Bokslut

Så, vad säger ni? Ska vi göra en liten lista över de sorgligt få böckerna som blivit lästa? Visst ska vi det! Snart är det nytt år, skynda skynda!

Bästa böckerna 2008:
1. Julian Barnes: Arthur & George
2. Truman Capote: Med kallt blod
3. Bodil Malmsten: Kom och hälsa på mig om tusen år
4. Marguerite Duras: Smärtan
5. Åsa Linderborg: Mig äger ingen
6. Märta Tikkanen: Två
7. Katia Wagner: Alexandramannen
8. Johan Theorin: Skumtimmen
9. Mats Olsson: En pinne i skogen
10. Plura Jonsson: Resa genom ensamheten

Just utanför topp 10, i rangordning:
Bill Buford: Bland huliganerna, Bodil Malmsten: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro, Hanne-Vibeke Holst: Kungamordet, Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan, Theodor Kallifatides: Kärleken, Håkan Nesser: Människa utan hund.

Heja Eslöv!

Som de som känner mig förstår är denna tid på året som en porrfilm (utan förnedringsdelen) för en sådan som jag. Listor som summerar, listor om vad som kommer, tillbakablickar på det goda, planer för det ännu godare. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

Tillbakablickar väntar jag lite med, det här året känns ännu lite för stort, lite för komplicerat. Jag är inte riktigt säker på var gränsen går mellan det privata och det öppna här, det är inte bara mig det rör. Å andra sidan känns det meningslöst att arkivera de senaste tolv månaderna utan att ge hela bilden. Men jag väntar, som sagt. Om nu något blir sagt alls.

Lättare då att se framåt.

Inför 2007 lämnade jag en lång lista över nyårslöften och jag ler för mig själv när jag inser att jag trots allt infriat en del. På två år vi lyckats köpa en espressomaskin. Och använt stekgrytan. Och... nej, det var nog allt. Men men, nya friska tag 2009 - ett år som bara kan bli bättre än det som just passerat, även om det inte saknats ljusglimtar.

Jag vill varna känsliga personer för starka scener och konstaterar samtidigt att jag varken kommer att begränsa mig eller vara särskilt realistisk, ty den typen av planer är alltför trista. Storvulet ska det vara!

Mat, vikt och form
Frukost: bör ätas. Från och med snart.
Lunch: medhavt mestadels, annars sallad. Punkt slut.
Middag: njae, det känns bra redan. Vi lagar mycket mat, vi lagar god mat och några planer på GI eller annat tjafs har jag inte denna gång.
Dryck: vatten måste jag bli bättre på, dricker alldeles för lite. Den där flaskan jag tog med till jobbet för att kunna mäta att jag säkert drack den obligatoriska litern har dammat igen. Men det var en god idé som bör återupplivas.
Övrigt: frukt, för tusan! Och grönsaker. Vi är så otroligt dåliga på det, jag och R. Bättring utlovas. Dessutom ska vi – fanfar här för medelåldern – börja veckohandla. Vi har smygstartat. Det blir inget annat framöver, fy för dålig och dyr mat som ger sena middagar!
Just det – sedan ska jag ju börja baka mer bröd nu också ju. Av alla slag. Framför allt surdeg. Utan tillsatser av något som börjar på E.

Träning: vågar man verkligen skriva något om detta? Åh, alla dessa löften kring träning... Men, vad tusan. Jag är väldigt trött på slappa armar och dallriga magar (jag varnade ju för starka scener). Så Paolos kvart om dagen under våren, löpning under senvår och sommar - 2009 blir året då det händer!

Läsning
Efter ett alldeles lysande 2007 har 2008 varit något sämre läsningsmässigt. Färre böcker och inte samma toppar som föregående år. Totalt har jag läst 17 böcker i år, det är förstås alldeles för lite – en var tredje vecka bara. Nej, minst två i månaden är kravet för ett anständigt liv. Plus lite noggrannare bläddring i Fokus. Mina andra prenumerationer Offside och Lantliv sköter jag med den äran. Men är lite sugen på Filter också? Hm.

