Förra veckan lät jag mig övertalas av den lömska säljare bördig från Hönö som brukar guida mig igenom modets nycker, att investera i ett par jeans med hög midja. Jag har försökt att stå emot i flera år, men när jag till slut såg mig själv i spegeln var jag tvungen att erkänna att modellen ingalunda var till min nackdel, tvärtom. Den höga midjan gömde liksom undan magen, nästan som en korsett. Lysande, tänkte jag, då kan fortsätta äta vad jag vill och låta Paolo Robertos ord om att träna en kvart om dagen ligga kvar och damma på hyllan.
Så nu sitter jag här och känner jeansen skära in i magen, det visar sig att de är klart bekvämare i stående position, eller möjligtvis liggande - i en stol känns det i alla fall som om någon spänt en pianotråd runt midjan i höjd med naveln, mest bara för att påminna om att det inte finns några genvägar till fåfäng lycka.
Men, det måste sägas, de sitter väldigt snyggt.
Jag får väl jobba stående.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du skriver med en härlig humor och ett enormt djup.
Hoppas allt är bra med dig.
Kram Christina
Skicka en kommentar