Tänk en så vacker final det hade kunnat bli om man inte valt en norsk domare till årets mest prestigefyllda match. Vilket tempo i upptakten, vilken teknik, vilken fart - och vilket Arsenal! Men Barcelona hade börjat tugga sig in in matchen redan innan Lehmann blev utvisad, förstås. Det hade kunnat bli hur jämnt och fantastiskt som helst, allra mest för oss neutrala åskådare. Jag gillar verkligen samhörigheten i att hålla på ett lag - men ibland är det skönt att kunna luta sig tillbaka och njuta. Och Champions league-final – det är njutning på högsta nivå.
Därför dukades självklart också lämplig buffé in. Gazpacho (himmelsk!), stark salami i tunna skivor (från Zin Zino), parmaskinka i rullar med getostkräm, saltiner, S:t Agur, en stor bit parmesanost, chilimarinerade vitlöksklyftor, oliver med ansjovisfyllning, guacamole, kapris, honungsmelon, ett grövre italienskt lantbröd (också från Zin Zino) och en liten skål med olivolja, grovsalt, hackad persilja och vitlök att doppa det i. Samt några Pilsner Urquell och ett mustigt, spanskt Rioja-vin.
Hej njutning.
Det blev en bra final trots Arsenals decimerade manskap. Det blev mer kämpa och mindre finess kanske, men så tempostarkt och i många stunder så genialiskt att man satt och hoppades på oavgjort och en förlängning lika lång som en månresa. Mest genialisk av alla i avgörande lägen - Henrik Larsson. Två målgivande passningar gav honom precis den sortin han ville ha när han nu lämnar världens vackraste stad och världens bästa spelare för ett betydligt gråare Helsingborg. VM-formen verkar god hos de svenska toppspelarna, onekligen. Tack tack.
Ändå tror jag inte Henrik Larsson blir så fruktansvärt dominant i allsvenskan denna höst. Betänk att han är van vid att spela snabbt, att tänka snabbt, springa i luckor där han får bollen i rätt ögonblick och på skosnöret. Han kommer att tänka mycket fortare än sina medspelare i Helsingborg. Det kommer att ta ett tag att vänja sig vid det.
Men alltså, jag kommer aldrig att förstå det. Barcelona. Eller Helsingborg.
Märklig människa, den där Larsson.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar