Dans på Brännö brygga

Det är märkligt det här med dans. Jag menar, hur många går egentligen ut och dansar? Då exkluderar jag naturligtvis dem som är fulla och bara inte vill gå hem så då går de till en nattklubb och ställer sig antingen i baren eller vinglar ut på dansgolvet och jamsar med – men de går ju inte ut för själva dansens skull.

När vi har företagsfester ska det alltid dansas. Hej och hå. Medelålders män och kvinnor hoppar runt och vrider kroppen i någon sorts ryckningar som i bästa fall är i takt med musiken (framför allt männen, vad är det med män och dans?). Och så kör vi Grease-medleyt en gång till. Och Carola. Tjohej.

Vad ska allt detta vara nödvändigt för? Arbetskamrater som sällan umgås privat och definitivt inte från alla olika avdelningar (jag jobbar ändå på ett rätt stort företag); måste det verkligen dansas då? Vad har hänt med att prata och umgås på ett givande, civiliserat sätt? Om ingen normalt sett dansar i det vanliga livet, varför förutsätts det helt plötsligt att alla älskar att göra just det när företaget är ute och festar?

Visst svänger jag själv mina lurviga ibland. Men det är ytterst sällan och endast i sällskap av mina vänner sedan mycket lång tid tillbaka, som delar min syn på att dans är ett sätt att förlöjliga alla andra eftersom vi när vi nu kommer till ett dansställe allt som oftast hamnat i ett skallgångsstadie.

Så har vi heller aldrig varit speciellt normala. Vad nu normalt egentligen är vad det gäller just dans.