Några enkla saker som kan göra en onsdagskväll

• skriva inköpslista inför senare tripp till Bordershop och drömma om goda viner.
• vinst i sista korpenmatchen med en man kort, underläge 1-3 i halvtid och hårt motstånd (två riktigt snygga mål och en frispelning med klacken från min sida).
• julavsnitt på Studio 60 on the Sunset Strip och lite löööve därtill.
• en mugg av den lagrade, hemmagjorda glöggen.

Aj! Det ska jag göra!

Som populärkulturell storkonsument
med speciell faiblesse för nörderier
är det inte svårt att omedelbart
associera till Sällskapsresan när
kollegan bredvid säger
"Det ska jag göra".

Scen, någon?

Lycka

Hua

Helgen vecka 43 år 2007.
Kommer att gå till historien.
Så mycket njutning, så mycket intryck, så mycket att smaka på, bita i, låta sjunka in, sortera, paketera, lagra.

Nick Lowe i fredags var väldigt bra. Väldigt väldigt bra. Ensam, grånad engelsk gentleman med en röst så mjuk och ändå så genomträngande att det är helt omöjligt att inte lyssna. Han har humor också, Nick Lowe. Självklara melodier, insikt, närhet, distans. Det var verkligen grymt bra och om inte Lately I’ve let things slide är en av tidernas bästa låtar (en sådan lista blir rätt lång, det inser jag och vi ska inte gå in på det) så vet jag inte.

Do you remember Rick Astley?

He had a big fat hit that was ghastly

He said I’m never gonna give you up or let you down
Well I’m here to tell ya that Dick’s a clown
Though he was just a boy when he made that vow

I’d bet it all that he knows by now.

(ur All men are liars, en annan höjdpunkt)

Lördag: kötturné. Frys inhämtades i Abbekås för att kunna få plats med en kvarts oxe, som finstyckades och paketerades hos min mamma i Limhamn. Så fint kött har jag inte sett i livsmedelsbutikerna någonsin. Färs, bog, högrev, filé, ytterlår, rostbiff, ryggbiff, rulle och fransyska – allt av högsta klass, helt fritt från senor. Kniven bara gled igenom det råa köttet.
Sådan kan göra mig tårögd.

På kvällen August Strindbergs Fordringsägare på Victoriateatern. Strindberg hade vass penna. Vass hjärna, vass humor. Vass kvinnosyn. ”Du har ingen själ, det är bara en synvilla” beskriver en av de manliga karaktärerna sin före detta hustru. När hennes nuvarande man dör som följd av hennes svek, hans svaghet och oro, och kvinnan sörjer, gråter i förtvivlan, avslutar den före detta mannen pjäsen med "Hon älskar honom också. Stackars människa.". Ypperligt.

Nu räcker det väl med härligheter för en helg, tänker den avundsjuke. Men ack nej. Söndagen var kanske bäst av allt. Eller kanske, förresten. Den var det. För bättre lär det aldrig bli, någonsin, någonstans, på något sätt. Köpenhamn, höst, rusk och kalla vindar men inne på Puk var det som vanligt varmt, Kronesillen som vanligt superb, leverpastejen perfekt ljummen med rätt mängd leversmak och osten – osten – så lagrad att den smulades sönder och kletade ihop igen, frätte hål på gommen och brände hela vägen ner i magen. Med lite sky, lite rödlök och en fin Ålborg till. Hej paradis.