Musik
Skivor: Spotify har ju öppnat dörrarna till ett år där det faktiskt går att hänga med. Sedan jag tappat förtroendet för i stort sett alla aktiva musikjournalister (vad kan jag säga? Jag är varken en r’n’b- eller Håkan Hellström-tjej) försvann någonstans också det brinnande intresset för att hela tiden hitta något nytt, något fantastiskt man aldrig hört förr. Det har blivit många säkra kort. Jag tycker recensenterna idag känns lite urskillningslösa, det hyllas och sågas lite väl enkelt. Då tappar det också i trovärdighet. Med Spotify kan man snabbt bilda sin egen uppfattning om vad som är köpvärt utan något som helst klydd. Och tipsa varandra genom att byta spellistor. Jag ser mycket ljust på framtiden.
Live: det var ett par år sedan jag gav upp hoppet om att någonsin ha samma driv som i tjugoårsåldern. Då gick jag på allt, allt var nytt och allt var prisvärt. Idag vill jag ha bättre förutsättningar för att kvällen ska bli lyckad för att jag ska ge mig ut. Säkra kort här också, alltså. Det lär förbli så. Men med både Bob Hund och Bob Dylan redan klara i kalendern lär 2009 trots allt bli bättre än 2008.

Film
2007 var ett stort bokår och ett stort bioår. Jag älskar att gå på bio. Men i år har det bara blivit ett fåtal besök och inget särskilt minnesvärt, även om både Sex and the city (med tjejkompisar och påföljande cosmopolitan) och Vicky Cristina Barcelona var sevärda. Den riktigt berörande filmen har dock saknats, vilket förmodligen har mer med min bristande närvaro att göra än skralt utbud. Jag vill verkligen gå ofta på bio, det är bland det mest avslappnande och medryckande jag vet. Skärpning här alltså. Tillbaka till gamla goda vanor.

Övrigt
Förr, när jag var yngre och därför alltså ung, definierade jag människor efter deras smak i musik, film och böcker – förutom de politiska åsikterna då. Det gör jag inte nu längre. Fy, så tramsigt och trångsynt. Nej, nu dömer jag människor efter vad de äter. Och läser. Och ser. Och tycker. Gud, det kan inte vara lätt att vara nära mig. I alla fall så har mat och kärleken till både ätandet och tillagningen blivit en viktig del av min identitet (och därför automatiskt också andras, det är inte rättvist jag vet). Vi lagar mycket mat hemma och i år har jag dessutom lyckats göra en hel del inläggningar, sylt och likörer. Kyl och frys är fulla av sommarens och höstens härligheter, att ta fram och njuta av under årets första, bistra månader. Vi har varit mycket mer i Tjörnarp i år och det är en trend som kommer att hålla i sig. Jag älskar att vara i Tjörnarp, jag drömmer om att göra vid huset och vara där hela somrar, men vågar inte riktigt tänka på att det en dag kanske inte ens finns i familjens ägo. 2009 kan jag i alla fall lova ännu fler besök och ännu fler utgjutelser om landsbygdens alla smultronställen och vad de gör med min själ.

Så – fram för 2009, året då det omöjliga tappar sitt o!

Julen 2008

Så var man ute på andra sidan - och nu vill jag helst inte ens se åt griskött på ett par månader. Dignande julbord och ljuva drycker slank ner i en aldrig upphörande ström under julaftonen och lade ett lock i min mage så benhårt att det idag blev en sallad till lunch. Ytterst urbant, på alla sätt - med asiatisk touch förstås och äten med pinnar ur pappkartong sittandes vid skrivbordet. Stressat, karriäristiskt, nyttigt - helrätt.

Men julen var förstås så mycket mer än de traditionella rätterna.
Det har blivit en hel massa annan mat också.

