod jag och tittade mot Vita Huset och Capitoleum. Blommorna från de japanska körsbärsträden flög som snöflingor genom luften och landade på axlarna när vi vandrade längs Pennsylvania Avenue med en känsla av att vara i maktens centrum.
Det var en upplevelse jag sent ska glömma.
Under livets gång är man med om många omvälvande händelser, historiska landmärken. Jag minns, likt alla i min generation, hur God morgon Sverige inte sändes för att Olof Palme hade mördats. Jag minns sorgen när Anna Lindh bragtes om livet. Den 11 september 2001 stod jag framför en TV på journalistlinjen i Skurup och såg chockat på när flygplanen flög in i World Trade Center. Estonia-katastrofen, tsunamin. Alla dessa händelser som lamslog och berörde, som förtvivlade och samlade så många människor kring gemensamma känslor.
Nu skriver jag in 20 januari 2009 i dagboken, en dag då hela världen samlades i hopp och förväntningar. Istället för alla dessa händelser i motvind kan vi nu äntligen säga att jag var där, just då, jag minns känslan, det var en omskakande dag – och den var alltigenom positiv. Oavsett vad Barack Obama lyckas uppnå under sin tid som president, så var gårdagens ed en historisk händelse – en fantastisk, tårdrypande föreställning.
Jag vet ingenting om den unisona utandning och frihet hela Europa genomsyrades av 1945. Jag var inte med när Martin Luther King berättade om sin dröm.
Men likt en hel värld vilade mina ögon på tv-bilden när en färgad man blev världens mäktigaste för första gången i historien. Det var förstås oundvikligt att kinden blev fuktig.
Nelson Mandelas presidenttillträde efter den långa apartheidregimen, Sovjetsväldets och murens fall - och Barack Obama med handen på Abraham Lincolns bibel två dagar efter min trettioförsta födelsedag. Historiska händelser av hopp, stolthet och glädje.
Stunder att berätta om för kommande generationer.
måndag, januari 19, 2009
Dofter från köket
Som presentbonus fick jag av min mormor dels receptet på hennes legendariska hovmästarsås och dels på ett lantbröd med surdegsbas.
Recepten var handskrivna på små lappar.
Hovmästarsåsen har jag tjatat om länge och det finns ingen särskild hemlighet eller ingrediens, det handlar om balans.
Lantbrödet var en överraskning. Men, när jag tänker efter, ändå fullständigt logiskt.
Om mitt doftminne av farmor kretsar kring kåldolmar, plättar, nystekta köttbullar och kokt höna med persiljesås - så är minnet av min mormor snarare av nybakat. Jag kommer inte att tänka på någon särskilt paradrätt - men det lilla köket på Polgatan var alltid fyllt av en arom från mjuka, ljumma bröd och söta bullar till kaffet. När jag såg receptet kom alla dessa dofter tillbaka, bilder av kryddhyllan ovanför det danska matbordet, av den lilla radion som alltid stod på med låg volym. Smörgåsar där smöret smälte under ostskivorna och ett glas mjölk intill.
Det finns mycket att bevara efter både farmor och mormor, dessa kvinnor som båda redan nått en aktningsvärd ålder med en kraft och styrka jag själv bara kan drömma om.
Det finns mycket kärlek att ösa över dem.
Om man bara inte var så förbannat upptagen med sig själv och sina problem.
Recepten var handskrivna på små lappar.
Hovmästarsåsen har jag tjatat om länge och det finns ingen särskild hemlighet eller ingrediens, det handlar om balans.
Lantbrödet var en överraskning. Men, när jag tänker efter, ändå fullständigt logiskt.
Om mitt doftminne av farmor kretsar kring kåldolmar, plättar, nystekta köttbullar och kokt höna med persiljesås - så är minnet av min mormor snarare av nybakat. Jag kommer inte att tänka på någon särskilt paradrätt - men det lilla köket på Polgatan var alltid fyllt av en arom från mjuka, ljumma bröd och söta bullar till kaffet. När jag såg receptet kom alla dessa dofter tillbaka, bilder av kryddhyllan ovanför det danska matbordet, av den lilla radion som alltid stod på med låg volym. Smörgåsar där smöret smälte under ostskivorna och ett glas mjölk intill.
Det finns mycket att bevara efter både farmor och mormor, dessa kvinnor som båda redan nått en aktningsvärd ålder med en kraft och styrka jag själv bara kan drömma om.
Det finns mycket kärlek att ösa över dem.
Om man bara inte var så förbannat upptagen med sig själv och sina problem.
Söndag: kalas
Vi har ett problem. Ett så kallat i-landsproblem. Det är gigantiskt, ibland föder det en ångest som varar i dagar - ja, i veckor. Vi pratar om det med sorgsna ögon, vi darrar på rösten när tiden är kommen.
Vi har inget matbord.
Varenda eviga gång vi ska ha folk på middag, vilket av förståeliga skäl händer ytterst sällan, så måste vi skruva av benen på köksbordet, bära ut det i vardagsrummet och skruva på benen igen.
Det är skitjobbigt.
Skiftnyckeln tappar greppet, katternas svansar kittlar i näsan när de nyfiket lägger sig i det koncentrerade arbetet, dammråttorna dansar samba längs listerna, bordsskivan landar på tårna och stöter emot dörrar när den bärs genom lägenheten. Svordomar utdelas.
Igår var det dags igen. Kalas. Födelsedagskalas. Bara de närmaste förstås och tack vare ett par sjukdomar endast en liten skara på tolv personer. Tolv!
Men men, fiskgratänger gjordes, rum doftade, kärlek vibrerade i väggarna och finstämmig sång fick grannarna att lämna byggnaden.
Jag fick presenter, bra presenter; bidrag till soffa, nya glas, Kan du säga schibbolet? och Klass - är du fin nog?.
Man blir aldrig för gammal för presenter.
Inte ens en söndag i januari.
Vi har inget matbord.
Varenda eviga gång vi ska ha folk på middag, vilket av förståeliga skäl händer ytterst sällan, så måste vi skruva av benen på köksbordet, bära ut det i vardagsrummet och skruva på benen igen.
Det är skitjobbigt.
Skiftnyckeln tappar greppet, katternas svansar kittlar i näsan när de nyfiket lägger sig i det koncentrerade arbetet, dammråttorna dansar samba längs listerna, bordsskivan landar på tårna och stöter emot dörrar när den bärs genom lägenheten. Svordomar utdelas.
