Om te

Om man undantar en intensiv fikaperiod under gymnasiet, då vi hängde på La Couronne varannan lektion (jag överdriver, mamma och pappa, jag överdriver...) och satt i timmar med en halv kanna svartvinbärste som vi sakta tömde innan vi tiggde påfyllning på samma påsar och suktade efter Divine Dennis nybakade kanelbullar, vars doft svävade genom lokalen - så dricker jag bara te när jag är sjuk. Eller åtminstone förkyld.
Men när till och med min älskade äkta make, som då aldrig ser ner på överdriven konsumtion i någon form, suckar och med ett oroligt darr på rösten undrar hur många koppar kaffe jag egentligen svänger i mig på en dag, ja då stannar jag tillfälligt upp.
Det är ju för många, herregud, utan koffein stannar världen och min hjärna segar ihop sig och när man nu en gång för alla faktiskt har ett jobb då hjärnkapaciteten, den kreativa delen, är högst värdefull för resultatet, så har jag medvetet blundat för kaffemängden.
Jag har ju värre laster, dessutom.
I alla fall så har jag, i ett tafatt försök att bryta mönster och med en aning om antågande förkylning, tagit min älskade på orden och hällt upp en kopp te. Grönt, dessutom.
Det ser hemskt blaskigt ut och efter att jag, som vill ha mjölk i alla drycker som serveras i kopp eller mugg, blandat ut med min vanliga dos mejeri, ser det ut som en grå, mycket tunn sörja. Som en sådan där soppa som man överlevde på i det fattiga Irland, det Irland där det alltid regnade och pappa söp upp den lilla lön han då och då tjänade ihop. Så ser det ut, mitt nyttiga te.
Men smaken är det väl inget fel på, förstås.