Eh, ja - jag gillar listor, jag gillar att svara på frågor och jag fick den här utmaningen av Annika (http://citronanka.blogspot.com/) så... då kör vi!
FEM SAKER I MIN FRYS
- is, vars vatten alltid rinner ut överallt innan det frusit eftersom vår frys är DUM
- en halv tupp
- persilja och basilika, från mina egna odlingar
- ål
- kärnor (från körsbär och annat) som jag ska göra likör på
FEM SAKER I MIN GARDEROB
- kavajer, jag älskar kavajer (men har däremot knappt några koftor)
- t-shirts, jag älskar t-shirts - tyvärr finns klart fler coola tryck på herrmodeller än på tjejmodeller
- jeans (jäpp, jag bär dem året om - det finns inget skönare än jeans)
- strumpor. I oceandrivor. Påstår i alla fall min älskade när han ska hänga upp dem efter tvätt.
- skjortor, inte så många som förr - men jag trivs fortfarande kanske bäst i just skjortor. Köpte en för några veckor sedan i cool cowgirl-style.
FEM SAKER I MIN HANDVÄSKA
- mobil
- nycklar
- pocketbok
- iPod
- pennor och block
torsdag, juli 27, 2006
onsdag, juli 26, 2006
Leijonborg
Det har skrivits på en del bloggar och i en del tidningar om Lars Leijonborgs svar på Harald Treutigers ufrågning häromdagen. Ordagrann återgivning:
Treutiger:
– Vem väljer du, Victoria Silvstedt eller Marit Paulsen?
Leijonborg:
- Allt beror på vad vi ska göra.
Treutiger:
- Det får du bestämma. Ni får femton minuter.
Leijonborg:
- Då får det bli Marit…För man vill ju prata också.
Marit kan bara prata, Victoria kan bara knulla. Och alla vill knulla med Leijonborg.
Katrine Kielos vidareutvecklar det hela utmärkt på sin blogg här: http://kkielos.blogspot.com/2006/07/leijonborgs-kvinnohat.html
PS. JA, det är klart att det var menat som ett skämt. NEJ, det är inte det allvarligaste man kan tänka sig varken vad det gäller påhopp (frågan är vem om blir mest skymfad; Paulsen eller Silvstedt) eller jämställdhetsfrågor i stort - MEN det säger faktiskt en hel del om vad partiledaren för ett av Sveriges största partier har i ryggmärgen vad det gäller sättet att se kvinnor. Det går inte att komma ifrån. DS.
Treutiger:
– Vem väljer du, Victoria Silvstedt eller Marit Paulsen?
Leijonborg:
- Allt beror på vad vi ska göra.
Treutiger:
- Det får du bestämma. Ni får femton minuter.
Leijonborg:
- Då får det bli Marit…För man vill ju prata också.
Marit kan bara prata, Victoria kan bara knulla. Och alla vill knulla med Leijonborg.
Katrine Kielos vidareutvecklar det hela utmärkt på sin blogg här: http://kkielos.blogspot.com/2006/07/leijonborgs-kvinnohat.html
PS. JA, det är klart att det var menat som ett skämt. NEJ, det är inte det allvarligaste man kan tänka sig varken vad det gäller påhopp (frågan är vem om blir mest skymfad; Paulsen eller Silvstedt) eller jämställdhetsfrågor i stort - MEN det säger faktiskt en hel del om vad partiledaren för ett av Sveriges största partier har i ryggmärgen vad det gäller sättet att se kvinnor. Det går inte att komma ifrån. DS.
Bio?
Försöker bestämma mig för om jag ska gå på bio ikväll eller inte. Sara ska se "The squid and the whale" och jag vill helst inte ge henne fördel inför hösten. Men det är varmt. Och jag är trött.
Bio tillhör egentligen hösten.
Bio tillhör egentligen hösten.
måndag, juli 24, 2006
Blä
Sista veckan innan semestern nu. Det är på tiden. Det händer inte ett skit, tiden saggar sig fram som en mördarsnigel men väckarklockan ringer lik förbannat varje morgon till ingen mer nytta än att någon bestämt att jag ska vara på jobbet mellan åtta och halv fem.
Juli är för tradig.
Juli är för tradig.
Det skulle ju inte hända i år
I halvtid av gårdagens match var jag på väg att knacka ner en lång utläggning i bloggen om varför MFF känns som givna guldmedaljörer i allsvenskan 2006. Men jag fastnade i drömmar om hur det skulle firas.
45 minuter senare var jag ganska tacksam över att inte ha skrivit en rad.
45 minuter senare var jag ganska tacksam över att inte ha skrivit en rad.