Igår var det dags igen. Kalas. Födelsedagskalas. Bara de närmaste förstås och tack vare ett par sjukdomar endast en liten skara på tolv personer. Tolv!
Men men, fiskgratänger gjordes, rum doftade, kärlek vibrerade i väggarna och finstämmig sång fick grannarna att lämna byggnaden.
Jag fick presenter, bra presenter; bidrag till soffa, nya glas, Kan du säga schibbolet? och Klass - är du fin nog?.
Man blir aldrig för gammal för presenter.
Inte ens en söndag i januari.
Lördag: vin och skratt
Jag fyllde alltså år i helgen. 31. Denna magiska siffra.
På senare tid har jag märkt att jag inte gärna går och sätter mig på en pub för att ta en öl. Det kan ha med årstiden att göra, som inbiten rökare finns inget tråkigare än att dricka gott och sedan tvingas frysa häcken av sig när Malmövinden viner runt knutarna vid rökrutan. Men det är nog inte hela sanningen. Jag avskyr att stå i kö till toaletten, jag retar mig på musiken som både är usel och högljudd, är trött på alla dessa flyktiga bekantskaper som det ska utbytas artigheter med eller les inför. Det är kul ibland, då och då kan jag längta efter det - men jag föredrar ändå att avstå.
I lördags drack vi champagne, R. gjorde egen pasta som vi sedan blandade ihop med en len tomatsås smaksatt med vitlök och basilika, hackade ner mozzarella och hårdkokt ägg, toppade med en massa riven ricotta innan allt gratinerades i ugnen och serverades med ett vin som förvisso knappast var värt sina 400 kronor. Sedan avrundade vi med en spansk mögelost som lagrats i en grotta i ett par hundra år (smakade det som) och en fin Gruyère som fullständigt gifte sig med den brunaktiga skogsbärsgelé som rekommenderats oss. Till detta min egen blåbärslikör, med en smak som nuddar vid portvin, och en mix av Bob Dylan, Otis Redding, Shirelles, Vera Lynn och Nina Simone på precis lagom volym. L. berättade om sina ungdomseskapader. Vi skrattade så vi grät.
Det var en mycket fin kväll.
På senare tid har jag märkt att jag inte gärna går och sätter mig på en pub för att ta en öl. Det kan ha med årstiden att göra, som inbiten rökare finns inget tråkigare än att dricka gott och sedan tvingas frysa häcken av sig när Malmövinden viner runt knutarna vid rökrutan. Men det är nog inte hela sanningen. Jag avskyr att stå i kö till toaletten, jag retar mig på musiken som både är usel och högljudd, är trött på alla dessa flyktiga bekantskaper som det ska utbytas artigheter med eller les inför. Det är kul ibland, då och då kan jag längta efter det - men jag föredrar ändå att avstå.
I lördags drack vi champagne, R. gjorde egen pasta som vi sedan blandade ihop med en len tomatsås smaksatt med vitlök och basilika, hackade ner mozzarella och hårdkokt ägg, toppade med en massa riven ricotta innan allt gratinerades i ugnen och serverades med ett vin som förvisso knappast var värt sina 400 kronor. Sedan avrundade vi med en spansk mögelost som lagrats i en grotta i ett par hundra år (smakade det som) och en fin Gruyère som fullständigt gifte sig med den brunaktiga skogsbärsgelé som rekommenderats oss. Till detta min egen blåbärslikör, med en smak som nuddar vid portvin, och en mix av Bob Dylan, Otis Redding, Shirelles, Vera Lynn och Nina Simone på precis lagom volym. L. berättade om sina ungdomseskapader. Vi skrattade så vi grät.
Det var en mycket fin kväll.
Fredag: bokcirkel
Det är som det är, ibland flyter tiden och ibland stapplar den fram. I helgen har den flutit.
I fredags var det bokcirkel. För första gången på mer än ett år hade alla fyra deltagarna lyckats läsa ut den bok vi träffades för att diskutera, bara det en upplevelse utöver det vanliga. Men bokcirkeln är så mycket mer än då. Fyra kvinnor i samma ålder, med det på ytan enda gemensamma att vi en sommar jobbade i samma skyskrapa på Segevång. Men det finns, förutom det obestridliga faktum att vi alla är barn av medelklass, så mycket mer - och framför allt så mycket mer oväntat. Spektrat inom vilket diskussionerna flödar i en jämn ström är obegränsat, nyfikenheten stark, detaljerna i centrum för helheten. Tack vare att vi inte ses särskilt ofta (ungefär varannan månad) - och aldrig gjort det - kommer det fram nya erfarenheter, nya tankar varje gång. Det finns en enorm trygghet i att ha sin familj nära och vänner som funnits i ens liv under många år, som känner en utan och innan. Men bokcirkeln, med sina nya infall och vinklar, med sin energi - är som portvinet till osten. Den lyfter tillvaron till en annan nivå. I fredags pratade vi om arbetslöshet, direkt och allmänt, om nittiotalets pompösa ballader, om stressen i sjukvården, om barn och framtid, vi såg Barack Obamas tacktal efter valvinsten, berörde situationen i Gaza och böckers språkliga stilar kontra tema och idé. Mest av allt pratade vi kanske ändå om de stunder då man önskar att man åter vore sjutton, om det första hånglet, om den stora kärleken som aldrig förlorar sin glans. Om att man kan längta tillbaka till den tid då inga handlingar fick betydande konsekvenser och ingen lycka hade en sorgkant av morgondag.
Jag gick därifrån alltigenom lycklig.
I fredags var det bokcirkel. För första gången på mer än ett år hade alla fyra deltagarna lyckats läsa ut den bok vi träffades för att diskutera, bara det en upplevelse utöver det vanliga. Men bokcirkeln är så mycket mer än då. Fyra kvinnor i samma ålder, med det på ytan enda gemensamma att vi en sommar jobbade i samma skyskrapa på Segevång. Men det finns, förutom det obestridliga faktum att vi alla är barn av medelklass, så mycket mer - och framför allt så mycket mer oväntat. Spektrat inom vilket diskussionerna flödar i en jämn ström är obegränsat, nyfikenheten stark, detaljerna i centrum för helheten. Tack vare att vi inte ses särskilt ofta (ungefär varannan månad) - och aldrig gjort det - kommer det fram nya erfarenheter, nya tankar varje gång. Det finns en enorm trygghet i att ha sin familj nära och vänner som funnits i ens liv under många år, som känner en utan och innan. Men bokcirkeln, med sina nya infall och vinklar, med sin energi - är som portvinet till osten. Den lyfter tillvaron till en annan nivå. I fredags pratade vi om arbetslöshet, direkt och allmänt, om nittiotalets pompösa ballader, om stressen i sjukvården, om barn och framtid, vi såg Barack Obamas tacktal efter valvinsten, berörde situationen i Gaza och böckers språkliga stilar kontra tema och idé. Mest av allt pratade vi kanske ändå om de stunder då man önskar att man åter vore sjutton, om det första hånglet, om den stora kärleken som aldrig förlorar sin glans. Om att man kan längta tillbaka till den tid då inga handlingar fick betydande konsekvenser och ingen lycka hade en sorgkant av morgondag.