Julbordet med kontoret, som på intet sätt egentligen var ett julbord, radade upp tartar på lax och avokado (smaksatt med lime, chili och thai-basilika och serverat med limesoya och wasabi), lätthalstrad tonfisk med grönsallad i syrlig sesamdressing och lime-teriyakisås - och slutligen en superb dessert där Valrhona-choklad gjorts på tre olika sätt (tårtbit, mousse och kräm). Ypperligt gott - och hade inte hela Höllviken/Borgarskolan paraderat in och tagit över stället hade inte heller stämningen lämnat något i övrigt att önska...

På juldagen bjöds det traditionsenligt på middag hos min mamma, som detta år skippat kalkonen och istället gjort den möraste av hjortstekar (jagat av bekant - ekologiskt så det förslår), med de klassiska tillbehören kokt potatis, sås, brysselkål och rödkål. Min mamma gör jordens godaste såser. Ärligt.

I övrigt var det ölstinnt på juldagen, pizzafyllt på annandagen och tillbakalutat resterande ledighet, innan jag med ett skutt påbörjade en ny arbetsvecka i morse. All min kärlek till tidiga morgnar och ringade väckarklockor!

Julklappar då? Joråsåatt. En hel massa böcker som vi lär återkomma till, biljett till Bob Hund på KB i april (det blir helt klart en Bob-vår 2009), efterlängtade bidrag till soffa, en hel hög gamla diabilder från min födsel och tidigaste barndom som pappa digitaliserat, köksgrejor, ostbok - och från min älskade R. Jan Hedhs bok om brödbakning. Jag misstänker drömmande baktankar (den var go' den dö...) med denna gåva men friar hellre än fäller och tänker låta Kenwood-maskinen gå varm nästa år. Åter till detta när det blir dags för nyårslöften.

Sådär. En koncis, kärnfull sammanfattning av senaste veckan - låt oss nu dra igång livet igen. Eller bör man fira nyår först?

God Jul

Mycket skrivet blir det inte och inte mycket läst heller. Julen är hektisk.
Men nu lutar jag mig tillbaka, värmer min egen glögg och tittar på granens skimrande kulor här i Abbekås, medan lilla N. sjunger Lille katt så att det ekar mot väggarna.
God Jul allihop!
Så hörs vi sedan.

När elden har slocknat

Min farmor är gammal. Hon har varit gammal sedan jag var liten, men då var hon gammal liksom alla var gamla utanför dagisklassen.
Så länge jag kan minnas har min farmor varit det lysande exemplet på hur man kan vara gammal med styrka, med pondus och med kärleksfull erfarenhet, snarare än med svaghet. Hennes ben har blivit knickigare, hennes rörelser långsammare – men i ögonen har det brunnit en eld och i mungipan ett skratt.
Nu har jag börjat mitt sorgearbete, trots att ingen kan veta när slutet kommer. Kanske dröjer det många år. Kanske några dagar, timmar. Minuter.
Elden har brunnit ut.
Det går i vågor, det gör ofta det hos människor som närmar sig de hundra. Bra dagar och dåliga dagar, dagar av tacksamhet och dagar av trötthet. Men dagarna av trötthet tycks bli längre och längre. Skrattet i mungipan har blivit en rynka blott.
Det senaste halvåret har det gått väldigt fort. Farmor är inte längre den farmor jag kommer att minnas, hon har gett upp, hon väntar. Bistra bilder - ibland förstärkta, ibland sanna och ibland påhittade – fyller hennes huvud och hindrar henne från att somna. Ändå sover hon mer eller mindre hela tiden, med ena ögat halvt på sin vakt. Det är svårt för oss runtomkring, vi hänger inte riktigt med trots att vi förstås vetat att det förr eller senare skulle hända. Ibland vill vi ruska om henne, ibland vill vi skälla på henne, ibland vill vi stoppa om henne och stryka henne på kinden, släppa taget. Skydda henne. Och oss.
Det känns konstigt och orättvist att min egen högsta önskan vore en kropp som bara behöver tre timmars sömn, en kropp som gav mig förutsättningar att utnyttja dygnets fåtaliga timmar till det yttersta – när farmor å sin sida stirrar in i väggen eller på skenet från tv:n och önskar det motsatta. För henne är dygnet för långt. Tiden för långsam. Hur blev det så?
Jag har svårt att hitta den rätta balansen mellan att tro och hoppas, eller målet för min längtan. Jag hoppas att farmor fick leva förevigt, men jag vill vrida tillbaka tiden till den farmor som förut var. Jag älskar henne som hon är men önskar henne mer.
För mig är hon odödlig.
Men även odödliga blir till slut för svaga för att vilja.