Ni na ni na na na na
Har nu läst ut "Vindens skugga". Vacker bok, som en saga litegrann. Men eftersom den utspelar sig i Francos Spanien finns det också andra dimensioner. Den här romanen kommer att hamna högt på min lista 2006.
Byter nu helt spår och har börjat på Morgan Spurlocks "Jag och extra allt". Omväxling förnöjer.
Byter nu helt spår och har börjat på Morgan Spurlocks "Jag och extra allt". Omväxling förnöjer.
torsdag, juli 20, 2006
Jag drömmer om en jul
Alltså, det är något visst med julsånger. Varenda gång jag oförhappandes börjar nynna på något - så är det en "We wish you a merry christmas" eller "Up on a housetop" eller" "Jingle bells" eller liknande. Och kom inte rännande med att jag är julskadad, för hur sant det än må vara (det är utan tvekan hundra procent sant) så är jag inte ensam om nynningsproblemet.
Häromdagen började Lelle vissla på "Nej, se det snöar".
Häromdagen började Lelle vissla på "Nej, se det snöar".
onsdag, juli 19, 2006
Vindens skugga
Sprang igenom Joyce Carol Oates "Våld (en kärlekshistoria)" i all sin hemskhet (bra hemskt alltså, rörande hemskt - Oates är grym) och bestämde mig sedan för att äntligen ta tag i de lite tyngre böckerna på nattduksbordet. Tyngre som i tjockare, observera.
För några månader sedan ringde min vän Lina och babblade på i en kvart om en roman hon just höll på att läsa som hon var helt fångad i och inte kunde lägga ifrån sig - jag bara MÅSTE läsa den.
Så det gör jag nu.
Hundra sidor in i boken undrar jag om hon inte har alldeles rätt.
Eller om det bara är så att miljöerna i Barcelona räcker precis så långt.
För några månader sedan ringde min vän Lina och babblade på i en kvart om en roman hon just höll på att läsa som hon var helt fångad i och inte kunde lägga ifrån sig - jag bara MÅSTE läsa den.
Så det gör jag nu.
Hundra sidor in i boken undrar jag om hon inte har alldeles rätt.
Eller om det bara är så att miljöerna i Barcelona räcker precis så långt.
måndag, juli 17, 2006
Musslor, öl och Stieg
En underbar söndag med Roquefortgratinerade greenshell-musslor på La Couronne som absolut höjdpunkt avrundades med Stieg Larsson-deckaren "Flickan som lekte med elden", något som visade sig vara ett mindre bra val i den meningen att den visade sig vara stört omöjlig att släppa - lampan släcktes inte förrän halv fyra.
Jag är helt slut idag.
Och alla andra har semester.
Jag är helt slut idag.
Och alla andra har semester.
Åh åh det ligger i luften
Jag var kanske lite väl lyrisk efter MFF-AIK för så klar var inte segern - däremot fanns löften om något stort. Både Junior och Jonatan Johansson kommer att bli utropstecken vad det lider (3 mål i första allsvenska debutmatchen - det är väl okej...?) och försvarsspelet kommer att bli tajtare när backlinjen blir mer samspelt. Och Jonas Sandqvist var ju fantastisk, liksom brasilianske mittbacken Gabriel. På bänken: Marcus Pode (som jag tror mycket på), Emil Hallfredsson och Jesper Bech (som varit blek i början av året med som låg bakom två av målen i ett piggt inhopp). Skadade: Jari Litmanen, Jon-Inge Höiland och Yksel Osmanovski. Damn, så bra det ser ut!
torsdag, juli 13, 2006
En liten summering av 2006 kontra 2005
BÖCKER (knapp seger för 2005)
2006: 11 st, varav en tidigare läst – och bara en enda deckare (jo, men det är märkligt)! Inte så många totalt kanske, men en bra blandning i genrer. Bäst hittills: Orakelnatten (Paul Auster). Men Stieg Larsson, Fredrik Strage, Jesper Högström, Alexander McCall Smith, Helena Henschen och Joan Didion har också varit trevliga att läsa, alla inom sitt gebit.
2005: 16 st, varav sju deckare och en skräp. Dessutom två av årets absoluta höjdare; Michael Cunninghams ”Timmarna” och Ernest Hemingways ”Och solen har sin gång”. Därtill en hoper som kan betecknas som mycket bra/intressanta; Virginia Wolfs ”Mrs Dalloway”, Olof Lagercrantz biografi om Stig Dagerman, Gerd Brantenburgs jämställdhetsklassiker ”Egalias döttrar” och Mary Anderssons ”Sorgenfri”.
FILM (klar seger för 2006)
2006: 7 st av årets premiärer – alla utom en av högsta klass. Blir hösten som våren kan detta bli mitt största bioår någonsin. Dvd har det varit knappare med sedan vi tröttnade på den lokala filmuthyraren.