Jag gick därifrån alltigenom lycklig.
fredag, januari 16, 2009
Vi kan inte blunda
Gaza. Död. Barn som blöder, gamla som gråter, söner, döttrar, mödrar och fäder som desperat försöker skydda sina älskade. Det är svårt att inte se, svårt att inte förskräckas - och svårt att inte slå ner blicken och försöka glömma.
Men vi kan inte och får inte blunda för den situation som råder och sedan länge rått för de palestinska invånarna.
I början av mars ska Sverige spela Davis Cup mot Israel här i Malmö. Många säger att sport och politik är fristående från varandra, att idrottsrörelsen inte kan ta det moraliska ansvaret, att så länge Sverige som nation fortsätter att bedriva handel med ett land som Israel, så länge folk fortsätter att köpa israelisk frukt och varor - så vore en bojkott av en tennismatch en fjärt i vinden. Det är förstås sant. Vill man tydligt ta avstånd från Israels olagliga och inhumana ockupation av Palestina, så finns förstås ingen annan utväg än att stänga export- och importvägarna. Men det hindrar ju inte att man gör de små markeringar som går att göra. Det hindrar inte att man vågar visa lite ryggrad.
Om konflikten i Israel och Palestina har de allra flesta de mest brinnande åsikter. Även om hopplöshet ständigt tycks vara den gemensamma nämnaren, så finns det en avgörande majoritet som helt enkelt tycker att palestinierna får skylla sig själva. Skjuter man in raketer mot Israel, så kommer svaret att komma. Skickar man in självmordsbombare så kommer israelerna i skräck att göra allt - allt - för att hindra att detta sker igen.
För ett par år sedan åkte min vän L. till Palestina för att arbeta för en människorättsorganisation (hon är utbildad jurist med specialisering just inom mänskliga rättigheter).
Hon åkte dit utan förutfattade meningar, utan starkare åsikter än insikten att denna konflikt är extremt komplicerad.
Hon kom hem med palestinasjal.
Vad hon sett, vad hon förstått och varit med om hade gjort henne allt annat än neutral. De övergrepp som ständigt begicks av den israeliska staten mot det palestinska folket hade påverkat henne djupt.
Om vad som händer i Gaza just nu låter jag därför hellre henne berätta. Hon är mer insatt än de allra flesta i vad det innebär att leva i Palestina. Hon har varit där, även om hon tack och lov inte befinner sig på plats för tillfället.
Mikael Wiehe skrev än en gång, i en låt som då var menad att stoppa en Davis Cup-match mot Pinochets Chile men som är lätt att i detta läge damma av:
"Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sig undan
eller ställa sig bredvid"
Läs vad L. har att säga nedan, läs vad hennes kollega skriver i brev till henne direkt från Gaza - och slå aldrig någonsin ner blicken igen.
Stoppa matchen.
Stoppa dessa vedervärdiga övergrepp.
Men vi kan inte och får inte blunda för den situation som råder och sedan länge rått för de palestinska invånarna.
I början av mars ska Sverige spela Davis Cup mot Israel här i Malmö. Många säger att sport och politik är fristående från varandra, att idrottsrörelsen inte kan ta det moraliska ansvaret, att så länge Sverige som nation fortsätter att bedriva handel med ett land som Israel, så länge folk fortsätter att köpa israelisk frukt och varor - så vore en bojkott av en tennismatch en fjärt i vinden. Det är förstås sant. Vill man tydligt ta avstånd från Israels olagliga och inhumana ockupation av Palestina, så finns förstås ingen annan utväg än att stänga export- och importvägarna. Men det hindrar ju inte att man gör de små markeringar som går att göra. Det hindrar inte att man vågar visa lite ryggrad.
Om konflikten i Israel och Palestina har de allra flesta de mest brinnande åsikter. Även om hopplöshet ständigt tycks vara den gemensamma nämnaren, så finns det en avgörande majoritet som helt enkelt tycker att palestinierna får skylla sig själva. Skjuter man in raketer mot Israel, så kommer svaret att komma. Skickar man in självmordsbombare så kommer israelerna i skräck att göra allt - allt - för att hindra att detta sker igen.
För ett par år sedan åkte min vän L. till Palestina för att arbeta för en människorättsorganisation (hon är utbildad jurist med specialisering just inom mänskliga rättigheter).
Hon åkte dit utan förutfattade meningar, utan starkare åsikter än insikten att denna konflikt är extremt komplicerad.
Hon kom hem med palestinasjal.
Vad hon sett, vad hon förstått och varit med om hade gjort henne allt annat än neutral. De övergrepp som ständigt begicks av den israeliska staten mot det palestinska folket hade påverkat henne djupt.
Om vad som händer i Gaza just nu låter jag därför hellre henne berätta. Hon är mer insatt än de allra flesta i vad det innebär att leva i Palestina. Hon har varit där, även om hon tack och lov inte befinner sig på plats för tillfället.
Mikael Wiehe skrev än en gång, i en låt som då var menad att stoppa en Davis Cup-match mot Pinochets Chile men som är lätt att i detta läge damma av:
"Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sig undan
eller ställa sig bredvid"
Läs vad L. har att säga nedan, läs vad hennes kollega skriver i brev till henne direkt från Gaza - och slå aldrig någonsin ner blicken igen.
Stoppa matchen.
Stoppa dessa vedervärdiga övergrepp.
Blodbadet i Gaza (en hälsning från L.)