Måndag, lunch

Sysslolös, rastlös vandrade jag omkring under lunchen och frös. Gick in i bokhandeln, bläddrade i böcker, ville köpa men väntar på pocketutgåvorna. Skrattade till när en ung man gick förbi och förklarade för sin kompis att Gomorra "handlar om den italienska maffian, mest den i Nepal".
Etta på försäljningslistan låg Liza Marklund.
Skakade på huvudet, uppgivet.
Tänkte att det förvisso ligger en hög böcker i väntan på läsning både ovanför sängen och i bibliotekshyllorna, men det skadar ändå inte att fylla på. Aktade mig för dem jag önskar i julklapp.
Och köpte istället Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist), Kärleken (Theodor Kallifatides) och Dårskaper i Brooklyn (Paul Auster).
Så gick en halvtimme och jag var tillbaka vid skrivbordet igen.

Två, ett, uppe och nere

Efter en helg full av julmat, vänner, familj och två av världens sötaste ungar springandes fram och tillbaka i vår hall, kastandes en boll på varandra, tavlor, tomtar och oss – hämtade jag andan i ett långt, varmt bad som varade i uppemot två timmar. Det var tyst sånär som på två försiktigt tassande katter och en och annan droppe som föll från kranen ner i mitt stekheta badvatten.

Jag läste ut Märta Tikkanens Två.

Förra året var det Joan Didion som tog över hela min tankeverksamhet med sin bok om den avlidne maken John Gregory Dunne och sorgearbetet efter ett långt, lyckligt konstnärsäktenskap. Den boken var vacker, den var som bomull för själen och samtidigt en inspiration. Det var kärlek utan gränser, utan taggtråd.

På så sätt skiljer sig Ett år av magiskt tänkande milsvitt från Två. Paret Tikkanens äktenskap var knappast lent, där fanns alkoholmissbruk, könsrollsproblematik och narcissism - men någonstans mitt i allt fanns också en kärlek så stark att den varade tills Henrik Tikkanen slutligen dog, 59 år gammal, i cancer. Två skildrar allt detta, naket och ärligt – både avgrunderna och den rena luften högst upp på berget.

Att leva med en konstnär är inte som vilket äktenskap som helst. Det finns en dynamik, en problematik och ett sätt att vara som i varje fall inte jag kan översätta till något annat. I spåren av skapandet och den ständigt pågående processen i huvudet på dem som fötts till detta, kommer utmaningar som inte går att känna igen förrän man själv varit nära. Jag läser och känner igen delar och känslor, kanske är det därför dessa två böcker berört mig så starkt. Det är svårt att förklara och prata om det med vem som helst, det är svårt att få perspektiv när man knappt har en utgångspunkt själv. Att läsa Ett år av magiskt tänkande och Två är som att prata med vänner, genom hela spektrat från ojämförlig lycka till de svartaste av sorger – även om väldigt mycket skiljer såväl Tikkanens som Didions situation från min.

Jag imponeras av Märta Tikkanens kärlek till maken, trots att jag på sitt sätt kan förstå den väl. Det är vackert, inte uppgivet - starkt och inte fegt. Hon sammanfattar det bäst själv när hon avslutar sin bok med

Jag saknar honom ofta.
Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Kärlek är aldrig enkel, inte ens när den verkar fulländad. Jag lutar mig mot ett skyddsnät av värme och känner R:s trygga armar runt mig, jag vet att vi är två, att vi är ett. Jag vet att vi kommer att falla, men också att vi klättrar upp. Inte för ett ögonblick skulle jag vilja ha det annorlunda.