2005: 3 st av årets premiärer (varav två senare hamnade på årets tio i topp), samt ytterligare två som hade premiär året innan. Dessutom dvd-höjdare som Woody Allens ”Interiors”, Carol Reeds ”Den tredje mannen” och Morgan Spurlocks ”Super size me” (ja, helt olika typer av film, jag vet).
SKIVOR (seger för 2006)
2006: 11 st av årets skivor, de flesta av hög klass. Johnny Cash årets skiva än så länge, men det finns fler – kan tänka mig att ungefär fem kommer att hamna på min tio-i-topp (men det är ju svårt att veta…).
2005: 8 st av årets skivor, varav två till slut hamnade på min tio-i-topp.
Två segrar för 2006, alltså – och vad det gäller böcker så var våren klart bättre än hösten förra året. Jag har gott hopp om att kamma hem samtliga kategorier innan 2006 har sett sitt slut.
2006: 11 st, varav en tidigare läst – och bara en enda deckare (jo, men det är märkligt)! Inte så många totalt kanske, men en bra blandning i genrer. Bäst hittills: Orakelnatten (Paul Auster). Men Stieg Larsson, Fredrik Strage, Jesper Högström, Alexander McCall Smith, Helena Henschen och Joan Didion har också varit trevliga att läsa, alla inom sitt gebit.
2005: 16 st, varav sju deckare och en skräp. Dessutom två av årets absoluta höjdare; Michael Cunninghams ”Timmarna” och Ernest Hemingways ”Och solen har sin gång”. Därtill en hoper som kan betecknas som mycket bra/intressanta; Virginia Wolfs ”Mrs Dalloway”, Olof Lagercrantz biografi om Stig Dagerman, Gerd Brantenburgs jämställdhetsklassiker ”Egalias döttrar” och Mary Anderssons ”Sorgenfri”.
FILM (klar seger för 2006)
2006: 7 st av årets premiärer – alla utom en av högsta klass. Blir hösten som våren kan detta bli mitt största bioår någonsin. Dvd har det varit knappare med sedan vi tröttnade på den lokala filmuthyraren.
2005: 3 st av årets premiärer (varav två senare hamnade på årets tio i topp), samt ytterligare två som hade premiär året innan. Dessutom dvd-höjdare som Woody Allens ”Interiors”, Carol Reeds ”Den tredje mannen” och Morgan Spurlocks ”Super size me” (ja, helt olika typer av film, jag vet).
SKIVOR (seger för 2006)
2006: 11 st av årets skivor, de flesta av hög klass. Johnny Cash årets skiva än så länge, men det finns fler – kan tänka mig att ungefär fem kommer att hamna på min tio-i-topp (men det är ju svårt att veta…).
2005: 8 st av årets skivor, varav två till slut hamnade på min tio-i-topp.
Två segrar för 2006, alltså – och vad det gäller böcker så var våren klart bättre än hösten förra året. Jag har gott hopp om att kamma hem samtliga kategorier innan 2006 har sett sitt slut.
Bara några avslutande ord om VM
Italien vann, sett över hela turneringen, ytterst rättvist. Med en imponerande defensiv, en mittback så bra att jag blir alldeles gråtfärdig när jag ser honom, påhittig och tempostark offensiv (i sina bästa stunder) - och med profiler och världsklasspelare som Buffon, Pirlo och Zambrotta har laget släppt in två mål på hela VM (ett självmål och en straff) - hur starkt är inte det? Ända sedan finalen i EM 2000, då jag bländades av Fransesco Totti, har jag unnat Italien denna framgång. Frankrikes kvittering i slutsekunderna, avgörandet i Golden goal - nej, fy. Det var dags.
Sedan smärtade det inte heller att Italiens vinst gav mig slutsegern i jobbets VM-tips, vilket inbringade 700:-. Grazie mille.
Jag har svårt för stora spelare som inte är stora människor. Det krävs inte mycket, men ändå. Maradonas hands i VM 1986, samme galnings dopingavslöjande 1994, Frank Rijkards spottande på Rudi Völler 1990 - jag blir olycklig och illa berörd när jag ser det och det kommer alltid att påverka min syn på dessa spelares storhet (så nej, Maradona är inte världens bäste genom tiderna i min ögon). Det Zidane gjorde mot Materazzi var fruktansvärt. Det var hemskt, det var korkat och det var kanske mest av allt skrämmande primitivt. En människa som kan skalla en annan människa är inte riktigt klok i huvudet. Hade han bara tagit Materazzi i kragen, knuffat honom, måttat ett slag kanske - så hade vi kunnat diskutera provokationer och elakheter i all oändlighet. Men Zidande, hur skymfad han är var, valde att köra huvudet i full kraft in i bröstet på en spelare helt oförberedd på ett sådant angrepp. Jag tycker det är helt sjukt och jag är mycket ledsen över att det föralltid kommer att lägga en skugga över en av de största genom tiderna.
