Ack, den kärleken

Det finns en romantisk sträng hos mig jag inte kan frigöra mig ifrån.
Varför ska man det, undrar vän av ordning?
Befria sig från romantik – galenskap!
Men alltså.
Jag har följt de mest tårdrypande tonårsserier och sett de mest tillrättalagda romantiska komedier, bara för ett ögonblick av rysning, en sekund av fånigt leende.
Sedan jag var liten (jag har blivit så gammal nu att jag med liten inte menar barn, utan ungdom) har jag spelat in serier och filmer, antecknat tiden för nyckelscenen och sett den om och om igen. Varje gång med samma kramp i hjärtat.
Jag har varit förhäxat vid de mest märkliga kärlekspar genom åren. Ett tag snöade jag helt in på Kaj och Pernilla i Tre Kronor (ni anar nivån nu, va?), några månader fäste jag mig vid Joey och Pacey i Dawson’s Creek, Matti och Rebecka i Skilda Världar, Steve och Claire i Beverly Hills - jag har sett så många usla serier bara för denna förbannade smöriga sträng av arrangerad romantik.
Det märkliga är att jag inte faller för allt. De flesta romantiska komedier står jag bara inte ut med, jag hatar den vanliga ploten blixtrande kärlek/problematik på grund av missförstånd/kärlek för all evighet.
Ännu märkligare är kanske att jag inte har samma känslor för riktigt välgjorda romantiska komedier (de är i sanningens namn inte särskilt många). When Harry met Sally, till exempel, som inte överträffats i genren sedan den kom 1989 – älskar jag av hela mitt hjärta, jag har sett den hundratals gånger. Men min blick blir inte tårfylld, håren på armarna ligger platta mot huden och leendet är inte fånigt om än mycket nöjt.
Detta leder mig in på spåret som mycket väl kan kosta mig skilsmässa en dag, eller i alla fall en ofrivillig vistelse på närmaste mentalsjukhus (finns det ordet fortfarande?).
Pug och Pamela.
Dessa giganter i min fantasivärld.
Krigets Vindar och Krig & Hågkomst sändes i tv under åttiotalet, en dramatiserad kvartett böcker av Herman Wouk. Robert Mitchum spelade Pug Henry och Victoria Tennant gestaltade Pamela Tudsbury och även om jag var för liten för Krigets Vindar (1983) så minns jag Krig & Hågkomst (1988) väldigt starkt, mycket beroende på just kärlekshistorien mellan den äldre och gifte, men ack så moraliske, amerikanen Pug och den yngre, vackra och intelligenta engelskan Pamela. När jag köpte boxen för några år sedan blev jag helt förhäxad igen, jag kunde inte släppa tanken – och när också Krigets Vindar kom på dvd under fjolåret var jag inte sen att kasta mig in i denna tidigare obesedda förhistoria. Åh, Pug och Pamela. Hur många timmar har jag inte suttit framför andra världskrigets plågor för att se blott en kyss mellan dessa av världen och omständigheterna skilda, men så vackert förälskade tu? Igår hämtade jag ut paketet med de fyra böckerna, upphittade på antikvariat. Innan kvällen var slut hade jag läst ut alla fyra, bläddrat förbi allt annat dravel och sugit ut varenda bokstav om Pug och Pamela, deras tankar och känslor som inte alltid gjorts tydliga i tv-serien. Ni förstår, det finns inga gränser för min galenskap.
Om kvällarna innan jag somnar fantiserar jag ihop liknande historier i mitt inre, storslagna kärlekshistorier pågår där, i mitt undermedvetna. Jag brukar förstås somna innan första scenen är slut, men ibland kämpar jag verkligen emot så att jag kan ta historien framåt. Igår kväll dansade mitt par till Otis Reddings These arms of mine... Det var en högtidsstund.
Vad det gäller närmare detaljer om drömmarna så behåller jag dem nog för mig själv.
Jag misstänker att jag avslöjat alltför mycket redan.