Bye Britannia

Det tog ett tag att smälta Englands förlust mot Portugal. Inte för att det var just på straffar (inte direkt Englands starka sida), inte för Wayne Rooneys utvisning som helt förändrade förutsättningarna, inte för att engelsk ligafotboll präglat min uppväxt varje lördag sedan jag var liten - utan ja, helt enkelt och kanske löjligt nog - för Sven-Göran Erikssons skull.
För några år sedan gjorde Göran Skytte, Magnus Gertten och Stefan Berg en dokumentär om Erikssons mästarår i Lazio. Jag har varit ganska betagen sedan dess. Det var någonting med hans elegans, hans kyla, hans lugn som liksom lockade. Jag är dessutom patriot nog för att vara stolt över alla så framstående svenskar i den sport jag älskar mest.
Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. Engelsk press har inte direkt grävt efter hans bästa sidor.
Men det spelar ingen roll. Sven-Göran Eriksson är den utan jämförelse mest framgångrike svenske fotbollstränaren någonsin och jag sörjer, jag förbannar, att han inte fick kröna sina år i England med en riktig framgång - att han inte fick dra på munnen åt de engelska journalisterna i ett illa dolt fuck you-leende.
Det svider, det gör det.
En framgång för England hade känts som en revansch även för mig.