Nu - allsvenskan! Jonathan Johansson, Junior - mmmm.... Det kan bli en trevligt höst det här.
Sedan smärtade det inte heller att Italiens vinst gav mig slutsegern i jobbets VM-tips, vilket inbringade 700:-. Grazie mille.
Jag har svårt för stora spelare som inte är stora människor. Det krävs inte mycket, men ändå. Maradonas hands i VM 1986, samme galnings dopingavslöjande 1994, Frank Rijkards spottande på Rudi Völler 1990 - jag blir olycklig och illa berörd när jag ser det och det kommer alltid att påverka min syn på dessa spelares storhet (så nej, Maradona är inte världens bäste genom tiderna i min ögon). Det Zidane gjorde mot Materazzi var fruktansvärt. Det var hemskt, det var korkat och det var kanske mest av allt skrämmande primitivt. En människa som kan skalla en annan människa är inte riktigt klok i huvudet. Hade han bara tagit Materazzi i kragen, knuffat honom, måttat ett slag kanske - så hade vi kunnat diskutera provokationer och elakheter i all oändlighet. Men Zidande, hur skymfad han är var, valde att köra huvudet i full kraft in i bröstet på en spelare helt oförberedd på ett sådant angrepp. Jag tycker det är helt sjukt och jag är mycket ledsen över att det föralltid kommer att lägga en skugga över en av de största genom tiderna.
Nu - allsvenskan! Jonathan Johansson, Junior - mmmm.... Det kan bli en trevligt höst det här.
torsdag, juli 06, 2006
Han är för stollig, den där Nylund...
Alltså, förlåt att jag tjatar om Tone Bekkestad igen. Men när jag såg bilderna på meteorologen Anders Nylund, presenterandes vädret direkt från Östersjön och endast iklädd badshorts tänkte ja att haha, här är en man som vill göra ett enkelt inlägg i debatten, visa att det är skillnad mellan kvinnor och män, att TV4 kastar pil i gummibåt och bränner sina egna skepp. För inte skulle väl Anders Nylund bli avstängd för lite (eller ja, en hel del) naken hud?
Sjävklart inte, då det enligt TV4 inte finns något sexistiskt i en man iklädd badshorts (vilken de förvisso har rätt i).
Men - var det då Anders Nylunds mening att provocera? Hade han någonting att säga? Oooh nej. Hans förklaring:
"Tone Bekkestad vek ut sig i Slitz. Jag vek ut mig i mellersta Östersjön. Däremellan ligger tre ljusår. Det är inget originellt med att bada".
Återstår alltså bara en slutsats av Anders Nylunds tilltag;
hans humor ligger inte på Hasseåtage-nivå, precis.
Sjävklart inte, då det enligt TV4 inte finns något sexistiskt i en man iklädd badshorts (vilken de förvisso har rätt i).
Men - var det då Anders Nylunds mening att provocera? Hade han någonting att säga? Oooh nej. Hans förklaring:
"Tone Bekkestad vek ut sig i Slitz. Jag vek ut mig i mellersta Östersjön. Däremellan ligger tre ljusår. Det är inget originellt med att bada".
Återstår alltså bara en slutsats av Anders Nylunds tilltag;
hans humor ligger inte på Hasseåtage-nivå, precis.
onsdag, juli 05, 2006
Morticia, Mito och jag
Det här är min tröja om jag skulle spelat i brasilianska landslaget. Mito. Inte så dumt. Jag gillar korta namn.Se vad ni själva kallas på: http://www.minimalsworld.net/
BrazilName/brazilian.shtml
PS. Minns ni Morticia Nightshade? Hennes brassenamn skulle varit... Nightshadinho! DS.
Paul Auster
Jag skulle inte vilja säga att jag har ett komplicerat förhållande till Paul Auster. Tvärtom. När någon frågar mig vilka mina favoritförfattare är, en fråga jag för övrigt tycker illa om (ännu svårare än regissör eller till och med artist) - nämner jag ofta Paul Auster.
Men.
Jag har bara läst två böcker någonsin av honom; "Leviathan" och "New York-trilogin".
Ändå är det som om hans språk känns så självklart, som om hans berättelser bär på en sådan dragningskraft att jag utan att kasta mig över böckerna ändå betraktar honom som en av de största.
Kanske är det New York.
Kanske den intellektuella tonen (samma anledningar som gör att man gillar Woody Allen-filmer, alltså).
Kanske är det för att böckerna känns som doppade i sepia.
Jag vet inte.
Men efter flera års väntan och lite tjat från min älskade har jag i alla fall nu tagit itu med "Orakelnatten".