Lucinda Williams är min husgud, juvelen i mitt cd-skrin. Bob är ju Bob, kommer alltid att vara Bob och Bob är bäst, men Bob är också en annan tid och oavsett om han fortfarande gör skivor av yppersta klass – det gör han – så är Lucinda här och nu, nästan lika gammal men utan samma samhörighet i då. För mig. Trots ett fantastiskt nytt album i bagaget gjorde hon nästan ingenting från den skivan på Vega, men det var likväl ett pärlband av lysande låtar som spelades upp. Det var högt, det ringer i mitt huvud ännu men om jag så får tinnitus så vore det värt varenda sekund. I extranumren stod Lucinda med sin gitarr, hon ser coolare ut med gitarr än de flesta andra (det är något märkligt med Lucinda Williams utseende, hon är inte vacker – tvärtom – lite för makad, lite för trashigt fluffigt hår, men ändå kanske den snyggaste kvinnan jag sett) och jag skrek Come on för man kan inte missa att spela årets låt och hon tittade upp, log och sade att hon kände sig lite förvirrad, bytte gitarr och inledde – Come on. Minuterna som följde kan vara bland de bästa i mitt liv.

Mitt huvud värker av helgen idag, det är måndag. Utanför fönstret har regnet till slut kommit och ersatt den klarblå himlen, löven och färgerna har blåst bort från träden och jag har tre veckor kvar på mitt första riktiga jobb.

Mitt hjärta slår lite fortare än vanligt.

På söndag ska jag se Lucinda Williams igen.

Längtan

Ibland längtar jag tillbaka till New York så mycket att det gör ont. Lade upp bilder på facebook och försvann en stund till en värld så mycket vackrare, så lätt att älska, där cajundoft sprider sig från köket på Jones medan Johnny Cash ljuder i bakgrunden, en värld där Sylvias skratt ekar medan hon pratar med sina gäster i Harlem, fukten ligger som ett lock över Chumley's droppande ölkranar, jag hör servitrisen på White Horse Tavern fråga om vi vill ha det vanliga och känner träsmaken från Pete's Taverns barstolar i häcken.
Om jag inte kommer dit snart igen kanske jag går sönder.

Där sade du något, Horace

Jag ska för övrigt absolut läsa Doris Lessing så fort jag får chansen. Hoppas man kan hitta henne i pocket. Pocket är den nya pet-flaskan.

Fyndhörnan

Jag har en sjukdom. Det latinska namnet är för undertecknad tyvärr okänt, men på ren svenska skulle man förmodligen kalla den för varför-kan-hon-inte-hindra-sig-själv-från-att-handla-
skivor/böcker/filmer-bara-för-att-ögonblicket-kändes-
inspirerande-och-timmen-var-sen-psykos, utan tvekan av allvarlig art.

Just beställt från discshop (människor med min sjukdom kan inte nog förkasta alla dessa internetbutiker där det bara krävs ett knapptryck):

• Slå nollan till polisen (Hitchcock)
• Alice bor inte här längre (Scorsese)
• Att återvända (Almodóvar)
• Efter bröllopet (Bier)
• De andras liv (Von Donnersmarck)
• Seinfeld säsong 8 (beroendeframkallande)
• Nord & Syd säsong 1 och 2 (oförklarligt)

Tur att de som lånar filmer från oss tar åratal på sig att lämna tillbaka dem om de gör det alls, annars hade det aldrig funnits plats i hyllan.

Andi

Vem formulerar frågorna?

På mitt plastmattebelagda hallgolv landade imorse en undersökning från Temo. En av frågorna löd:

Vad är viktigast för dig? Är det...
- Att så många människor som möjligt har ett jobb
- Att personer utan jobb har så hög ersättning som möjligt

Ursäkta? Jag ser inte riktigt motsatsen i påståendena - och tänker då rakt inte prioritera det ena framför det andra.

Men det gör mig skeptisk mot den statistik som säkerligen kommer att presenteras så småningom.

