Stagnation

Det är svårt att inte veta.
Jag hatar det.
Att inte veta.
Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat huruvida det är bäst att veta mycket om lite eller lite om mycket och jag vet inte i hur många år jag retat mig på att det måste vara så, min slutsats är varje gång och och kompromisslöst att jag vill veta mycket om mycket.
Men det går ju inte.
Jag går rakt mot väggen utan att passera gå.

Nu var det inte alls det som detta inlägget skulle handla om. Utan om musik.
Det är svårt att hitta ny musik när man inte har någon som rekommenderar sådant man skulle kunna tänkas gilla.
Förr om åren släntrade jag ofta bort till Jukebox vid Värnhemstorget, fick en kopp kaffe som stått på värmning alldeles för länge och smakade trivsamt beskt, lyssnade till Per och hans tips och gick sedan därifrån med tom plånbok och stora påsar med musik att älska, skivor jag fortfarande håller som personliga favoriter, sådant som betytt mycket just i ögonblicket, under en viss period i livet.

Men Jukebox har slagit igen och jag ska inte ge mig in i någon utläggning om svikande kunder och lata, trångsynta människor som fastnat med häcken i skrivbordsstolen och laddar ner, oftast olagligt, istället för att ge musikerna en chans att skapa ny musik - för jag var själv inte på Jukebox speciellt mycket de sista åren, jag var själv en av dem som svek - även om det i mitt fall knappast handlade om någon olaglig nedladdning.

Men alltså. Jag litar inte på någon längre. Smakmässigt. Inga journalister, inga vänner, inga butiksägare. Ingen leder mig in i ny musik, jag köper samma gamla artister som gör samma musik och det är vackert, älskvärt, men leder ingenvart förutom runt runt.

Så jag sätter på Bob Dylans Sign on the window och försöker intala mig själv att den bästa musiken ändå redan är gjord.
Och det är ju i viss mån sant.
Bättre än Bob kommer det aldrig att bli.