Pasta pizza espresso

Att läsa den italienska laguppställningen är nästan som att bläddra i en kokbok från Toscana. Det vattnas i munnen på en gammal mittback som jag. Cannavaro, herregud.
C-a-n-n-a-v-a-r-o. Vilken fantastisk spelare! Han förlorar inte en duell, står aldrig fel, har alltid perfekt timing i sina brytningar. Otroligt.
Men det stannar givetvis inte där. Zambrotta, Pirlo, Totti, Toni, Perrotta - och Buffon - åh vilka spelare. Och den oemotståndlige Gennaro Gattuso, som ser ut som en arg sagofigur med sin mörka blick och sitt mörkare skägg, men som springer så mycket, har så mycket hjärta, att man blir alldeles anfådd (men han är kanske ingen elegant). Innan matchen mot Tyskland fick han frågan om man kanske inte med facit i hand skulle kunna säga att Gattuso på sitt sätt var en bättre spelare att ha i sitt lag än Ronaldinho (med tanke på dennes insats i mästerskapet). Hans svar var enkelt; "Du förolämpar fotbollen".
Resultatet igår var rättvist, helt rättvist. Läste en kommentar av tyske avbytaren Oliver Neuville som tyckte att italienarna gjorde mål på de enda chanser laget skapade, men då måtte han missat både frilägen, stolpar och ribbor. Italien var bästa laget, med individualister som stack ut från en gedigen grupp. Jag menar, Pirlos instick till Grosso (1-0) - en delikatess!
Nu hoppas jag på Portugal i finalen, inte för att få se Cristiano Ronaldos flinande feja igen, utan för att få en ny nation, lite ny energi i det som i sportjournalistiken kallas för fotbollens finrum. Frankrikes gubbar i all ära, Zidane var ju hur bra som helst mot Brasilien, men been there done that. Italien-Portugal - det blir en final det!