Som de flesta andra följer även jag nyhetsrapporteringarna från Gaza via alla möjliga nyhetskanaler. Vi hör om tusentals Hamasraketer som skjutits mot israeliska städer i söder sedan 2000, om hur Hamas håller befolkningen som gisslan och använder dem som mänskliga sköldar. Vi hör om Hamas som bryter vapenvilor och terrorn de utsätter den israeliska civilbefolkningen för. Vi hör om den humana israeliska armén, IDF (Israel Defence Forces) som gör allt i sin makt för att mildra de civila offren i Gaza. Vi hör om Israels rätt till självförsvar mot terrorister. Vi hör Israel be om ursäkt när de av misstag bombar FN-byggnader, Röda Kors-personal och ambulanser. Vi hör allt detta från internationell press som inte ens släpps in i Gaza.
Vad vi hör mindre om är palestiniernas rätt till självförsvar, att de palestinska områdena, Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem har varit under israelisk ockupation sedan 1967. Israels uttåg ur Gaza 2005 har inte förändrat detta i sak. Gaza var, är och förblir ockuperat område enligt internationell humanitär rätt som relaterar till krigets lagar och som även reglerar ockupation och ockupationsmaktens skyldigheter gentemot den ockuperade befolkningen. Gaza är helt avstängt. Samtliga landgränser är stängda och folket i Gaza lever i princip i ett öppet fängelse utan möjligheter att fly eller lämna. Israel kontrollerar även luftrummet ovanför Gaza samt Gazas territorialvatten. Administrativt sett kontrollerar Israel import och export från Gaza, eltillförseln, vattentillförseln, biståndet, bensintillförseln, gastillförseln samt befolkningsregistret. Enligt ockupationslagarna innebär detta de facto en ockupation av ett område. Det behövs inte militär närvaro i dagsläget för att kunna uppnå full och de facto kontroll över ett landområde eller territorium. Dagens teknik möjliggör ockupation utifrån. Denna rättsliga analys delas av de flesta; FN, ICRC, och nästan alla människorättsorganisationer, däribland Amnesty och Human Rights Watch.
Efter tre veckors blodbad i Gaza har över 1000 palestinier dödats, däribland 300 barn. Över 5000 har skadats. Tretton israeler har dödats, varav tre civila, resten militärer. För vad? Slå ut Hamas och raketramper? Igår rapporterades det att 30 raketer sköts mot södra Israel. Hemmagjorda raketer. Detta förringar på intet sätt det faktum att Hamas när de skjuter mot civila städer begår krigsbrott. Men, i den humanitära rätten finns två vägledande och bindande principer som kallas proportionalitetsprincipen och distinktionsprincipen. Det är rätt logiskt när man tänker efter och dödssiffrorna talar sitt tydliga språk. Tusen kontra tretton. Proportionerligt? Knappast.
För att förstå distinktionsprincipen måste Gaza belysas utifrån hur platsen ser ut rent fysiskt. Gazaremsan är 50 km lång och några få bred. På platsen bor 1,5 miljoner människor. Gaza är det mest tätbefolkade området i världen. Israel har röjt bostäder och träd längs med israeliska gränsen just för att försvåra för palestinska militanter att skjuta raketer mot Israel. Detta har tyvärr lett till att militanta grupper tvingats utöva sitt militära motstånd från civila områden – juridiskt sett en grov kränkning av den humanitära rätten som påkallar distinktion mellan civila och militära byggnader och mål. Praktiskt sett dock den enda möjligheten för ett militärt palestinskt motstånd mot en ockupationsarmé. Israels brutala motangrepp drabbar därför i oproportionerlig mängd civila just eftersom Gaza är så pass tätbefolkat.
Rapporter kommer ideligen om att Israel använder sig av vapen som är förbjudna att använda mot civila, såsom vit fosfor som orsakar fruktansvärda brännskador, volframlegeringar som har liknande effekter samt klusterbomber som ser ut som behållare men innehåller många mindre bomber, ofta flera tusen. Men eftersom varken oberoende rapportörer eller internationell press har tillträde till Gaza förlitar vi oss på civila röster från Gaza, från de få européer som befinner sig där i egenskap av läkare och annan hjälppersonal och andra oberoende bloggare och aktivister. Dessa röster är viktiga för att förstå vad som pågår i detta helvete.
Jag fick ett mejl från en av mina kollegor. Mejlet är skrivet av en man som är psykiatriker, människorättsaktivist och tillika bor med sin familj i Gaza. Mejlet var mycket upprörande. Det var personligt skrivet och det var en desperat man som vädjade till dig och mig för att få stopp på eländet. En man som beskriver attackerna mot folket, som beskriver lidandet, matbristen, elbristen, osäkerheten, hopplösheten, paniken och den ständiga rädslan. En man som inget hellre vill än att skydda sig själv och sin familj från de brutala attackerna som palestinier i Gaza ständigt utsatts för.
Israel har gått ut och sagt att de förvarnar civila genom sms, telefon och flygblad inför kommande bombningar. Men Gaza är ett fängelse och det finns ingenstans att fly. Jag låter mannen, Dr Yasser AbuJamei, vars mejl jag läste och som jag sedermera håller kontakten med via sms och mejl, summera situationen just nu i Gaza: “Många vet att den enda säkra platsen är den vi alla kommer att besöka – kyrkogården”, skriver han i sitt mejl, och vädjar om solidaritet: ”Vi fortsätter att upptäcka den israeliska arméns brutalitet. Jag hoppas att världen kommer att öppna sina ögon inför detta en dag.”
Vad vi hör mindre om är palestiniernas rätt till självförsvar, att de palestinska områdena, Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem har varit under israelisk ockupation sedan 1967. Israels uttåg ur Gaza 2005 har inte förändrat detta i sak. Gaza var, är och förblir ockuperat område enligt internationell humanitär rätt som relaterar till krigets lagar och som även reglerar ockupation och ockupationsmaktens skyldigheter gentemot den ockuperade befolkningen. Gaza är helt avstängt. Samtliga landgränser är stängda och folket i Gaza lever i princip i ett öppet fängelse utan möjligheter att fly eller lämna. Israel kontrollerar även luftrummet ovanför Gaza samt Gazas territorialvatten. Administrativt sett kontrollerar Israel import och export från Gaza, eltillförseln, vattentillförseln, biståndet, bensintillförseln, gastillförseln samt befolkningsregistret. Enligt ockupationslagarna innebär detta de facto en ockupation av ett område. Det behövs inte militär närvaro i dagsläget för att kunna uppnå full och de facto kontroll över ett landområde eller territorium. Dagens teknik möjliggör ockupation utifrån. Denna rättsliga analys delas av de flesta; FN, ICRC, och nästan alla människorättsorganisationer, däribland Amnesty och Human Rights Watch.