Våra öden är sammanflätade, framtiden bestämmer vi själva över.
Kanske är det just i detta kärlekens kärna finns.

Kort igen

Av förklarliga skäl finns inte mycket tid att tänka igenom såhär två veckor innan jul, de stora filosofierna får ställa sig på vänt.
Det blir snabba reflektioner på bloggen ett tag framöver.

Att Andrée Jeglertz tar över Djurgården är ganska intressant, men knappast ett unikt steg. Uffe Larsson tog ju cupguld med MFF:s damer innan han tog steget över till TFF:s herrar och förde dem upp i Allsvenskan. Jag vet att Uffe då pratade om att skillnaden mellan att träna damer och herrar enkelt sagt låg i att man var tvungen att motivera övningar mer för kvinnor, i meningen att det måste vara genomtänkt. Män beordrade man bara, ingen ifrågasatte. Jag vet inte hur det ligger till med den saken, men har Andrée Jeglertz tränat Sveriges bästa damlag i fem säsonger så vet han nog mycket väl hur man hanterar stora egon och får olika spelartyper att dra åt samma håll - och fotbollskunskapen är ju densamma oavsett kön. Dessutom har Jeglertz spelat på hög nivå själv. Nej, valet av Jeglertz finner jag ingen svårighet i att förstå och tycker inte att det borde bli så omdiskuterat - men varför tar Djurgården tillbaka Zoran Lukic? Han har ju inte lyckats någonstans efter förra sejouren? Märkligt.

Det här med att dela med sig av spellistor på Spotify är helt enormt. Jag fyller annars sysslolösa dagar på jobbet med att gå igenom alla låtar som sveper in från olika bloggar och kommentarer - en ocean av möjligheter som kommer att förändra musiklyssnandet i grunden. Sanna mina ord. Det jag lyssnar på just nu syns i listen till höger.

Årslistorna börjar så smått droppa in lite överallt och själv tar jag som vanligt ett svanhopp rakt ner och botaniserar fritt. Listor och sammanfattningar tillhör som bekant mina favoritsysselsättningar. Vad det gäller mina egna listor så försöker jag förtvivlat ta igen vad jag missat under årets första elva månader. Det går sådär.

När jag gick och lade mig igår doftade köket av nybakat bröd, på tungan dröjde sig en förnimmelse av den avsmakade julsnapsen kvar och utanför fönstret föll snöflingor sakta genom gatlyktornas sken.
Imorse regnade det tungt mot den långt neddragna mössan när jag satte mig på cykeln för att ta mig till jobbet.
Det är väl som det brukar, antar jag.

Rapport om allt och inget

Mitt i alla julfixerier och trots en begynnande förkylning jag knuffade bort med bestämda krafter och blott känner milda följder av, njuter jag för tillfället av en så kallad medgångsvåg. Kulturellt. 2008 har varit ett jobbigt år på många sätt och jag tappade någonstans mitt i allt kraften att ta in, lusten att känna.
Men mer om det senare.

Nu är hursomhelst inspirationen tillbaka, Två går framåt med intressanta steg, Spotify öppnar nya dörrar till musiklyssnandet och jag lägger till låtlista efter låtlista från kända och okända människor, vars gemensamma nämnare är att de finner det mödan och tiden värt att sätta samman en lista överhuvudtaget. Älskvärt, på alla sätt och vis.

I förra veckan såg jag äntligen Woody Allens Vicky Cristina Barcelona och, nej, visst, såklart inte i närheten av Manhattan eller Annie Hall, men underhållande, rolig och med en briljant Penélope Cruz (som jag varit småförälskad i sedan Att återvända) i en av huvudrollerna. Man kan diskutera den klichéartade bilden av träiga amerikaner (business-pojkvännen är onyanserad) kontra eldiga, kulturella européer, men jag köper det och jag köper att staden Barcelona gick in med pengar i projektet - till full valuta - jag köper berättarrösten och jag köper i alla väder Javier Bardem, den strålande och för all del inte så osexiga Javier Bardem. Vicky Cristina Barcelona kommer att stå i min dvd-hylla i framtiden, ett gott betyg.