Dags att stänga in sig på kammaren

Idag fyller pappas sambo (sedan en herrans massa år, närmare bestämt 22) Kjerstin år, det gör hon den här dagen varje år. Detta firas med kalas för den närmaste släkten, totalt 21 personer på plats (varav 6 barn, det blir stökigare och stökigare för varje år).
Fortsätter det såhär får de snart hyra lokal varje gång någon fyller år.
I alla fall så begav jag mig till bokhandeln för att inhandla present tidigare idag och fick tag på Kristian Lundbergs nya deckare, som jag ämnar låna så fort tillfälle ges. Nöjd och glad i hågen för snabbt beslut och effektiv shopping belönade jag självklart mig själv med fyra pocketböcker också; Khaled Hosseinis omtalade Flyga drake, Linda Olssons likaledes omtalade Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Julian Barnes Arthur & George (som jag velat läsa länge, eller i alla fall sedan den kom för två år sedan) och Hanne-Vibeke Holsts Kungamordet (utfyllnad kanske ni tror här eftersom det självklart var tag-fyra-betala-för-tre-fällan jag slängde mig själv i - men då tror ni fel, för jag gillar Holst, jag gör faktiskt det).
Så det där löftet om att inte köpa nya böcker förrän jag läst alla som ligger på hyllan ovanför sängen och väntar på sin tur kom alldeles på skam.
Löften och på skam har liksom äktenskapstycke på något sätt.

Midnatt

Har inte hört hela Andis nya skiva Red room stories än och kunde bara se första set på släppefesten igår - men Midnight kan vara det bästa han gjort. Finns att lyssna på här. Så gör det.

You kissed me and stopped me from shakin'

Obehagligt ofta och utan någon som helst logisk förklaring är det inte sällan jag får Barry Manilows Mandy och Leo Sayers When I need you på huvudet.
Jag får söka för det här.

Musik ska byggas utav glädje

Dags att ännu en gång ta igen lite av missad skivskörd. Det här med jämna flöden har aldrig tilltalat mig, varken på mitt jobb eller i det riktiga livet.

Jag har svårt numera att upptäcka nya artister eftersom ingen musiktidning eller musikredaktion tilltalar mig eller går att förlita sig på, så i min hög blir det idel kända ansikten:

Mark Olson: The Salvation Blues
Bruce Springsteen: Magic
Eliza Gilkyson: Your Town Tonight
Mary Gauthier: Between Daylight And Dark
Grand Drive: Everyone
Steve Earle: Washington Square Serenade
Joni Mitchell: Shine

Janne Adeen skrev om sin besvikelse på Steve Earles skiva trots ett lovande inledningsspår, men jag får efter en snabblyssning säga att jag nog tycker precis tvärtom. Borta är den bredbente, stele, monotone the Dukes-Steve och tillbaka är de akustiska gitarrerna och nyanserna.

Bruce Springsteen är jag för övrigt lite tveksam till, är detta en rockplatta? Jag gillar inte när Bruce rockar. Min Bruce är Nebraska-Bruce. Tom Joad-Bruce. Älskade, viskande, berättande-utan-att-dölja-orden-bakom-tingeltangel-och-bröl-Bruce.

I nästa startfält står följande och trampar oroligt, ivrigt hoppandes på en jokerplats i finalen:

Joe Henry: Civilians
Kelly Willis: Translated from Love
Bettye LaVette: The scene of the crime
Josh Ritter: The Historical Conquests Of Josh Ritter
Jim White: Transnormal skiperoo

Lyssnade för övrigt på Amy Winehouse igår. Jag är förmodligen den sista i världen som upptäcker det - men det är ju hur bra som helst (vid en första genomlyssning). Kräver uppföljning (Back to black kom ifjol, så du behöver inte anteckna inför Angels-förhandlingarna, käre bror).

UPPDATERING
Har nu förstått att Springsteen spelat in med E Street Band och petar därmed mr New Jersey till förmån för Jim White. Klart slut.

På skallgång runt Stureplan

Efter att de så kallade Stureplansprofilerna dömts till våldtäkt och fyra års fängelse i hovrätten drogs det med säkerhet en del djupa suckar av lättnad framför allt bland dem som hela tiden hävdat att den lagstiftning vi har idag är tillräcklig. Nu tror jag inte mycket på det. Bara det faktum att precis samma bevisföring och vittnesmål i tingsrätten låg till grund för en friande dom medan det i hovrätten gick på rakt på motsatt håll visar ju om inte annat att det till större delen ligger i händerna på dem som tolkar lagen och inte på lagen i sig. Det är förstås till viss del ofrånkomligt, men ändock så bräckligt att en förändring är nödvändig.