Efter tre veckors blodbad i Gaza har över 1000 palestinier dödats, däribland 300 barn. Över 5000 har skadats. Tretton israeler har dödats, varav tre civila, resten militärer. För vad? Slå ut Hamas och raketramper? Igår rapporterades det att 30 raketer sköts mot södra Israel. Hemmagjorda raketer. Detta förringar på intet sätt det faktum att Hamas när de skjuter mot civila städer begår krigsbrott. Men, i den humanitära rätten finns två vägledande och bindande principer som kallas proportionalitetsprincipen och distinktionsprincipen. Det är rätt logiskt när man tänker efter och dödssiffrorna talar sitt tydliga språk. Tusen kontra tretton. Proportionerligt? Knappast.
För att förstå distinktionsprincipen måste Gaza belysas utifrån hur platsen ser ut rent fysiskt. Gazaremsan är 50 km lång och några få bred. På platsen bor 1,5 miljoner människor. Gaza är det mest tätbefolkade området i världen. Israel har röjt bostäder och träd längs med israeliska gränsen just för att försvåra för palestinska militanter att skjuta raketer mot Israel. Detta har tyvärr lett till att militanta grupper tvingats utöva sitt militära motstånd från civila områden – juridiskt sett en grov kränkning av den humanitära rätten som påkallar distinktion mellan civila och militära byggnader och mål. Praktiskt sett dock den enda möjligheten för ett militärt palestinskt motstånd mot en ockupationsarmé. Israels brutala motangrepp drabbar därför i oproportionerlig mängd civila just eftersom Gaza är så pass tätbefolkat.
Rapporter kommer ideligen om att Israel använder sig av vapen som är förbjudna att använda mot civila, såsom vit fosfor som orsakar fruktansvärda brännskador, volframlegeringar som har liknande effekter samt klusterbomber som ser ut som behållare men innehåller många mindre bomber, ofta flera tusen. Men eftersom varken oberoende rapportörer eller internationell press har tillträde till Gaza förlitar vi oss på civila röster från Gaza, från de få européer som befinner sig där i egenskap av läkare och annan hjälppersonal och andra oberoende bloggare och aktivister. Dessa röster är viktiga för att förstå vad som pågår i detta helvete.
Jag fick ett mejl från en av mina kollegor. Mejlet är skrivet av en man som är psykiatriker, människorättsaktivist och tillika bor med sin familj i Gaza. Mejlet var mycket upprörande. Det var personligt skrivet och det var en desperat man som vädjade till dig och mig för att få stopp på eländet. En man som beskriver attackerna mot folket, som beskriver lidandet, matbristen, elbristen, osäkerheten, hopplösheten, paniken och den ständiga rädslan. En man som inget hellre vill än att skydda sig själv och sin familj från de brutala attackerna som palestinier i Gaza ständigt utsatts för.
Israel har gått ut och sagt att de förvarnar civila genom sms, telefon och flygblad inför kommande bombningar. Men Gaza är ett fängelse och det finns ingenstans att fly. Jag låter mannen, Dr Yasser AbuJamei, vars mejl jag läste och som jag sedermera håller kontakten med via sms och mejl, summera situationen just nu i Gaza: “Många vet att den enda säkra platsen är den vi alla kommer att besöka – kyrkogården”, skriver han i sitt mejl, och vädjar om solidaritet: ”Vi fortsätter att upptäcka den israeliska arméns brutalitet. Jag hoppas att världen kommer att öppna sina ögon inför detta en dag.”
Brev från Gaza
Hej alla,
Tack för er oro över situationen i Gaza och för min egen säkerhet.
För närvarande är situationen fortfarande lika dålig (kanske ännu värre) än vad som sägs i media. Hela befolkningen är i chock, och fortfarande finns inga säkra platser. Elen är avstängd i mer än 20 timmar per dygn. I Gaza City finns ingen elektricitet sedan två veckor. Med kontinuerlig förstörelse av civila hus och byggnader med F16 och helikoptrar är ingen säker på att han eller hon kommer att överleva dagen. Rapporterna om att israelerna samlar människor i hus för att sedan riva dem, och rapporter om bombningarna av skolor som fungerade som härbärgen för familjer, har intensifierat skräcken bland befolkningen i Gaza. Vi vet inte vad som kommer att hända härnäst... och det verkar som om saker och ting kommer att förvärras…
Som alla andra palestinier väntar jag på beslut av FN. Idag kom beslutet, men kriget fortsätter. Båda sidor anser att FN:s samtal inte räcker. Israel säger att de vill ha garantier för att inga missiler avlossas från Gaza och Hamas vill ha garantier för att belägringen upphör och att attackerna mot Gaza upphör. Under de senaste två veckorna har över 700 civila palestinier dödats, varav minst 400 är kvinnor och barn. Över 2300 har skadats. Jag vet inte hur många människor måste dö innan ett eldupphör kommer till stånd.
Många av oss tror att vi kommer att dö på ett eller annat sätt. De senaste två månaderna har gas som används till matlagning inte anlänt till Gaza. Inte heller bränsle till elverken fick anlända. Tillgången på mjöl är mycket begränsad och har inte funnits alls på marknaden sedan december. Människor lever som under 30- och 40-talen. Många av oss anser att den enda säkra platsen är den plats där vi alla förr eller senare hamnar... kyrkogården.
Under tiden fortsätter vi att upptäcka den israeliska armens brutalitet och snart kommer hela världen att upptäcka saker som ingen anat, inte heller andra palestinier. Jag hoppas att världen en dag öppnar sina ögon.
Kanske borde jag be om ursäkt för detta traumatiserande e-mail men jag har väntat i flera dagar innan jag gick till ett internetcafé med fungerande generator. Jag väntade på att saker skulle förbättras... Jag väntade på att kunna säga att allt är över och att vi alla är säkra och mår bra ... Allteftersom tiden går, kan jag tyvärr inte skriva någonting om det.
Tack för er oro över situationen i Gaza och för min egen säkerhet.