Jag tycker den är fantastisk.
Paul Auster är verkligen min man.
Men.
Jag har bara läst två böcker någonsin av honom; "Leviathan" och "New York-trilogin".
Ändå är det som om hans språk känns så självklart, som om hans berättelser bär på en sådan dragningskraft att jag utan att kasta mig över böckerna ändå betraktar honom som en av de största.
Kanske är det New York.
Kanske den intellektuella tonen (samma anledningar som gör att man gillar Woody Allen-filmer, alltså).
Kanske är det för att böckerna känns som doppade i sepia.
Jag vet inte.
Men efter flera års väntan och lite tjat från min älskade har jag i alla fall nu tagit itu med "Orakelnatten".
Jag tycker den är fantastisk.
Paul Auster är verkligen min man.
Längtan
I september kommer den, sista säsongen av Vita Huset. På dvd-import – inte i SVT (som tidigare gnällts över). Har den bara engelsk text är det mitt finger som snabbare än ett ögonblick klickar på order-knappen.Kanhända glider då samlingsboxen säsong 1-6 ("The Bartlet years") också med...
tisdag, juli 04, 2006
Pasta pizza espresso
Att läsa den italienska laguppställningen är nästan som att bläddra i en kokbok från Toscana. Det vattnas i munnen på en gammal mittback som jag. Cannavaro, herregud.
C-a-n-n-a-v-a-r-o. Vilken fantastisk spelare! Han förlorar inte en duell, står aldrig fel, har alltid perfekt timing i sina brytningar. Otroligt.
Men det stannar givetvis inte där. Zambrotta, Pirlo, Totti, Toni, Perrotta - och Buffon - åh vilka spelare. Och den oemotståndlige Gennaro Gattuso, som ser ut som en arg sagofigur med sin mörka blick och sitt mörkare skägg, men som springer så mycket, har så mycket hjärta, att man blir alldeles anfådd (men han är kanske ingen elegant). Innan matchen mot Tyskland fick han frågan om man kanske inte med facit i hand skulle kunna säga att Gattuso på sitt sätt var en bättre spelare att ha i sitt lag än Ronaldinho (med tanke på dennes insats i mästerskapet). Hans svar var enkelt; "Du förolämpar fotbollen".
Resultatet igår var rättvist, helt rättvist. Läste en kommentar av tyske avbytaren Oliver Neuville som tyckte att italienarna gjorde mål på de enda chanser laget skapade, men då måtte han missat både frilägen, stolpar och ribbor. Italien var bästa laget, med individualister som stack ut från en gedigen grupp. Jag menar, Pirlos instick till Grosso (1-0) - en delikatess!
Nu hoppas jag på Portugal i finalen, inte för att få se Cristiano Ronaldos flinande feja igen, utan för att få en ny nation, lite ny energi i det som i sportjournalistiken kallas för fotbollens finrum. Frankrikes gubbar i all ära, Zidane var ju hur bra som helst mot Brasilien, men been there done that. Italien-Portugal - det blir en final det!
C-a-n-n-a-v-a-r-o. Vilken fantastisk spelare! Han förlorar inte en duell, står aldrig fel, har alltid perfekt timing i sina brytningar. Otroligt.
Men det stannar givetvis inte där. Zambrotta, Pirlo, Totti, Toni, Perrotta - och Buffon - åh vilka spelare. Och den oemotståndlige Gennaro Gattuso, som ser ut som en arg sagofigur med sin mörka blick och sitt mörkare skägg, men som springer så mycket, har så mycket hjärta, att man blir alldeles anfådd (men han är kanske ingen elegant). Innan matchen mot Tyskland fick han frågan om man kanske inte med facit i hand skulle kunna säga att Gattuso på sitt sätt var en bättre spelare att ha i sitt lag än Ronaldinho (med tanke på dennes insats i mästerskapet). Hans svar var enkelt; "Du förolämpar fotbollen".
Resultatet igår var rättvist, helt rättvist. Läste en kommentar av tyske avbytaren Oliver Neuville som tyckte att italienarna gjorde mål på de enda chanser laget skapade, men då måtte han missat både frilägen, stolpar och ribbor. Italien var bästa laget, med individualister som stack ut från en gedigen grupp. Jag menar, Pirlos instick till Grosso (1-0) - en delikatess!
Nu hoppas jag på Portugal i finalen, inte för att få se Cristiano Ronaldos flinande feja igen, utan för att få en ny nation, lite ny energi i det som i sportjournalistiken kallas för fotbollens finrum. Frankrikes gubbar i all ära, Zidane var ju hur bra som helst mot Brasilien, men been there done that. Italien-Portugal - det blir en final det!
