I vågskvalpet

Att glida ner i ett varmt, men inte hett, bad är oöverträffad avslappning.
Vattnet ska vara precis lagom, så att man inte bränner sig och så att det värmer för stunden, men nästan på gränsen till ljummet efter en stund så att man fylla på med hetaste heta och känna vågen av värme som sköljer mot en – för en andra stunds njutning.
Åh, dessa bad.
Inget skum, absolut inget skum, jag vill sänka mig under ytan med hela kroppen och huvudet så att allt ljud försvinner, bara blunda med näsan precis så att jag andas, ensam, isolerad, bortom allt och alla.
Sedan krävs det en bok. Armbågarna stödda på varsin karkant, vatten upp till halsens början och det blöta håret strykt bakåt, så att inga testar ramlar ner.
Så kan jag ligga i timmar.
Att torka sig är det tråkigaste av det tråkiga, endast utkonkurrerad av tandborstning, och jag drar mig därför för att lämna badet, kroppen russinieras medan klockan tickar högt som bara billiga IKEA-klockor gör.
Åh, dessa varma bad i kalla tider.
Varför tar så många bort sina badkar när de renoverar? Jag förstår det inte.
Världen är allt bra underlig.