Sommar och paradis

Det är märkligt men en hel del av mina vänner har faktiskt sommarställen. Självklart, i en värld som till större delen består av f.d. studenter som just fått sitt första riktiga arbete och musiker som hankar sig fram i den lilla scenvärld som är Malmö - har ingen köpt sina sommarställen själva. Hå hå hå nej.

Vi snackar primitivt och ärvt. Hockey har, mitt i all barnsudd, fått ta över föräldrarnas kolonistuga. Lina(s föräldrar) har stuga i Nybrostrand, Ulli(s morfar) också. Mange har stuga i Sandhammaren och Micke i Hyllstofta. Och vi, vi har ju Tjörnarp. Eller Ebbarp (som egentligen ligger närmare Häglinge än Tjörnarp men de första åren, på femtiotalet, när min farmor och farfar tog sig upp till sitt sommarparadis så fick de ta tåget till Tjörnarp och sedan gå 5 km därifrån. Jag antar att det är därför vi säger Tjörnarp).

De flesta ställena har inget rinnande vatten, något har ingen el. I Tjörnarp har vi faktiskt både och, numera. Inte illa. Att huset sedan i övrigt hade behövt rustas upp ordentligt är det ingen som varken pratar om eller gör något åt. Vi är nämligen livrädda att minsta lilla förändring drar undan benen på farmor, nu 93 år gammal, och fäller henne förevigt. Vidskepligt värre. Inte så att farmor inte skulle tillåta förändring. Inte heller så att hon i sin respektabla ålder egentligen gör så mycket annat än tänker på hur vackert och välskött allting var när hon fortfarande hade sina fulla krafter kvar. Vilket för övrigt är sant. Nej, mer för att ingen egentligen vågar tänka på Tjörnarp utan farmor. Och att rusta upp huset vore att förbereda för just det.

För egen del har jag till slut kommit till insikt vad det gäller mina egna bostadsdrömmar. Länge sade jag att ett liv utanför 21420 eller möjligtvis 21146 vore fullständigt otänkbart. Möllan och Triangeln var mitt hood. Sedan vandrade jag över alldeles och började se ett vackert hus på landet med pump på innergården och blommor i gamla vattenkannor av plåt. Sedan insåg jag att ingenting, inget hus och ingen miljö - någonsin kommer att kunna mäta sig med Tjörnarp. Jag älskar Ebbarp, jag älskar korna och hagarna och grusvägen och det faktum att det finns grannar nära men inte intill. Jag älskar det röda huset med vita knutar, älskar odlingarna i det som pappa kallar Östra Parken, älskar krusbären, vinbären och hallonen, jag älskar den rena luften, det ogenomträngliga mörkret, den fullständiga tystnaden. Tjörnarp är mitt förflutna. Min barndom. Men det är inte bara därför jag fylls av kärlek och lugn när jag kommer dit. Jag älskar Tjörnarp för att det är mitt, för att ingen i släkten (förutom farmor och till stor del pappa) kan förstå den fullkomliga skönheten jag ser.

Men. Det går inte att bo där på heltid. Det ligger för långt bort. Så - ska man då skaffa något liknande närmare Malmö? Omöjligt. Det finns inga sådana miljöer nära Malmö - det är förbehållet Mellan- och norra Skåne. Så. Det ultimata är såklart att behålla Tjörnarp som sommarställe. Några veckor om sommaren kan vem som helst pendla de extra milen och om vintern blir det ändå besvärligt att bo i Tjörnarp med all snö och is och den isolering det skulle innebära. Men om sommaren...

Det är avgjort. Lägenhet i stan. Hus på landet. Kakan är bakad, uppäten och sparad. Kanske är det så mina vänner också känner. Vi får väl se.