Dravel

Garderobsdörren smäller igen bakom mig i samma ögonblick som jag utan omsvep erkänner min svaghet för nationalsånger. Det är något pampigt med det hela, dessa högtravande texter och taktfasta melodier, sprängda med känslor det moderna samhället knappast känner igen.

Det spelar egentligen ingen roll vilken nationalsång publiken brölar fram i detta EM, min kropp liksom ryser till, tårarna bildar ett vattenglas framför ögonen och ja, ta mig tusan om inte håren reser sig någon millimeter på armarna också.

Nationalism är annars ett påfund jag har svårt att förhålla mig till. Jag älskar inte den fjällhöga nord, jag vet knappt vad ett fjäll är för något och inte är Stockholms skärgård eller Göteborgs goa gubbar mig ett dugg kärare än gränderna i Barcelona, de rökiga källarkrogarna i Köpenhamn eller vårdoften i New York.

Men det är klart att jag hejar på di svenske i EM, VM, OS och alla andra tillfällen då det lämpar sig att hålla på de sina. Det är klart att jag gråter när Zlatan gör mål mot Grekland, när Kajsa hoppar högst och Anja åker snabbast. Jag värnar om svenska traditioner som kåldolmar, rullsylta och stekt sill.

Jag älskar att tillhöra en gemenskap, en grupp med givet mål. För mig handlar det mer om det, vi mot dem, åtminstone för ett ögonblick - i denna lek och tillfällighet som sporten trots allt är. Men annars vet jag inte. Skulle vi ha något gemensamt, vi svenskar? Alla vi, med rötter i den 450 000 kvadratkilometer stora mylla som är Sverige (men inte en meter utanför)?

Vi svenskar skriver jag och ni förstår nog hur jag menar, men redan där är förstås hela diskussionen över för vem är svensk och vem är inte, det hade varit skönt om alla kunde inse det och vi istället fick övergå till att vara människor. Förutom Sverigedemokrater förstås, som får hålla tillgodo med att vara idioter.

Nej, där tappade jag tråden - det var dumt och man måste respektera åsikter och idéer, det är väl så det är i demokratier eller vad man nu kan kalla ett land där staten kontrollerar det du skriver och pratar om.

Alla Sverigedemokrater är förstås inte idioter.
Rätt många är jubelidioter.
Äsch, nu gled jag iväg igen, förlåt.

Det här blev visst väldigt oplanerat, orden bara flöt ut och fäste sig på papperet (obs! Metafor!), tankarna kändes samlade när jag började men det blev vad man med minsta självkritik endast kan beteckna som blaj.

Allt bara för att jag fick tårar i ögonen under nationalsångerna i EM.

Ibland blir det bara för tokigt.

Mina hemligheter

Om det skulle vara så att innehållet i ens handväska säger lika mycket om en person som skivsamlingen eller bokhyllan, måste jag framstå som ytterst förvirrad.

I min osorterade och slitna följeslagare finnes i detta nu nämligen:

Kvitto på 596,50 från Hemköp, minne från midsommar
Nycklar till jobbet
Nycklar till hemmet och cykeln, elegant och praktiskt dessutom behängd med ölöppnare som måste ha några år på nacken då det är Sydsvenskans sedan många år utbytta logga den gör reklam för
Tre tabletter mot mensvärk
Allergimedicin
Mobilsmycke föreställande en Barcelonatröja med nummer 19 på ryggen (Messi, förstås) som inte går att använda på min nya telefon
Meny för Konst & Kökken på Kronborgsvägen
Hårborste
Penna, stulen från Sydsvenskan
Kvitto från Pizza Marzano på Vécsey utca 5 i Budapest (där alkoholintaget osannolikt nog endast var ett glas vin på fyra personer, måste varit sista kvällen)
Hopknycklat, dock ej använt, snorpapper
Solglasögon
Compeedplåster mot skoskav
iPod med inkopplad iTrip
En plastsked från Tupperware som tydligen är eminent till marmelad
En tablett Naprosyn, som reserv för andra menstabletter om de inte skulle funka (men det gör de)
Kvitto på 238,50 från Hemköp en dag då det tydligen skulle ätas jordgubbar och Ben & Jerrys cookie dough-glass
Sju tabletter Diklofenak, också mot mensvärk men för min mage fullständigt värdelösa
Plånbok
En halv karta Alvedon
Kvitto på 279 kr från Hemköp, då hemmagjord pizza med pepperoni stod på menyn
Snabbt nedtecknad ritning över trädgården i Tjörnarp
En gammal inköpslista till midsommar
Mobiltelefon
Kvitto från middag på Bakfickan
En Alwaysbinda
Fickalmanacka som min älskade köpt till mig i Barcelona
Fem reklamblad för Konst & Kökken på Kronborgsvägen
Förteckning över alla Kommissarie Morse-avsnitt som spelats in
Anteckningsblock i storlek A6, där anteckningar från mitt liv och framför allt mina resor de senaste tre åren finns (denna anteckningsbok var jag av med i tre skräckfyllda månader, då jag kände det som om mitt minne och mitt liv tagits ifrån mig)

