Ursäkta röran, vi organiserar om

Det är dags igen. Skivorna måste omorganiseras. De behöver det, då och då, för att samlingen ska kännas fräsch. Problemet är bara att man måste komma på något nytt system varje gång, så att skivorna hamnar på annan plats i hyllorna och de där man inte sett i mängden dyker upp framför ögonen.

Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.

Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.

Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.

Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...

Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!