När elden har slocknat

Min farmor är gammal. Hon har varit gammal sedan jag var liten, men då var hon gammal liksom alla var gamla utanför dagisklassen.
Så länge jag kan minnas har min farmor varit det lysande exemplet på hur man kan vara gammal med styrka, med pondus och med kärleksfull erfarenhet, snarare än med svaghet. Hennes ben har blivit knickigare, hennes rörelser långsammare – men i ögonen har det brunnit en eld och i mungipan ett skratt.
Nu har jag börjat mitt sorgearbete, trots att ingen kan veta när slutet kommer. Kanske dröjer det många år. Kanske några dagar, timmar. Minuter.
Elden har brunnit ut.
Det går i vågor, det gör ofta det hos människor som närmar sig de hundra. Bra dagar och dåliga dagar, dagar av tacksamhet och dagar av trötthet. Men dagarna av trötthet tycks bli längre och längre. Skrattet i mungipan har blivit en rynka blott.
Det senaste halvåret har det gått väldigt fort. Farmor är inte längre den farmor jag kommer att minnas, hon har gett upp, hon väntar. Bistra bilder - ibland förstärkta, ibland sanna och ibland påhittade – fyller hennes huvud och hindrar henne från att somna. Ändå sover hon mer eller mindre hela tiden, med ena ögat halvt på sin vakt. Det är svårt för oss runtomkring, vi hänger inte riktigt med trots att vi förstås vetat att det förr eller senare skulle hända. Ibland vill vi ruska om henne, ibland vill vi skälla på henne, ibland vill vi stoppa om henne och stryka henne på kinden, släppa taget. Skydda henne. Och oss.
Det känns konstigt och orättvist att min egen högsta önskan vore en kropp som bara behöver tre timmars sömn, en kropp som gav mig förutsättningar att utnyttja dygnets fåtaliga timmar till det yttersta – när farmor å sin sida stirrar in i väggen eller på skenet från tv:n och önskar det motsatta. För henne är dygnet för långt. Tiden för långsam. Hur blev det så?
Jag har svårt att hitta den rätta balansen mellan att tro och hoppas, eller målet för min längtan. Jag hoppas att farmor fick leva förevigt, men jag vill vrida tillbaka tiden till den farmor som förut var. Jag älskar henne som hon är men önskar henne mer.
För mig är hon odödlig.
Men även odödliga blir till slut för svaga för att vilja.