Det har debatterats om och om igen hur vidrig kvinnosyn som ofta sipprar fram i domstolarna när anmälningarna väl kommer så långt. Hur försvarsadvokater tillintetgör offret med frågor om klädsel, sexuell historia och dryckesvanor - som om det vore relevant. Och hur domstolen sedan gått på samma linje och friat förövarna för att offret inte protesterat tillräckligt (är det inte helt bisarrt i sammanhanget att det alls är tillåtet att ha sex med personer som inte är vid medvetande?).

Men när jag spottandes, fräsandes och i behov av att slå till någon ser dessa scener framför mig är det förstås en lätt gråhårig, antingen arrogant eller obetänksam, man som inte tagit sig ur sin barndomspräglade kvinnosyn jag ser. Inte någon i min egen ålder. Aldrig en kvinna. Det är dumt av mig - för de finns.

Den 10 augusti skrev juridikstuderande och före detta nattklubbschefen Monica Jonsson en debattartikel i Expressen om hur hennes Stureplansbekanta blivit dömda på förhand, särskilt i pressen.

"Meningarna tycks ju gå isär gällande vad som definierar en våldtäkt. Och visst är det svårt att skilja svart från vitt i många fall. Men en sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter.

(...) Det ligger i människans natur att ta chansen då den dyker upp - att ta vara på tillfällen. Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.
Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende. Det handlar mycket om att bygga upp en integritet som andra kan "nosa sig till". Vi måste bestämma oss för att vi har ett högt egenvärde - något som kanske till och med en Stureplanskille full med förnedrande jargong hade valt att respektera."

Men alltså, tjenare. Nog för att jag själv tacksamt gått igenom livet hittills utan att bli våldtagen, men jag tror snarare på tur och rätt omgivning än på min egen utstrålning. Även jag har vandrat genom staden mitt i natten i ett inte särskilt nyktert tillstånd, även jag har flirtat och följt med okända på efterfest - tillfälle har säkerligen funnits men tack och lov har ingen tagit chansen då den dykt upp.

Hade jag varit Monica Jonssons vän (hur osannolikt det än kan tyckas) hade jag gett henne valfri Katarina Wennstam-bok i julklapp.

Men jag är tveksam till att hon bemödat sig om att läsa den.

Didion

Förkylningen som den förbannade ac:n framkallade för en vecka sedan vägrar ge med sig trots att jag tömde lagret på grannskapets apotek, tusen tankar virvlar i skallen medan tomheten och möjligtvis lättnaden (missförstå mig rätt i denna formulering) ligger som ett lock över alltsammans; så mycket har samlats, så mycket har lagrats och allt ska ut, allt kommer ut - man vet bara inte när och i vilken form - men det enda som utan skönmålning och kostymering trillar rakt genom fingrarna vid tangentbordet är; Joan Didion. Ett år av magiskt tänkande. Läs den, för tusan.
Så fort det bara går.

Kvällssol

Det må vara kallt, men det finns å andra sidan onekligen en viss charm med att åter sitta på sin balkong med jackan knäppt, sippa på en mugg rykande hett kaffe, titta på de halvnakna kastanjeträdens färgskiftningar och frysa om näsan.
Sverige, Malmö, livet - har sina stunder.

Mr T

Efter att ha sprungit igenom de tre avsnitt Sopranos vi missat under semestern (och med bara ett enda kvar - om sex långa dagar) kan jag trots idogt tankearbete inte beskriva det mycket annorlunda och smartare än; briljant.
Briljant.
Briljant.

Hemma igen

Fy.
F-n.
Vad kallt det är.
Här.