Under himmelsblåa skyar

Nu när VM-upphetsningen börjat klinga av (alltså ja, mina favoriter är utslagna - och ska man vara ärlig var det länge sedan finalen var något att hetsa upp sig över) kändes det ganska naturligt, liggandes på rygg i Pildammsparkens gräs, att höra vrålen från Malmö Stadion.
Att se världens bästa fotbollsspelare genom TV-kamerornas lupp i fyra veckor är sin sak. Att se laget man älskar på plats - är en helt annan.
Jag fick plötsligt den där känslan jag inte lyckades hitta inför säsongen i våras. Det pirrande, nervösa, förväntansfulla draget som somnar och dör i oktober men normalt vaknar i april. Gemenskapen. Förhoppningarna.
Känslan av att det bästa, det största, det fullständiga (jag blir lite uppblåst här, men om man fattar så fattar man) är möjligt, inom räckhåll - och hand i hand rädslan för misslyckande, smaken av besvikelse.
Varje hemmamatch, när jag cyklar förbi långa kolonner av himmelsblå fans på väg från Möllan till Stadion fylls jag av detta. När MFF gör mål har jag svårt att låta bli att gråta. När mitt lag förlorar blir jag tyst.
15 juli är det dags igen.
Då står José Luiz Guimarães Sanabio Junior med i den himmelsblåa uppställningen.
José Luiz Guimarães Sanabio Junior.
Klart att det blev en fotbollsspelare av honom.