Vellinge kommun - där friheten är lite större

Tusen och en gånger har jag dramatiskt utbrustit i ett aldrig mer Vellinge kommun. Jag har skrattat bittert åt inskränktheten, fräst åt självgodheten, kastat pil på den skimrande paradisbubbla näset utmålats som. Mina föräldrar har nog en och annan gång känt sig sårade - här försöker man skapa bästa möjliga förutsättningar för sina barn och sedan får man bara skit tillbaka, liksom. Men Höllviken, den lilla by med storhetsvansinne som jag växte upp i, är ingen drömvärld. Det är förstås heller inget helvete. Bara en vanlig, trångsynt sovort som det finns tusentals av över hela landet, en boplats vid ett hav för folk som har råd, för dem som sökt ett utopia och med obrottslig lokalpatriotism tror sig ha funnit det.

Men såklart, förutom allt annat. Flyktingfrågan. Alltid närvarande, alltid i botten.
Det är bedrövligt, pinsamt och fruktansvärt att en välmående kommun som Vellinge inte tar emot några flyktingar alls. Inställningen bland invånarna är orubblig - inte en chans att man tillåter det i denna lilla marsipanvärld.

Fullmäktigepolitikern Anders Alkewall (kd) krävde våren 2007 att man skulle undersöka möjligheten att ta emot 2-3 ensamkommande flyktingbarn. Nu tvingas han avgå efter ett och ett halvt års trakasserier och hot.

Vi tar det igen.

Undersöka
Möjligheten.
Att hjälpa.
2-3.
Ensamkommande.
Barn.

Okej, igen.

2-3.
Barn.

I Vellinge kommun så upprörande att Alkewall hotats via e-post, fått filmer med misshandelsfrekvenser skickade till sig och sett familjens bilar saboteras vid ett flertal tillfällen.

Jag finner inga ord längre.
Det finns inget mer att säga.

Aldrig mer Vellinge kommun.