Dravel

Garderobsdörren smäller igen bakom mig i samma ögonblick som jag utan omsvep erkänner min svaghet för nationalsånger. Det är något pampigt med det hela, dessa högtravande texter och taktfasta melodier, sprängda med känslor det moderna samhället knappast känner igen.

Det spelar egentligen ingen roll vilken nationalsång publiken brölar fram i detta EM, min kropp liksom ryser till, tårarna bildar ett vattenglas framför ögonen och ja, ta mig tusan om inte håren reser sig någon millimeter på armarna också.

Nationalism är annars ett påfund jag har svårt att förhålla mig till. Jag älskar inte den fjällhöga nord, jag vet knappt vad ett fjäll är för något och inte är Stockholms skärgård eller Göteborgs goa gubbar mig ett dugg kärare än gränderna i Barcelona, de rökiga källarkrogarna i Köpenhamn eller vårdoften i New York.

Men det är klart att jag hejar på di svenske i EM, VM, OS och alla andra tillfällen då det lämpar sig att hålla på de sina. Det är klart att jag gråter när Zlatan gör mål mot Grekland, när Kajsa hoppar högst och Anja åker snabbast. Jag värnar om svenska traditioner som kåldolmar, rullsylta och stekt sill.

Jag älskar att tillhöra en gemenskap, en grupp med givet mål. För mig handlar det mer om det, vi mot dem, åtminstone för ett ögonblick - i denna lek och tillfällighet som sporten trots allt är. Men annars vet jag inte. Skulle vi ha något gemensamt, vi svenskar? Alla vi, med rötter i den 450 000 kvadratkilometer stora mylla som är Sverige (men inte en meter utanför)?

Vi svenskar skriver jag och ni förstår nog hur jag menar, men redan där är förstås hela diskussionen över för vem är svensk och vem är inte, det hade varit skönt om alla kunde inse det och vi istället fick övergå till att vara människor. Förutom Sverigedemokrater förstås, som får hålla tillgodo med att vara idioter.

Nej, där tappade jag tråden - det var dumt och man måste respektera åsikter och idéer, det är väl så det är i demokratier eller vad man nu kan kalla ett land där staten kontrollerar det du skriver och pratar om.

Alla Sverigedemokrater är förstås inte idioter.
Rätt många är jubelidioter.
Äsch, nu gled jag iväg igen, förlåt.

Det här blev visst väldigt oplanerat, orden bara flöt ut och fäste sig på papperet (obs! Metafor!), tankarna kändes samlade när jag började men det blev vad man med minsta självkritik endast kan beteckna som blaj.

Allt bara för att jag fick tårar i ögonen under nationalsångerna i EM.

Ibland blir det bara för tokigt.