Idag skulle min farfar ha fyllt 100 år.Men han dog innan jag tagit mina första steg, han dog innan mitt minne började fungera.
Jag vet inte vem han var.
Tusen och en gånger har jag försökt skapa en bild av den enda av mina mor- och farföräldrar jag aldrig fick lära känna. På fotografier ser jag att han var lik min pappa, eller tvärtom. Vad jag förstår finns det också en del likheter i deras sätt att vara. Men det är suddiga bilder som målas upp, oavsett vem jag frågar. Min pappa mumlar bara, jag kan faktiskt inte minnas att han någonsin egentligen svarat när jag ställt frågan.
Vem var min farfar?
Gösta Malmström var badmästare i Malmö, han föddes 1908 och dog 1979. Han var i perioder sjuklig, låg en lång tid på Orup men när jag ser på de svartvita bilderna i farmors ramar ser han stark ut. Han ser ut att vara en man att lita på.
Jag har försökt fråga farmor också - vem var mannen du älskade, som du sörjde och saknade? Han var snäll, säger hon. Vi hade det bra.
Suddig, bilden är så suddig.
Det har återberättats för mig att farfar så gärna ville hinna med att se mig gå innan han dog och vi var på sjukhuset precis i slutet, mamma hjälpte mig att ta några stapplande steg där på hans säng, han somnade in strax efter det.
Det kan ögonblicksvis sticka till i mig att någon älskat mig så högt, brytt sig så mycket, känt en sådan stolthet över mig - utan att jag har något att ge tillbaka. Jag fick aldrig chansen att göra det.
Etthundra år, tänk farfar.
Tänk om du fått uppleva det.
Tänk om jag kunnat sluta dig i min famn och säga att jag älskar dig också.
Jag får göra så gott jag kan med de medel jag har.
Grattis på födelsedagen, farfar.
Du har din egen plats i mitt hjärta.
Inlägg
2 kommentarer:
Så fick jag mig några söndagstårar.
Det år väl konstigt; att man så mycket kan sörja någon man aldrig "träffat"?
Jag känner samma tomma plats i hjärtat efter min farfar, som förvisso fick reda på att jag var skapad, men som dog ett halvår innan jag föddes.
Också jag och min syster frågar mycket. Ibland får vi suddiga svar, ibland knivskarpa.
Tack för dina ord.
Jag kan inget annat än instämma. Hur kan dessa personer som vi aldrig fått lära känna få oss att känna så mycket? Som min farfar. Honom pratas det aldrig om. Han var en alkoholist som farmor skilde sig från. (Men hon stannade kvar länge nog för att få den dotter som hon så gärna velat ha...en son betyder ju ingenting) Det är det enda jag har fått höra. Men jag vet att han ändå måste ha varit en fin människa för att utan honom skulle aldrig min far ha blivit den omtänksamma pappa som han är. För det är knappast min kyliga farmors förtjänst.
Skicka en kommentar