Att läsa Plura Jonssons bok Resa genom ensamheten ger en splittrad upplevelse om ett liv som för tio år sedan hade lockat mig, ett liv jag drömt om men redan då visste att jag aldrig skulle kunna uppnå - och som idag skrämmer mig från vettet. Kanske för att jag är närmare nu än jag var då, inte jag men människor jag träffar. Det går inte riktigt att jämföra för Malmö är Malmö och proportionerna blir sneda, orättvisa - men destruktiviteten är densamma.
Utanpå allt detta blir jag ändå så otroligt sugen på att lyssna på musik, på att återupptäcka min egen samling och leta efter nytt.
Det är en känsla jag inte haft på så länge att jag knappt känner igen den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar