I Tjörnarp

På landet. Regnet öser ner utanför fönstret, jag tittar ut och ser trädkronor i gult, rött, grönt och orange som vajar lätt i den svaga vinden. Brasan från gårdagskvällen värmer fortfarande upp rummet där jag sitter, tvätten som hänger på ställning, på stolar och hängare torkar snabbt, från köket hörs Bob Dylans theme radio och blandas med ljudet från regndropparna som faller mot marken utanför. I soffan ligger R, halvt däckad av förkylning och halvt vaggad till sömns av den deckare som snart faller ur hans hand och landar på magen.
Igår åt vi tupp. Helstekt tillsammans med lök och sviskon, kryddad med paprika och cayenne, serverad med kokt, egenodlad potatis, brysselkål, vinbärsgelé, rödkål och en gudomlig sås på grädde, rött vin, steksky och gelé. Man kan bara äta den typen av mat här, saker och ting måste få ta tid, saker och ting måste få gå långsamt för det är en stor del av varför vi åker hit. Inga telefoner som ringer. Inga uppgifter som pockar på uppmärksamhet. Ingenting som måste eller ens borde.
Borde är nästan värre än måste, tycker jag. Måste lämnar inga val, men borde vädjar till ditt samvete, till din karaktär och sådant tynger axlarna mycket mer än det man bara lever sig igenom, bara gör.
Jag borde till exempel jobba lite idag. Jag borde förstås också träna, veckohandla, beställa tid hos madame, klippa mig, hälsa på en ensam och älskad farmor, jag borde flytta in pelargoniorna för vinterförvaring, plantera om basilikaplantan, köpa kläder. Inget av detta är särskilt betungande, men det faktum att uppgifterna hamnar i borde-facket gör dem svåra att utföra.
Så det är skönt att sitta här och titta ut över en regnblöt hage, trygg i vetskapen att jag inget kan jag göra för tillfället.
Istället tänker jag på hur snabbt allting förändrats. Vänner jag träffade var varannan dag för bara ett år sedan, ser jag nu knappt röken av. Vi är inte mindre goda vänner för det och utvecklingen är både naturlig och logisk, men den slår mig. Vi lever mer isolerade, vi är inte längre en del av varandras vardag och det är inte så att jag sörjer det, jag sitter bara här och reflekterar. Över förändringar. Hur snabbt det kan gå.
Bob Dylan spelar Aretha Franklin för mig, R:s bok har fallit och ersatts av försiktiga snarkningar, därute fortsätter dropparna obönhörligt att falla medan jag sakta kommer fram till att det inte alltid är lätt att hänga med, att vara i fas, att förstå, erkänna, anpassa och acceptera. Och att den processen vid vissa tillfällen kan kännas som bland det svåraste vi har att göra upp med här i livet.
Jag antar att man i alla fall får vara tacksam över att det hela ligger i måste-högen.
Och inte i borde.

Bilden togs igår, medan solen fortfarande sken...