För närvarande är situationen fortfarande lika dålig (kanske ännu värre) än vad som sägs i media. Hela befolkningen är i chock, och fortfarande finns inga säkra platser. Elen är avstängd i mer än 20 timmar per dygn. I Gaza City finns ingen elektricitet sedan två veckor. Med kontinuerlig förstörelse av civila hus och byggnader med F16 och helikoptrar är ingen säker på att han eller hon kommer att överleva dagen. Rapporterna om att israelerna samlar människor i hus för att sedan riva dem, och rapporter om bombningarna av skolor som fungerade som härbärgen för familjer, har intensifierat skräcken bland befolkningen i Gaza. Vi vet inte vad som kommer att hända härnäst... och det verkar som om saker och ting kommer att förvärras…
Som alla andra palestinier väntar jag på beslut av FN. Idag kom beslutet, men kriget fortsätter. Båda sidor anser att FN:s samtal inte räcker. Israel säger att de vill ha garantier för att inga missiler avlossas från Gaza och Hamas vill ha garantier för att belägringen upphör och att attackerna mot Gaza upphör. Under de senaste två veckorna har över 700 civila palestinier dödats, varav minst 400 är kvinnor och barn. Över 2300 har skadats. Jag vet inte hur många människor måste dö innan ett eldupphör kommer till stånd.
Många av oss tror att vi kommer att dö på ett eller annat sätt. De senaste två månaderna har gas som används till matlagning inte anlänt till Gaza. Inte heller bränsle till elverken fick anlända. Tillgången på mjöl är mycket begränsad och har inte funnits alls på marknaden sedan december. Människor lever som under 30- och 40-talen. Många av oss anser att den enda säkra platsen är den plats där vi alla förr eller senare hamnar... kyrkogården.
Under tiden fortsätter vi att upptäcka den israeliska armens brutalitet och snart kommer hela världen att upptäcka saker som ingen anat, inte heller andra palestinier. Jag hoppas att världen en dag öppnar sina ögon.
Kanske borde jag be om ursäkt för detta traumatiserande e-mail men jag har väntat i flera dagar innan jag gick till ett internetcafé med fungerande generator. Jag väntade på att saker skulle förbättras... Jag väntade på att kunna säga att allt är över och att vi alla är säkra och mår bra ... Allteftersom tiden går, kan jag tyvärr inte skriva någonting om det.
onsdag, januari 14, 2009
Vem kritiserar demokrati?
Med anledning av diskussionen kring den goda, eller onda, bloggosfären - som blossat upp efter kritiken mot Liza Marklunds Gömda, så vill jag bara klargöra en sak;
generaliserar och nedgraderar man alla bloggare till ett drev utan vare sig intelligens, empati eller urskillningsförmåga, då har man antingen ingen som helst koll eller också värnar man desperat om sin egen, tidigare så upphöjda, position i det vi nu kallar gammelmedia. Internet är den mest demokratiska uppfinning som gjorts sedan... ja, demokratin. Alla har en chans att tycka, att ta in nästan vilken kunskap som helst. Insatta människor i ett specifikt område kan enkelt nå ut till så många fler, gemensamma nämnare i hela världen kan lätt matchas och bli grunden till något starkt, något utvecklande - något bättre. Demokratins grundförutsättning är att den är levande, den är ingenting utan sina anhängare, det vill säga vi, folket, invånarna. Vi har ett ansvar att skaffa oss kunskaper, att tycka, att ifrågasätta och påverka. Med internet är detta så mycket lättare.
Såklart blir det ett brus och en massa slaggprodukter, som en logisk följd av tillgängligheten. Liksom utbudet i allting annat - TV och musik inte minst - har ökat och med det skapat en djungel att hugga sig igenom för att hitta det man vill ha, så innebär ju inte det att utbudet av det som är bra, hur man nu än vill definiera det, har blivit mindre. Det har utan tvekan blivit större. Möjligtvis kräver det mer av sin konsument, detta att sålla och välja i bruset, men faktum kvartstår ändå att den som har energin och intresset har enorma möjligheter att höra, se och läsa sådant som förut varit utom räckhåll.
Likadant är det givetvis med politik och samhälleliga frågor. Förr var man beroende av sin dagstidning och radio/tv för att få information (vinklat eller åtminstone tolkat enligt just de medierna) - om man nu inte i bekantskapskretsen hade en massa kunniga människor i olika frågor. Idag har man vänner över hela världen, vänner man aldrig träffat men vars kunskap man tillgodogör sig utan problem ändå. Hur kan det vara negativt? Hur kan det utgöra en fara för demokratin, för samhället? Det är så outsägligt dumt att man häpnar över att någon överhuvudtaget på allvar kan framföra en sådan åsikt.
Att massor av bloggar kommenterat och upprörts över att den sanna historien om Mia Eriksson inte alls var så sann som det påståtts, att diskussioner förts mellan tusentals människor kring denna fråga - är det verkligen negativt? Att samma diskussioner föddes långt innan de stora drakarna vaknat - och till slut tvingade de etablerade att ändra i sin agendor, är det verkligen negativt?
Några bloggar och kommentatorer har säkerligen gått över gränsen för mänsklig anständighet. Några har lika säkert sett chansen att bespotta det självklart otroligt viktiga huvudtemat i boken - hur oskyddade misshandlade kvinnor kan vara, men det är tyvärr en bieffekt vi får leva med. Det är upp till oss andra att verka och argumentera också mot detta.
Jag är själv en sann vän av stora drakar och institutioner som SVT och SR, jag älskar att bläddra i min morgontidning och får ståpäls av signaturen till Rapport. Men internet är och förblir utveckling - och om inte annat är det nya klimatet den verklighet vi har att förhålla oss till.
Att inte inse det är att förlora sin plats i debatten.
Mats Weman har kommenterat denna fråga här, här och här.
Vad det gäller Liza Marklund har hon själv bemött kritiken mot Gömda här och fått mothugg här, medan andra gjort intressanta reflektioner här och här.
generaliserar och nedgraderar man alla bloggare till ett drev utan vare sig intelligens, empati eller urskillningsförmåga, då har man antingen ingen som helst koll eller också värnar man desperat om sin egen, tidigare så upphöjda, position i det vi nu kallar gammelmedia. Internet är den mest demokratiska uppfinning som gjorts sedan... ja, demokratin. Alla har en chans att tycka, att ta in nästan vilken kunskap som helst. Insatta människor i ett specifikt område kan enkelt nå ut till så många fler, gemensamma nämnare i hela världen kan lätt matchas och bli grunden till något starkt, något utvecklande - något bättre. Demokratins grundförutsättning är att den är levande, den är ingenting utan sina anhängare, det vill säga vi, folket, invånarna. Vi har ett ansvar att skaffa oss kunskaper, att tycka, att ifrågasätta och påverka. Med internet är detta så mycket lättare.