World Cup
Sitter och ser en inspelad dokumentär om David Beckham när bilder från straffen som han slog in mot Argentina visas, tillsammans med den svenska översättningstexten "England-Argentina, Världscupen 2002". Världscupen? Alltså, om man inte vet som översättare - är det då så fel att fråga? Brrr.
Forza Italia
Mina favoritlag i VM hittills:
1. SPANIEN
Spelade fantasifullt, rörelserikt och tekniskt hela vägen fram till åttondelsfinalen. Där gick det, som man brukar säga, som det gick.
2. ARGENTINA
Jag gillar av princip inte Argentina, men i de två första matcherna var laget helt magnifikt. Visserligen retar jag mig på Riquelme, men en otrolig spelare är han. I medgång.
3. AUSTRALIEN
Långt mer England än England självt. Hjärta och smärta - kriga och spring, det här var laget som ville mest. Sådant blir jag rörd av.
4. TYSKLAND
What the hell. Tyskland är helt klart laget som imponerat mest sett till hela turneringen - och gjort flest mål. Det är temporikt och inte alls så statiskt som man av gammal vana betraktar Tysklands spel som.
5. PORTUGAL
Filmarnas filmare, visst. Men åh, vad jag gillar Maniche. Som han styr varje match, som han kontrollerar vartenda mittfält. Möter i semin Makelele, som i flera år betraktats som mästaren i just den rollen. Spännande.
Dock är Portugal inte bara defensiv. Med Cristiano Ronaldo kommer snabbhet (och en galen oförmåga att släppa bollen, brukar inte Ferguson fixa till sådant?), med Figo kreativitet och med Deco – kommer allt.
NOTERA! Alltså, bara så att det inte blir några missförstånd – självklart håller jag inte på de här lagen. Sverige, England och Italien (i den ordningen) kommer alltid att ha mina varmaste sympatier.
1. SPANIEN
Spelade fantasifullt, rörelserikt och tekniskt hela vägen fram till åttondelsfinalen. Där gick det, som man brukar säga, som det gick.
2. ARGENTINA
Jag gillar av princip inte Argentina, men i de två första matcherna var laget helt magnifikt. Visserligen retar jag mig på Riquelme, men en otrolig spelare är han. I medgång.
3. AUSTRALIEN
Långt mer England än England självt. Hjärta och smärta - kriga och spring, det här var laget som ville mest. Sådant blir jag rörd av.
4. TYSKLAND
What the hell. Tyskland är helt klart laget som imponerat mest sett till hela turneringen - och gjort flest mål. Det är temporikt och inte alls så statiskt som man av gammal vana betraktar Tysklands spel som.
5. PORTUGAL
Filmarnas filmare, visst. Men åh, vad jag gillar Maniche. Som han styr varje match, som han kontrollerar vartenda mittfält. Möter i semin Makelele, som i flera år betraktats som mästaren i just den rollen. Spännande.
Dock är Portugal inte bara defensiv. Med Cristiano Ronaldo kommer snabbhet (och en galen oförmåga att släppa bollen, brukar inte Ferguson fixa till sådant?), med Figo kreativitet och med Deco – kommer allt.
NOTERA! Alltså, bara så att det inte blir några missförstånd – självklart håller jag inte på de här lagen. Sverige, England och Italien (i den ordningen) kommer alltid att ha mina varmaste sympatier.
Manligt spel
Det talas en del om alla kort domarna delat ut under VM. Men ärligt, handlar det inte bara om att vara hårdare i sin tolkning av regler som borde följas oavsett? Man får inte dra i tröjor. Inte stampa folk på pungen, armbåga någon i ansiktet, ta bollen avsiktligt med handen eller medvetet fördröja spelet. Vi vill väl inte att det ska vara okej? Så då tycker jag gott de kan varna och utvisa som de gör. Värre är väl att det filmas i tid och otid.
En av dem som har åsikter i kortfrågan är Michel Platini. Han säger:
"Domarna är alltför snabba med att dra upp korten. Fotboll är ett manligt spel och det förvånar mig att man viftar med det gula kortet så fort man ser den allra minsta smäll.".
Manligt spel. Ja, jag säger då det.
En av dem som har åsikter i kortfrågan är Michel Platini. Han säger:
"Domarna är alltför snabba med att dra upp korten. Fotboll är ett manligt spel och det förvånar mig att man viftar med det gula kortet så fort man ser den allra minsta smäll.".
Manligt spel. Ja, jag säger då det.
måndag, juli 03, 2006
Under himmelsblåa skyar
Nu när VM-upphetsningen börjat klinga av (alltså ja, mina favoriter är utslagna - och ska man vara ärlig var det länge sedan finalen var något att hetsa upp sig över) kändes det ganska naturligt, liggandes på rygg i Pildammsparkens gräs, att höra vrålen från Malmö Stadion.
