Meningen

Det här med yrken. Och gärningar. Ånger och ålder. Ibland tänker jag på det, men det vore lögn att påstå att det upptar större delen av min tid. Det vore inte heller rätt att säga att jag annat än i undantagsfall, det involverar oftast regn, ensamhet och rött vin, funderar på risken för bitterhet.
Ska jag en dag ångra mina val?
Mitt jobb innefattar knappast någon av de komponenter jag funderade fram i ungdomen och basunerade ut så gott det gick i kvällskrökens ökande volym på Skolgatans Ölcafé. Jag får ingen att skratta, ingen att tänka efter, ingen att byta riktning, överleva eller få en drägligare tillvaro. Jag påverkar ingen och inget. Min insats för framtiden är direkt noll.
Ändå känner jag ingen olust och absolut ingen ånger. Mina val är bara mina och mitt hjärta lika envist som alltid.
Men så småningom?
Kanske.
Jag har på senare år på allvar börjat ångra att jag slutade spela fotboll så tidigt. Att jag inte orkade fullfölja och finslipa min talang till det yttersta. Samtidigt vet jag med säkerhet att det var rätt val då, jag kunde inte mer, ville inte mer, jag hade glömt bort varför jag älskade sporten och det tog tio år för någon form av motivation att komma tillbaka – jag kunde inte resonerat annorlunda.
Men ändå.
Tänk om.
Nu sitter jag här med en annan talang jag inte fullföljer och det beror på tusen anledningar, förutsättningar och ekvationer, en talang som inte är lika tidsbunden som idrott mer än att man bara har ett liv och en dag tar det slut.
Det som oroar mig är egentligen inte att jag ska sitta i gungstolen och känna att jag inte levt ett bra liv, tvärtom, jag lever ett utmärkt liv och gör så gott jag kan när det kommer till respekt för andra människor, för andras liv, jag röstar troget vart fjärde år och protesterar när någon påstår något jag uppfattar som inhumant eller orättvist. Jag finns där för dem som behöver mig och jag försöker att inte glömma bort att berätta för dem som står mig nära att jag älskar dem. Jag fuskar inte. Jag eftersträvar kanske mer än något annat att inte vara nyanslös, enkelspårig, nivåfattig.
Jag lever ett rikt liv, bokstavligt och bildligt.
Inför detta känner jag ingen oro.
Däremot finner jag det inte bara möjligt utan också troligt att jag, när det är för sent eller bara överspelat, undrar hur det kunde bli så att jag förblev den evige talangen. Den som inte orkade. Inte kunde. Som bara använde sig av sin gåva så länge den var gratis, när hårt arbete blev involverat var det tack och adjö.
Man kan nog inte göra annat än att acceptera sitt öde och sin läggning, sina styrkor och tillkortakommanden. Man kan nog inte göra så mycket annat än att njuta av livet, försöka vara snäll mot så många som möjligt och hoppas på att den ångerfulla dagen aldrig kommer.
Gör den inte det har man ju annars oroat sig alldeles i odödan.
Det vore väl slöseri om något.