Såklart blir det ett brus och en massa slaggprodukter, som en logisk följd av tillgängligheten. Liksom utbudet i allting annat - TV och musik inte minst - har ökat och med det skapat en djungel att hugga sig igenom för att hitta det man vill ha, så innebär ju inte det att utbudet av det som är bra, hur man nu än vill definiera det, har blivit mindre. Det har utan tvekan blivit större. Möjligtvis kräver det mer av sin konsument, detta att sålla och välja i bruset, men faktum kvartstår ändå att den som har energin och intresset har enorma möjligheter att höra, se och läsa sådant som förut varit utom räckhåll.
Likadant är det givetvis med politik och samhälleliga frågor. Förr var man beroende av sin dagstidning och radio/tv för att få information (vinklat eller åtminstone tolkat enligt just de medierna) - om man nu inte i bekantskapskretsen hade en massa kunniga människor i olika frågor. Idag har man vänner över hela världen, vänner man aldrig träffat men vars kunskap man tillgodogör sig utan problem ändå. Hur kan det vara negativt? Hur kan det utgöra en fara för demokratin, för samhället? Det är så outsägligt dumt att man häpnar över att någon överhuvudtaget på allvar kan framföra en sådan åsikt.
Att massor av bloggar kommenterat och upprörts över att den sanna historien om Mia Eriksson inte alls var så sann som det påståtts, att diskussioner förts mellan tusentals människor kring denna fråga - är det verkligen negativt? Att samma diskussioner föddes långt innan de stora drakarna vaknat - och till slut tvingade de etablerade att ändra i sin agendor, är det verkligen negativt?
Några bloggar och kommentatorer har säkerligen gått över gränsen för mänsklig anständighet. Några har lika säkert sett chansen att bespotta det självklart otroligt viktiga huvudtemat i boken - hur oskyddade misshandlade kvinnor kan vara, men det är tyvärr en bieffekt vi får leva med. Det är upp till oss andra att verka och argumentera också mot detta.
Jag är själv en sann vän av stora drakar och institutioner som SVT och SR, jag älskar att bläddra i min morgontidning och får ståpäls av signaturen till Rapport. Men internet är och förblir utveckling - och om inte annat är det nya klimatet den verklighet vi har att förhålla oss till.
Att inte inse det är att förlora sin plats i debatten.
Mats Weman har kommenterat denna fråga här, här och här.
Vad det gäller Liza Marklund har hon själv bemött kritiken mot Gömda här och fått mothugg här, medan andra gjort intressanta reflektioner här och här.
tisdag, januari 13, 2009
Signalen har ljudit
2009 ska definitivt bli ett bokår. Och ett filmår. Jag känner verkligen för att riktigt grotta ner mig i de dammigaste av sidor, i de svartvitaste av filmer och ändå få plats med det glättiga, det kittlande - och det nutidsförankrade. Jag känner kort sagt för att läsa allt. Se allt.
Jag lär ju snart också få tid att göra både det ena och det andra...
Nåväl, ständigt argumenterandes om vem som läser mest och bäst i vår familj har nu en lista upprättats, där både jag och R. fyller i vad våra ögon fladdrat över.
Det ska bli spännande att se var vi hamnar.
Jag lär ju snart också få tid att göra både det ena och det andra...
Nåväl, ständigt argumenterandes om vem som läser mest och bäst i vår familj har nu en lista upprättats, där både jag och R. fyller i vad våra ögon fladdrat över.
Det ska bli spännande att se var vi hamnar.
söndag, januari 11, 2009
Trots allt
Efter den självömkande svadan kan det vara på sin plats att berätta att jag just nu sitter framför en sprakande kamin och tittar på elden som aldrig slocknar, i ena handen har jag en kopp varm choklad och i den andra en välskriven bok, i huvudet spelas sakta bilder av gårdagen upp - bilder av stekt kolja, kryddad med bara salt, peppar och pressad citron, av potatismos med en gnutta muskotnöt och kokta, knapriga morötter, av en frostig natt i fullständig tystnad utanför fönstret och långa timmar under ett värmande täcke med min älskade tätt intill, framför ett par avsnitt av Krig och Hågkomst.
Ni förstår, livet är inte det ena eller det andra.
Alltid både och.
Ni förstår, livet är inte det ena eller det andra.
Alltid både och.
Nytt år, nya... besked
Så hur var det nu då? Omfamna 2009, gör det till ett bättre år – ett ljusare, lättare, mer hoppfullt år.
Det visade sig att 2009 istället skulle omfamna mig.
Utan någon större värme.
För två dagar sedan fick jag beskedet att det om tre månader sannolikt är så att jag inte längre har ett arbete. Det var chockerande att höra - ja chockerande är nog det enda ord som kan beskriva det rus av känslor som snabbt sköljde över mig. Kanske inte helt och hållet oväntat, men likväl just chockerande.
Sedan jag var tjugo år har jag själv utgjort min egen trygghet. Nu är det inte längre så.
Det är skrämmande hur snabbt man färdas nedåt vid ett sådant besked.
Likt alla andra har jag med jämna mellanrum klagat över bristen på pengar, men det har handlat om att inte kunna resa som man vill, att inte kunna renovera sommarstugan, köpa en ny soffa, bilda en samling av finare viner. Med dagens arbetsmarknadspolitik kan jag knappast ens överleva – utan hjälp. Den ersättning som utgår från a-kassan räcker till att betala fasta utgifter; hyra, el, telefon, försäkring. Men någon mat blir det inte marginal till.
Jag har pratat mycket om detta med min vän L, som själv hamnat i samma situation. Ingen av oss lever särskilt extravagant, vi har inte dyra boenden, lyxkonsumerar inte, har inte flera hundra kanaler eller dyra bilar. Vad kan man begära att vi ska göra annorlunda?
Ändå är det inte dessa omständigheter som skrämmer, eller oroar, mig mest. Jag är lyckligt lottad, jag har en familj med möjligheter att hjälpa om det skulle bli nödvändigt. Min arbetsmoral är hög, hur övertygad min regering än är om motsatsen.
Det är ovissheten.
När andra ser framemot våren, sommaren, blommor som knoppas och värmen som stiger – ser jag istället ett blankt papper, bränt i kanterna.
Det känns inte särskilt rättvist.
