Tillbaka

Det blev en lång paus. Eller ja, lång och lång – längre än jag tänkt mig och hoppats på.
Det blir så när livets detaljer bleknar, när den oroliga känslan – för att inte säga rädslan – ligger som en dimma över boksidor, solglimtar och doftande blommor.
Men jag antar att man lär sig att det är som det är.
Att det får gå som det går.
Man kan inte göra så mycket mer än att orka fortsätta, orken är central, en förutsättning, meningen och den enda vägen ut.
Ibland är det lätt. Ibland undrar man.
Himlen börjar långsamt återfå sin djupblå ton och även om några stackmoln då och då skymmer solen så har de tjocka täckena försvunnit. Energin börjar sakta fyllas på.
De små sakerna är åter viktiga, dammråttorna har dragit iväg, en inlagd sill kan få livet att dansa och ett avsnitt av Kommissarie Morse kan få det att le.
Det räcker, faktiskt, för tillfället.
Det är nog för att få hjärnan att arbeta, skratten att eka och sömnen att verka.
Det blir som det blir.
Det får gå som det går.