Att se världens bästa fotbollsspelare genom TV-kamerornas lupp i fyra veckor är sin sak. Att se laget man älskar på plats - är en helt annan.
Jag fick plötsligt den där känslan jag inte lyckades hitta inför säsongen i våras. Det pirrande, nervösa, förväntansfulla draget som somnar och dör i oktober men normalt vaknar i april. Gemenskapen. Förhoppningarna.
Känslan av att det bästa, det största, det fullständiga (jag blir lite uppblåst här, men om man fattar så fattar man) är möjligt, inom räckhåll - och hand i hand rädslan för misslyckande, smaken av besvikelse.
Varje hemmamatch, när jag cyklar förbi långa kolonner av himmelsblå fans på väg från Möllan till Stadion fylls jag av detta. När MFF gör mål har jag svårt att låta bli att gråta. När mitt lag förlorar blir jag tyst.
15 juli är det dags igen.
Då står José Luiz Guimarães Sanabio Junior med i den himmelsblåa uppställningen.
José Luiz Guimarães Sanabio Junior.
Klart att det blev en fotbollsspelare av honom.
Att se världens bästa fotbollsspelare genom TV-kamerornas lupp i fyra veckor är sin sak. Att se laget man älskar på plats - är en helt annan.
Jag fick plötsligt den där känslan jag inte lyckades hitta inför säsongen i våras. Det pirrande, nervösa, förväntansfulla draget som somnar och dör i oktober men normalt vaknar i april. Gemenskapen. Förhoppningarna.
Känslan av att det bästa, det största, det fullständiga (jag blir lite uppblåst här, men om man fattar så fattar man) är möjligt, inom räckhåll - och hand i hand rädslan för misslyckande, smaken av besvikelse.
Varje hemmamatch, när jag cyklar förbi långa kolonner av himmelsblå fans på väg från Möllan till Stadion fylls jag av detta. När MFF gör mål har jag svårt att låta bli att gråta. När mitt lag förlorar blir jag tyst.
15 juli är det dags igen.
Då står José Luiz Guimarães Sanabio Junior med i den himmelsblåa uppställningen.
José Luiz Guimarães Sanabio Junior.
Klart att det blev en fotbollsspelare av honom.
Halvblodsprinsen
Sträckläste den senaste Harry Potter-boken igår. Den är bättre, mycket bättre, än den förra. Det är, till exempel, betydligt färre döda sidor. Och J.K. Rowlings låter också Harry gå från liten pojke till stor, han är tonåring och det förändrar honom. Och magin är tillbaka.
Men alltså. Det som händer i slutet. Jag kan inte fatta det.
Jag kan bara inte fatta det.
När kommer nästa?
Men alltså. Det som händer i slutet. Jag kan inte fatta det.
Jag kan bara inte fatta det.
När kommer nästa?
Besvikelse
Fyra europeiska lag bland de främsta i världen, det är inte vanligt. Det har faktiskt bara hänt tre gånger tidigare - 1982 i Spanien (Italien, Västtyskland, Polen och Frankrike), 1966 i England (England, Västtyskland, Portugal och Sovjetunionen) och 1934 i Italien (Italien, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike). Som ni märker bara när VM gått i Europa alltså.
Sydamerikanska lag har nämligen traditionellt svårt att komma långt på europeisk mark - enda gången det gått hela vägen var faktiskt Brasiliens guld i Sverige 1958. Argentinas silver i Italien 1990 och Brasiliens i Frankrike 1998 samt samma Brasiliens brons I Frankrike 1938 är de enda övriga medaljerna.
Det har också varit ett VM ganska fritt från överraskningar. Att Brasilien åkte ut så tidigt kanske förvånande många, men Frankrike kan väl knappast betecknas som en skräll. Inte heller Portugal med sitt senaste EM-silver i bagaget, kan kallas uppstickare. Argentina imponerade mest av alla i gruppspelet, men åkte (helt enligt regelboken) ut mot värdlandet.
Det är faktiskt bara sju länder som någonsin vunnit VM. Sex av dem fanns med i Tyskland, alla sex gick till kvartsfinal. Tre av dem är i semi. Det enda landet som fattas är alltså Uruguay, som visserligen inte tagit guld sedan 1950 men trots allt ståtar med två totalt (även 1930).
Dåligt med överraskningar alltså. Dåligt med dramatik (även om det bättrat sig på slutet med alla straffar - men vad ska man med förlängningar till om alla bara backar hem och spelar av dem?). Dåligt med stort spel. Filmningar, varningar, utvisningar. Tredje världens (i fotboll betyder det allt utanför Europa och Sydamerika) misslyckande - Ghana enda lag i åttondelsfinal. Stora spelares svek eller i alla fall dåliga form.