Och så Bob Dylan då. Denne gigant. På väg till Sverige men ingen brådska i familjen Lindgren att köpa biljetter för inte säljer väl Bob ut Malmö Arena hur snabbt som helst? Det visar sig dock att gemene man tydligen gott och skaffat sig smak såhär i reklamavbrottet mellan Idol och Melodifestivalen, vi hann med andan i halsen precis boka plats. Så nu spelas det Bob i huset, Bob i lurarna och Bob i datorn, spellistan i Spotify ser ni i föregående inlägg. Mats Weman har nedräkning för sin fru och alla bloggläsare, en adventskalender att älska förstås.

Igår såg vi TV4:s EM-krönika och tårarna rann i vanlig ordning nedför kinden medan rösten stockade sig vid minsta konstaterande. R. har svårt att vänja sig, han ler i mjugg när jag under en knapp timme inte kan prata för att Turkiet vänt 0-2 mo Tjeckien, Ivan Klasnic gjort mål mot Polen eller Buffon räddat Adrian Mutus straff. För att inte tala om när Zlatan gjort 1-0 mot Grekland. Dessa glädjescener, jag kan inte värja mig, det bara blir så - vem kan vara oberörd? Inte jag och inte nu.

En sakta krypande trygghet börjar smyga sig på, det är en välkommen känsla. Ett liv där sådant som är viktigt men inte livsavgörande får ta plats, får ta över. De verkligt svåra tiderna härdar en möjligen. Men det är tiden däremellan som utvecklar.

Utvecklar och förstorar.

This is for all you lovers out there

Okej, nu har jag två inbjudningar till Spotify att dela ut. Någon som är intresserad?

Ni som redan har tillgång kan njuta av denna ljuvlighet, uppladdningen har börjat.

Vardagsbekymmer

Kunde inte lägga ifrån mig Märta Tikkanens Två igår, somnade alldeles försent. En förkylning tornar därmed upp sig i halsen.
Och det kan jag säga, att det har jag inte tid med.

100 år

Idag skulle min farfar ha fyllt 100 år.
Men han dog innan jag tagit mina första steg, han dog innan mitt minne började fungera.
Jag vet inte vem han var.
Tusen och en gånger har jag försökt skapa en bild av den enda av mina mor- och farföräldrar jag aldrig fick lära känna. På fotografier ser jag att han var lik min pappa, eller tvärtom. Vad jag förstår finns det också en del likheter i deras sätt att vara. Men det är suddiga bilder som målas upp, oavsett vem jag frågar. Min pappa mumlar bara, jag kan faktiskt inte minnas att han någonsin egentligen svarat när jag ställt frågan.
Vem var min farfar?
Gösta Malmström var badmästare i Malmö, han föddes 1908 och dog 1979. Han var i perioder sjuklig, låg en lång tid på Orup men när jag ser på de svartvita bilderna i farmors ramar ser han stark ut. Han ser ut att vara en man att lita på.
Jag har försökt fråga farmor också - vem var mannen du älskade, som du sörjde och saknade? Han var snäll, säger hon. Vi hade det bra.
Suddig, bilden är så suddig.
Det har återberättats för mig att farfar så gärna ville hinna med att se mig gå innan han dog och vi var på sjukhuset precis i slutet, mamma hjälpte mig att ta några stapplande steg där på hans säng, han somnade in strax efter det.
Det kan ögonblicksvis sticka till i mig att någon älskat mig så högt, brytt sig så mycket, känt en sådan stolthet över mig - utan att jag har något att ge tillbaka. Jag fick aldrig chansen att göra det.
Etthundra år, tänk farfar.
Tänk om du fått uppleva det.
Tänk om jag kunnat sluta dig i min famn och säga att jag älskar dig också.
Jag får göra så gott jag kan med de medel jag har.
Grattis på födelsedagen, farfar.
Du har din egen plats i mitt hjärta.

