iLove

Suck, sade min pappa dramatiskt när jag som tonåring ville ha mer av allt och helst oftare.
- Du är dyr i drift.
(Jag vill påpeka att karaktärerna i scenen ovan inte har någonting med verkligheten att göra)

Det är jag fortfarande. Dyr dyr dyr. Skivor, dvd-boxar, resor, filmer, böcker, inredning, mat, kläder - saker kostar, saker köps, saker staplas, saker älskas. Det värsta är att jag när jag tillfälligt snöar in på något extra intensivt, oftast efter att ha läst en bra krönika, bok eller reportage som fått mig att dregla, blir jag alldeles hänförd - alldeles uppslukad - och kastar allt annat åt sidan i min ambition att skapa något vackert med just det jag för stunden förälskat mig i. Jag köper aldrig saker i små portioner - ge mig hela menyn! I detta har förstås internet, med sina enkla knapptryck och sitt digra utbud, bidragit till fördärvet.

Men detta är inte nog.
Ack nej.
Från min far har jag också ärvt en faiblesse för teknikprylar, som jag så långt det går försöker blunda för.
Apple Store är absolut värst, jag skulle kunna köpa hela utbudet rakt av. Så praktiska och smarta ting i så snygg design borde icke få finnas. Allt som börjar med i gillar jag, älskar jag, avgudar jag.

När jag dör vill jag komma till en prylhimmel. Apple-himlen. Jag tar med mig ett par skivor jag inte kan vara utan (Bob Dylans Desire och några till), kanske någon film (Gudfadern och Sunset Boulevard), och någon bok (Michael Cunninghams Timmarna och Hemingways Och solen har sin gång), sedan sitter vi där i ett sladdlöst härligt paradis där allt är möjligt men inget blinkar.

Tills dess nöjer jag mig med en Airport Express, så att jag kan spela musiken från datorn i biblioteket ut genom vardagsrumsstereon.

Kanske inget himmelrike, men ett steg på vägen.

Uppdatering: jag visste inte om det i skrivande sekund, men har nu förstått att det precis lanserats en tidning som heter iLove, en porrtidning för oss som kan skriva inlägg som ovan. Dessutom med bekanta till mig inblandade. Tajming, eh?