Senap och njutning

Läsningen av Pluras resa fortsätter och jag fascineras och imponeras, han har ett eget uttryck som kanske är som bäst i de kapitel som är hämtade från den berömda bloggen.
Men förutom alkohol, svek, knark, musik, kärlek och sex - är han bland de bästa matskribenterna jag vilat mina ögon på. Det vattnas i munnen på mig, huvudet snurrar, tungan smackar och jag inser att om inte annat denna sommar måste jag läsa om Bill Bufords eminenta Hett.
Förr älskade jag myten, friheten, melankolin och passionen.
Nu älskar jag mest maten.
Dofterna. Smaken.
Ett enkelt ord som senap.

Hösten 2009 kommer Pluras kokbok. Jag står i kö.

Utkastad i verkligheten

Förra veckan lät jag mig övertalas av den lömska säljare bördig från Hönö som brukar guida mig igenom modets nycker, att investera i ett par jeans med hög midja. Jag har försökt att stå emot i flera år, men när jag till slut såg mig själv i spegeln var jag tvungen att erkänna att modellen ingalunda var till min nackdel, tvärtom. Den höga midjan gömde liksom undan magen, nästan som en korsett. Lysande, tänkte jag, då kan fortsätta äta vad jag vill och låta Paolo Robertos ord om att träna en kvart om dagen ligga kvar och damma på hyllan.
Så nu sitter jag här och känner jeansen skära in i magen, det visar sig att de är klart bekvämare i stående position, eller möjligtvis liggande - i en stol känns det i alla fall som om någon spänt en pianotråd runt midjan i höjd med naveln, mest bara för att påminna om att det inte finns några genvägar till fåfäng lycka.
Men, det måste sägas, de sitter väldigt snyggt.
Jag får väl jobba stående.

Sådant som betyder något (igen)

Att läsa Plura Jonssons bok Resa genom ensamheten ger en splittrad upplevelse om ett liv som för tio år sedan hade lockat mig, ett liv jag drömt om men redan då visste att jag aldrig skulle kunna uppnå - och som idag skrämmer mig från vettet. Kanske för att jag är närmare nu än jag var då, inte jag men människor jag träffar. Det går inte riktigt att jämföra för Malmö är Malmö och proportionerna blir sneda, orättvisa - men destruktiviteten är densamma.
Utanpå allt detta blir jag ändå så otroligt sugen på att lyssna på musik, på att återupptäcka min egen samling och leta efter nytt.
Det är en känsla jag inte haft på så länge att jag knappt känner igen den.

En dröm om vila

I dessa dagar, under denna sommar, med allt som hänt och allt som händer, skulle jag bara vilja ta två månaders semester, åka till Tjörnarp och stänga av telefonen. Jag skulle gå omkring under dagarna och plocka bland odlingarna, känna sommaren vakna med en kopp kaffe i handen, låta daggen väta mina skor, ligga i soffan på kvällarna med en sprakande kamin och en trave böcker bredvid mig. Jag skulle inte prata med en människa, dricka flädersaft och hallonnektar, grilla kotletter och aborre, jag skulle lyssna till regnet som slog mot fönstret och träden som dansade i vinden, somna bredvid min älskade med hans arm snuddandes vid min.
Men verkligheten ser ju inte riktigt ut så.
Den gör sällan det.

En knäckt framtidstro

Så mycket är sagt, så mycket är skrivet och det enda jag egentligen har att tillägga är att FRA-lagen skrämmer skiten ur mig.
Vart är vi egentligen på väg?

Tillbaka

Det blev en lång paus. Eller ja, lång och lång – längre än jag tänkt mig och hoppats på.
Det blir så när livets detaljer bleknar, när den oroliga känslan – för att inte säga rädslan – ligger som en dimma över boksidor, solglimtar och doftande blommor.
Men jag antar att man lär sig att det är som det är.
Att det får gå som det går.
Man kan inte göra så mycket mer än att orka fortsätta, orken är central, en förutsättning, meningen och den enda vägen ut.
Ibland är det lätt. Ibland undrar man.
Himlen börjar långsamt återfå sin djupblå ton och även om några stackmoln då och då skymmer solen så har de tjocka täckena försvunnit. Energin börjar sakta fyllas på.
De små sakerna är åter viktiga, dammråttorna har dragit iväg, en inlagd sill kan få livet att dansa och ett avsnitt av Kommissarie Morse kan få det att le.
Det räcker, faktiskt, för tillfället.
Det är nog för att få hjärnan att arbeta, skratten att eka och sömnen att verka.
Det blir som det blir.
Det får gå som det går.