Oj

Jag surfade in på tidningsbutiken.se för att leta efter någon bra tidning att ge i julklapp och förutom förvåningen över det enorma utbudet (herregud så många tidskrifter och magasin det finns), så utbrast jag genast i ett skrattblandat gråt när länkarna livsstil - kvinna och livsstil - man ledde mig in på följande uppdelning (ett urval):

Kvinna - Aktiva Skolföräldrar, Allt om Bröllop, Amelia, Amelia Brud & Bröllop, Amelia Jul, Amelia Sommar, Cardmaking & Papercraft, Cosmopolitan, Damernas Värld, Dolls House & Miniature Scene, Elle, Entertainment Weekly, Existera, Family Living, Glamour, Hemtrevligt, Hennes, Hänt Bild, Icakuriren, Knitting, Mama, Oprah Magazine, PS! Personlig Utveckling & Psykologi, Scrapbook Inspirations, Veckans NU, Veckorevyn, World of Cross Stitching och Vårt Nya Bad.

Man - Bon, Café, Din Teknik, M3, Man, Moore, Playboy, Poker Magazine, Scandinavian Tattoo Magazine och Slitz.

Kvinnor tycks för det första läsa fler tidningar, men också finna nöje i att sticka, brodera, samla på dockhus, satsa på barnen, hänga med i skvallervärlden, mysa till hemmet, köpa mat, utveckla sig som person och - mer än något annat - planera för det mest storslagna bröllop som står att finna.
Män, å andra sidan, grottar hellre ner sig i lättklädda kvinnor, tatueringar, teknikprylar och poker.

Så, min älskade R, nu är det du som ser till att köpa garn och sytråd till mig i julklapp - här får ingen tid gå till spillo!

Vellinge kommun - där friheten är lite större

Tusen och en gånger har jag dramatiskt utbrustit i ett aldrig mer Vellinge kommun. Jag har skrattat bittert åt inskränktheten, fräst åt självgodheten, kastat pil på den skimrande paradisbubbla näset utmålats som. Mina föräldrar har nog en och annan gång känt sig sårade - här försöker man skapa bästa möjliga förutsättningar för sina barn och sedan får man bara skit tillbaka, liksom. Men Höllviken, den lilla by med storhetsvansinne som jag växte upp i, är ingen drömvärld. Det är förstås heller inget helvete. Bara en vanlig, trångsynt sovort som det finns tusentals av över hela landet, en boplats vid ett hav för folk som har råd, för dem som sökt ett utopia och med obrottslig lokalpatriotism tror sig ha funnit det.

Men såklart, förutom allt annat. Flyktingfrågan. Alltid närvarande, alltid i botten.
Det är bedrövligt, pinsamt och fruktansvärt att en välmående kommun som Vellinge inte tar emot några flyktingar alls. Inställningen bland invånarna är orubblig - inte en chans att man tillåter det i denna lilla marsipanvärld.

Fullmäktigepolitikern Anders Alkewall (kd) krävde våren 2007 att man skulle undersöka möjligheten att ta emot 2-3 ensamkommande flyktingbarn. Nu tvingas han avgå efter ett och ett halvt års trakasserier och hot.

Vi tar det igen.

Undersöka
Möjligheten.
Att hjälpa.
2-3.
Ensamkommande.
Barn.

Okej, igen.

2-3.
Barn.

I Vellinge kommun så upprörande att Alkewall hotats via e-post, fått filmer med misshandelsfrekvenser skickade till sig och sett familjens bilar saboteras vid ett flertal tillfällen.

Jag finner inga ord längre.
Det finns inget mer att säga.

Aldrig mer Vellinge kommun.

Istället för förbud - förvirring

Janne Gradvall har, apropå Ipred, skrivit en intressant krönika om fildelning som nu ligger på hans hemsida. Omdiskuterad, förstås, men med stora poänger.