Ibland är fotboll större än allt annat. Vackrare än allt annat. Varmare. När Milan mötte Barcelona igår var förväntningarna på matchen så höga att det borde slutat 0-0, det borde blivit tillknäppt, lagen borde ha tagit ut varandra, filat ner varandras spetsar.
Men det blir sällan så när Ronaldinho är på planen.
Giulys 0-1 på en helt fantastisk lyftning från hela världens nummer 10 var så vackert att varenda spelare i allsvenskan borde säga upp sig och ta anställning som materialförvaltare i en division 5-klubb istället.
Stillastående, en snabb blick, en precis (millimeterprecis) passning över Alessandro Nesta och Giuly var helt fri på en yta som egentligen aldrig hade funnits.
Tycker man inte att fotboll är vacker i sådana stunder har man faktiskt ingen aning om någonting.
Inlägg
1 kommentar:
Det är precis såna stunder som jag verkligen uppskattar fotboll. Trolleriet, liksom.
Och andra dagar försöker jag intala mig att jag verkligen inte bryr mig ett dugg om att J skadeglatt påpekar fem gånger inom ett halvt dygn att nån i MFF gjorde självmål så att Hammarby vann. Förträngning, liksom.
Skicka en kommentar