Jag har alltid haft svårt att förstå detta eviga tjatande om väder som är som allra intensivast under dessa de tre sommarmånaderna. Som om livet hängde på en skör solstråle, som om semester och ledighet inte vore något värt om inte molnen försvunnit och kläderna åkt av.
Jag har inga problem med regn, tvärtom.
Jag tycker om regn.
Jag tycker om ljudet, om känslan, om lugnet det för med sig.
Jag tycker om det stilla, strilande regnet och jag tycker om det hastiga, hotfulla.
Jag tycker naturligtvis också om solsken.
Jag tycker om snö, även om det ska erkännas att jag föredrar det i december framför juni.
Men mest av allt tycker jag om skiftningarna, himlen just innan vädret slår om, eller just efter. Jag tycker om att inte veta, att inte kunna läsa i tidningarna och sedan tvärsäkert säga hur det blir.
Det enda jag verkligen hatar är vind. Hår som blåser in i munnen, blåst som verkar som en ogenomtränglig vägg när jag cyklar, tidningar som måste hålla på plats av tyngder för att inte försvinna.
Ja, vind hatar jag och det gör jag sommar som vinter.
Med precis samma intensitet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar