Kris Kristofferson

"Man skulle sett honom för trettio år sedan bara", var det någon som sade i den lilla pausen mellan Kris Kristoffersons set ikväll.
Det kanske man skulle.
Men också den sjuttioårige Kris Kristofferson är ibland så bra att jag vänder upp och ner på hela skivsamlingen när jag kommer hem för att leta upp den där skivan som självklart tycks försvunnit.
Rösten har inte samma klang längre, men fortfarande uttryck. Munspelet är han inte speciellt nöjd med själv och gitarren skorrar lite emellanåt (mer ljudteknikerns fel förstås) - men Kris Kristofferson är en entertainer, en historieberättare, en poet. Det räcker förbannat långt och tjänar som en högst omskakande brytning från den schlagervärld jag ett par veckor om året älskar men ändå tycker det är rätt skönt att lämna.
Jag hade inte möjlighet att se Kris Kristofferson för trettio år sedan, jag var inte född då. Jag skulle inte sett honom för tio år sedan, jag visste inte vem han var då.
Så jag är rätt glad att jag fick chansen att se honom till slut ändå.
Tänk alltså. En man och en gitarr.
Fängslad publik i tre timmar.
Ett bättre betyg är svårt att uppnå.

Bäst: In the news, Casey's last ride, Beat the devil, For the good times och Sunday morning coming down (såklart).