Det är mitt VM hittills. Om inte fortsättningen bjuder på något alldeles speciellt kommer detta Tysklandsspektakel snart att blekna till en upphaussad parantes i fotbollshistorien.
Men med lite distans brukar man ju hitta charm i de flesta turneringar, förstås.
Sydamerikanska lag har nämligen traditionellt svårt att komma långt på europeisk mark - enda gången det gått hela vägen var faktiskt Brasiliens guld i Sverige 1958. Argentinas silver i Italien 1990 och Brasiliens i Frankrike 1998 samt samma Brasiliens brons I Frankrike 1938 är de enda övriga medaljerna.
Det har också varit ett VM ganska fritt från överraskningar. Att Brasilien åkte ut så tidigt kanske förvånande många, men Frankrike kan väl knappast betecknas som en skräll. Inte heller Portugal med sitt senaste EM-silver i bagaget, kan kallas uppstickare. Argentina imponerade mest av alla i gruppspelet, men åkte (helt enligt regelboken) ut mot värdlandet.
Det är faktiskt bara sju länder som någonsin vunnit VM. Sex av dem fanns med i Tyskland, alla sex gick till kvartsfinal. Tre av dem är i semi. Det enda landet som fattas är alltså Uruguay, som visserligen inte tagit guld sedan 1950 men trots allt ståtar med två totalt (även 1930).
Dåligt med överraskningar alltså. Dåligt med dramatik (även om det bättrat sig på slutet med alla straffar - men vad ska man med förlängningar till om alla bara backar hem och spelar av dem?). Dåligt med stort spel. Filmningar, varningar, utvisningar. Tredje världens (i fotboll betyder det allt utanför Europa och Sydamerika) misslyckande - Ghana enda lag i åttondelsfinal. Stora spelares svek eller i alla fall dåliga form.
Det är mitt VM hittills. Om inte fortsättningen bjuder på något alldeles speciellt kommer detta Tysklandsspektakel snart att blekna till en upphaussad parantes i fotbollshistorien.
Men med lite distans brukar man ju hitta charm i de flesta turneringar, förstås.
Och nu så har sommaren kommit
Jordgubbarna är nästan mogna, hallonen har massor av vita bär, smultronen blommar, potatisplantorna närmar sig halvmetern och tomaterna står äntligen nergrävda längs med södra gaveln.
Himlen var oändligt blå i lördags, och Tjörnarp –
Tjörnarp var vackert och surrande.
Himlen var oändligt blå i lördags, och Tjörnarp –
Tjörnarp var vackert och surrande.
Bye Britannia
Det tog ett tag att smälta Englands förlust mot Portugal. Inte för att det var just på straffar (inte direkt Englands starka sida), inte för Wayne Rooneys utvisning som helt förändrade förutsättningarna, inte för att engelsk ligafotboll präglat min uppväxt varje lördag sedan jag var liten - utan ja, helt enkelt och kanske löjligt nog - för Sven-Göran Erikssons skull.
För några år sedan gjorde Göran Skytte, Magnus Gertten och Stefan Berg en dokumentär om Erikssons mästarår i Lazio. Jag har varit ganska betagen sedan dess. Det var någonting med hans elegans, hans kyla, hans lugn som liksom lockade. Jag är dessutom patriot nog för att vara stolt över alla så framstående svenskar i den sport jag älskar mest.
Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. Engelsk press har inte direkt grävt efter hans bästa sidor.
Men det spelar ingen roll. Sven-Göran Eriksson är den utan jämförelse mest framgångrike svenske fotbollstränaren någonsin och jag sörjer, jag förbannar, att han inte fick kröna sina år i England med en riktig framgång - att han inte fick dra på munnen åt de engelska journalisterna i ett illa dolt fuck you-leende.
Det svider, det gör det.
En framgång för England hade känts som en revansch även för mig.
För några år sedan gjorde Göran Skytte, Magnus Gertten och Stefan Berg en dokumentär om Erikssons mästarår i Lazio. Jag har varit ganska betagen sedan dess. Det var någonting med hans elegans, hans kyla, hans lugn som liksom lockade. Jag är dessutom patriot nog för att vara stolt över alla så framstående svenskar i den sport jag älskar mest.
Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. Engelsk press har inte direkt grävt efter hans bästa sidor.
Men det spelar ingen roll. Sven-Göran Eriksson är den utan jämförelse mest framgångrike svenske fotbollstränaren någonsin och jag sörjer, jag förbannar, att han inte fick kröna sina år i England med en riktig framgång - att han inte fick dra på munnen åt de engelska journalisterna i ett illa dolt fuck you-leende.
Det svider, det gör det.
En framgång för England hade känts som en revansch även för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
