En dag i paradiset

Klockan är halv elva när vi kommer upp till Tjörnarp, ungefär som den brukar vara. Jag, som trodde att jag skulle möta en sommar på väg att dö stiger ut i strålande solsken och tittar ut över grönskande hagar, täta höga träd och någonstans mitt i en dunge av brännässlor ligger två kvigor och tuggar. Någon höst däremot, märker jag inget av.

Det var några veckor sedan jag var i Tjörnarp sist. Den gången var jordgubbsplantorna fulla med bär trots att farmor rensat rätt bra i dem runt midsommar. Morötterna däremot, var ännu bara smala strängar i jorden. Det har hänt en del sedan dess. Inte höst kanske, men väl sensommar.

Jag äter aldrig frukost innan vi åker till Tjörnarp. Det gjorde jag inte idag heller. När vi kommer upp brukar köket lukta starkt av nykokat kaffe - det är ett litet kök, på bordet står ost, leverkorv (inte Gottfrids, aldrig Gottfrids), saltkött och mjölk som farmor hällt över i en bringare för att vi inte ska se vilket utgångsdatum den har. Till leverkorven har farmor kokt in våra mödosamt sådda rödbetor och de lägger jag glatt på smörgåsen. Fantastiskt.

Om sommaren står fönstren där vi sitter öppna och ibland hör man grannbonden arbeta på andra sidan bäcken, men nu är allt tyst.

För en gångs skull har pappa idag ingenting på måste-göra-listan. Det är inte lönt att rensa i odlingarna såhär sent, inget ska sås eller sättas, brännässlorna vi retade oss på i början av sommaren är döda med hjälp av ett medel som omöjligt kan vara bra för grundvattnet. Det finns tid att njuta. Och tänka lite på sig själv.

Rädisorna skördades till midsommar och har lämnat ett gap efter sig i landet. Men annars är det fullt av grödor. Potatis med blaststorlek av en mindre människa, morötter som hunnit bli kraftiga och stora som de man köper i affärerna – men med en smak som inte är mattad av konserveringsmedel, besprutning och genmanipulation. Purjolök, rödbetor och sallad står i prydliga och ganska raka rader. Morötterna får farmor behålla och potatisen låter jag vara till senare besök. Men salladen rensar jag helt, nästa gång jag kommer upp lär den ha vissnat.

Efter gurkinläggningen förra veckan har jag fått blodat tand. Jag dricker inte mycket saft och jag äter inte mycket sylt så de planerna har lagt på hyllan tills vidare. Gelé däremot, känns bättre. Och snaps (såklart). Plus likör, ett projekt jag inspirerats till av Richards mamma. Därför ger jag mig ut i trädgården och plockar röda vinbär så det stänker om det och flugorna kommer surrande i takt med att svetten kryper fram i min panna. Det är varmt i solen och bären är mogna, på andra sidan stenröset bakom buskarna går grannens hästar och betar. Jag plockar två liter, en halv till snaps och en och en halv till gelé. Nöjt sätter jag dem i den hörna av köket där det sedan tidigare står en burk med farmors rödbetor jag ska få med mig hem och fyra stora påsar salladsblad.

Krusbären är det värre med. Det är egentligen någon vecka försent och min kusin har plockat de flesta buskarna kala. Men en liter får jag till i alla fall, det räcker gott till likören.

Att åka och handla med min farmor är ett litet äventyr. Inte så att hon är wild and crazy och köper överraskande saker som röd pesto, utan för att hon bara köper sådant som hon alltid köpt, sådant som jag förknippar med den bästa maten jag ätit, om en tid som var trygg och varm och utan bekymmer. Fläsklägg, leverkorv, stek, fläskfärs, grädde, riktigt smör. När hon ska ta en liter mjölk tar hon aldrig längst fram på hyllan. Absolut inte, Några rader bakom står de färskaste exemplaren, man kan vinna flera dagar på att vara noggrann med detta.

Det är en procedur jag varit med om många gånger förut. Det mesta i Tjörnarp följer samma mönster det alltid gjort. Skillnaden är bara att vad jag upplevde när jag var liten inte var samma som när jag var tonåring och inte heller vad jag upplever nu. Mina sinnen är mycket skarpare. Jag hör korna, jag hör tröskan på fältet bakom huset, jag ser hur gröna träden är och hur röda bären är. Dessa skarpare konturer, dessa starkare intryck gör kärleken till det lilla huset i Tjörnarp så mycket större. Och mig mer medveten om att jag känner den.

”Mitt paradis” säger farmor om sitt sommarställe.

Och mitt farmor. Och mitt.