Vackert

Så var man där igen. Kanske berodde det på klibbande värme och vätskebrist, kanske på glaset rosé som stod framför mig, men när Agon Mehmeti först firade sin kvittering mot Kalmar med att klappa sig på klubbmärket och ännu mer när han, efter att ha gjort segermålet i slutminuterna, rusade ut till klacken och inledde ett kramkalas, ja då var det kört för min del.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.