Två, ett, uppe och nere

Efter en helg full av julmat, vänner, familj och två av världens sötaste ungar springandes fram och tillbaka i vår hall, kastandes en boll på varandra, tavlor, tomtar och oss – hämtade jag andan i ett långt, varmt bad som varade i uppemot två timmar. Det var tyst sånär som på två försiktigt tassande katter och en och annan droppe som föll från kranen ner i mitt stekheta badvatten.

Jag läste ut Märta Tikkanens Två.

Förra året var det Joan Didion som tog över hela min tankeverksamhet med sin bok om den avlidne maken John Gregory Dunne och sorgearbetet efter ett långt, lyckligt konstnärsäktenskap. Den boken var vacker, den var som bomull för själen och samtidigt en inspiration. Det var kärlek utan gränser, utan taggtråd.

På så sätt skiljer sig Ett år av magiskt tänkande milsvitt från Två. Paret Tikkanens äktenskap var knappast lent, där fanns alkoholmissbruk, könsrollsproblematik och narcissism - men någonstans mitt i allt fanns också en kärlek så stark att den varade tills Henrik Tikkanen slutligen dog, 59 år gammal, i cancer. Två skildrar allt detta, naket och ärligt – både avgrunderna och den rena luften högst upp på berget.

Att leva med en konstnär är inte som vilket äktenskap som helst. Det finns en dynamik, en problematik och ett sätt att vara som i varje fall inte jag kan översätta till något annat. I spåren av skapandet och den ständigt pågående processen i huvudet på dem som fötts till detta, kommer utmaningar som inte går att känna igen förrän man själv varit nära. Jag läser och känner igen delar och känslor, kanske är det därför dessa två böcker berört mig så starkt. Det är svårt att förklara och prata om det med vem som helst, det är svårt att få perspektiv när man knappt har en utgångspunkt själv. Att läsa Ett år av magiskt tänkande och Två är som att prata med vänner, genom hela spektrat från ojämförlig lycka till de svartaste av sorger – även om väldigt mycket skiljer såväl Tikkanens som Didions situation från min.

Jag imponeras av Märta Tikkanens kärlek till maken, trots att jag på sitt sätt kan förstå den väl. Det är vackert, inte uppgivet - starkt och inte fegt. Hon sammanfattar det bäst själv när hon avslutar sin bok med

Jag saknar honom ofta.
Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Kärlek är aldrig enkel, inte ens när den verkar fulländad. Jag lutar mig mot ett skyddsnät av värme och känner R:s trygga armar runt mig, jag vet att vi är två, att vi är ett. Jag vet att vi kommer att falla, men också att vi klättrar upp. Inte för ett ögonblick skulle jag vilja ha det annorlunda.

Våra öden är sammanflätade, framtiden bestämmer vi själva över.
Kanske är det just i detta kärlekens kärna finns.