Om nu något sådant egentligen existerar.
Den lättsinnige kanske skulle se ett sådant här besked som en möjlighet, en chans att bryta upp, bryta loss, skapa en ny framtid. Problemet är bara att jag var väldigt nöjd med den framtid jag redan såg. Jag vill inte ha någon annan.
Om ett halvår kanske jag halvligger på balkongen med en kopp kaffe i handen och tänker att det hela mest var en storm i ett vattenglas, att allt ordnade sig till det bästa, att all denna oro och rädsla i stort sett var ogrundad. Eller också sitter jag i den gamla nötta soffan med en cigarett i handen som sakta pyr iväg till aska, stirrar tomt framför mig och undrar hur jag någonsin skall orka resa mig.
Det finns aldrig garantier för någonting – minst av allt lycka. Men att ta bort min trygghet känns som att peta bort det understa lagret tegelstenar i en mur.
Ovissheten.
Det är den som är svårast att hantera.
Det visade sig att 2009 istället skulle omfamna mig.
Utan någon större värme.
För två dagar sedan fick jag beskedet att det om tre månader sannolikt är så att jag inte längre har ett arbete. Det var chockerande att höra - ja chockerande är nog det enda ord som kan beskriva det rus av känslor som snabbt sköljde över mig. Kanske inte helt och hållet oväntat, men likväl just chockerande.
Sedan jag var tjugo år har jag själv utgjort min egen trygghet. Nu är det inte längre så.
Det är skrämmande hur snabbt man färdas nedåt vid ett sådant besked.
Likt alla andra har jag med jämna mellanrum klagat över bristen på pengar, men det har handlat om att inte kunna resa som man vill, att inte kunna renovera sommarstugan, köpa en ny soffa, bilda en samling av finare viner. Med dagens arbetsmarknadspolitik kan jag knappast ens överleva – utan hjälp. Den ersättning som utgår från a-kassan räcker till att betala fasta utgifter; hyra, el, telefon, försäkring. Men någon mat blir det inte marginal till.
Jag har pratat mycket om detta med min vän L, som själv hamnat i samma situation. Ingen av oss lever särskilt extravagant, vi har inte dyra boenden, lyxkonsumerar inte, har inte flera hundra kanaler eller dyra bilar. Vad kan man begära att vi ska göra annorlunda?
Ändå är det inte dessa omständigheter som skrämmer, eller oroar, mig mest. Jag är lyckligt lottad, jag har en familj med möjligheter att hjälpa om det skulle bli nödvändigt. Min arbetsmoral är hög, hur övertygad min regering än är om motsatsen.
Det är ovissheten.
När andra ser framemot våren, sommaren, blommor som knoppas och värmen som stiger – ser jag istället ett blankt papper, bränt i kanterna.
Det känns inte särskilt rättvist.
Om nu något sådant egentligen existerar.
Den lättsinnige kanske skulle se ett sådant här besked som en möjlighet, en chans att bryta upp, bryta loss, skapa en ny framtid. Problemet är bara att jag var väldigt nöjd med den framtid jag redan såg. Jag vill inte ha någon annan.
Om ett halvår kanske jag halvligger på balkongen med en kopp kaffe i handen och tänker att det hela mest var en storm i ett vattenglas, att allt ordnade sig till det bästa, att all denna oro och rädsla i stort sett var ogrundad. Eller också sitter jag i den gamla nötta soffan med en cigarett i handen som sakta pyr iväg till aska, stirrar tomt framför mig och undrar hur jag någonsin skall orka resa mig.
Det finns aldrig garantier för någonting – minst av allt lycka. Men att ta bort min trygghet känns som att peta bort det understa lagret tegelstenar i en mur.
Ovissheten.
Det är den som är svårast att hantera.
tisdag, januari 06, 2009
Gott Nytt
Jag stod med mitt glas, fyllt med champagne – eller mousserande vin. Ensam på balkongen i två sekunder, inifrån hördes Jussi Björling och jag hann tänka på både vilka prettopoäng jag just inkasserat och hur glad jag var att jag just där, just då, hörde just Jussi Björling. I havet speglades ljusen från fasaderna, från fyrarna, från båtarna och det var vindstilla, livet var stilla. Det är i sådana ögonblick melankolin får fritt spelrum om man nu har en fallenhet för just det.
Vi var precis i begrepp att välkomna 2009.
Jag var precis i begrepp att lämna 2008.
Jag tänkte på det som varit. Jag tänkte på det som var. På vänner, på familj, på det som hänt dem och det som hänt mig. Jag tänkte att livet alltid överraskar, att det tvingar en till saker man inte trodde man var förmögen till. Förutsättningar ändras, man anpassar sig, man berättar eller håller inne, man älskar och håller tillbaka. Beroende på.
Jag stod där och kände vågorna skvalpa mot kajen samtidigt som vinet skvalpade i glaset, i två sekunder stod jag där och lät livet skölja över mig med alla dess förväntningar, alla dess drömmar, kärlekar, vänskap och avsked – så höjde jag glaset, tittade mot staden som är min och såg fyrverkerier skjuta mot höjden samtidigt som en unison lyckönskan flög genom luften, ett gemensamt förlåt, ett samtidigt låt oss börja om. En universal kärlek, en logisk förhoppning.
Så kom resten av herrskapet ut och ögonblicket dog.
Medan ett nytt år tog sin början.
Vi var precis i begrepp att välkomna 2009.
Jag var precis i begrepp att lämna 2008.
Jag tänkte på det som varit. Jag tänkte på det som var. På vänner, på familj, på det som hänt dem och det som hänt mig. Jag tänkte att livet alltid överraskar, att det tvingar en till saker man inte trodde man var förmögen till. Förutsättningar ändras, man anpassar sig, man berättar eller håller inne, man älskar och håller tillbaka. Beroende på.
Jag stod där och kände vågorna skvalpa mot kajen samtidigt som vinet skvalpade i glaset, i två sekunder stod jag där och lät livet skölja över mig med alla dess förväntningar, alla dess drömmar, kärlekar, vänskap och avsked – så höjde jag glaset, tittade mot staden som är min och såg fyrverkerier skjuta mot höjden samtidigt som en unison lyckönskan flög genom luften, ett gemensamt förlåt, ett samtidigt låt oss börja om. En universal kärlek, en logisk förhoppning.
Så kom resten av herrskapet ut och ögonblicket dog.
Medan ett nytt år tog sin början.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
