Kejsaren av Kina

Kom häromdagen att tänka på en låt jag hörde på Victoriateatern 1997. Mikael Wiehe hade inte gett ut någon skiva på tre år och spelade mycket nytt och jag hade egentligen aldrig sett honom live tidigare men kom dit med ett halvår av blossande kärlek bakom mig. Den konserten är en av de bästa spelningar jag sett. Jag blev fullständigt överrumplad, fullständigt övertygad om vad som hade någon betydelse, jag grät och log och knöt näven och jag var 19 år men det var som om tonåren precis börjat.

Den kvällen spelade Mikael Wiehe "Kejsaren av Kina" och jag minns att jag gillade ordvändningen i slutet mycket, det kändes smart. Jag har aldrig hört låten igen för till skillnad från det mesta andra nya material han körde kom den aldrig med på någon skiva – men igår damp en cd ner i brevlådan. "Kejsaren av Kina". Genial.

Fan alltså, det är inte ofta jag blir så uppspelt som när jag hör en lovande inledning på en Mikael Wiehe-låt jag aldrig hört förut.
Det är inte ofta jag blir så rörd som när förväntningarna slår in.