Fotboll är någonting jag inte kan prata med vem som helst om. Min bror. Daniel. Kanske någon till. Jag vet inte varför och det spelar ingen roll om MFF har vunnit eller förlorat.
Jag tror kanske dels att det handlar om en känsla man måste förstå, som skapas lika mycket utifrån kärleken till sporten som utifrån kärleken till laget. En känsla som går djupare än att bara gilla en viss klubb eller tycka det är spännande med landskamper och avgörande matcher.
Det finns en skönhet i fotboll som jag inte ser i någon annan sport och den synen, den kärleken, måste man dela för att jag ska finna nöje i att prata om några resultat, byten eller spelarköp.
Annars blir mina svar enstaviga och ointresserade. Utbudet av samtalspartners försvinnande litet.
Men jag har alltid gillat att grubbla för mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Fast så här är det, att hade du inte pratat så kärleksfullt och passionerat om fotboll medan vi jobbade ihop, så hade jag fortfarande inte ens lyft på ögonbrynet när MFF blev svenska mästare. Eller förvägrat sambon en kopp te när han imorse konstaterade att "det går inte så bra för MFF just nu" och sen hade mage att skratta.
Viss passion smittar tydligen av sig lite, vare sig man vill eller inte.
Du är helt enkelt galen Helena, så enkelt är det. Men det här sättet att vara galen är ett av de bästa som finns.
Du vet att jag ser skönheten, att jag delar kärleken. Halv fyra på söndag bjuder jag på öl.
Skicka en kommentar