Utläggning om några kvällar i mars 2000

Jag minns det som ett utslag av den melankoli jag så varmt älskade och hyllade just då. Som en kväll, eller flera, då jag sörjde N och vårt misslyckande – men när jag tittar på datumet ser jag att det ju var flera månader innan jag ens träffat honom. Igen.
De kalla kvällarna omslöt mig på vägen hem, Malmö låg tyst, jag följde gågatan, svängde upp vid Triangeln och passerade Silwer Tobak, videobutiken och bageriet på hörnan, jag gick över gatstenen i det som var min vändzon och det var med lätta steg jag vandrade genom en stad för trött på vintern för att vara vaken.
Jag var glad för att jag var ledsen.
Lättad för att jag inget hade att vara ledsen för.
Jag fungerade så då.

Den första kvällen hade jag släpat med mig L, min bästa vän. Vi satt på salongens balkong, drack vin ur engångsglas och jag log, jag såg på henne och hon visste. Ingen visste, ingen förstod som L gjorde då, ingen har någonsin begripit sig på någon av de personligheter jag med åren iklätt mig som L gjorde precis då, i mars tjugohundra.
I den kallaste och tystaste av städer.
Vi hade suttit dagar, nätter och kvällar, veckor, månader och år på Skolgatans Ölkafé, vi hade skålat, grälat, skrattat, munhuggits och gråtit vid de gamla träborden, de väna skolflickorna hade ömsat sina skinn och Che Guevara skymtade på t-shirtsen – inte för att L någonsin slutit sig till en sådan övertygelse.
Gud, det är en miljon år sedan.
Men jag tänker på det än.
Han fanns med redan då; Mikael Wiehe. Hans ord, hans betydelse för mig, åh dessa eviga kärleksutgjutelser, kväll efter kväll, dessa ständigt återkommande berättelser om den där kvällen på Stortorget när jag insåg vilken roll han skulle spela i mitt liv. För den människa jag skulle komma att bli och sedan, med åren, i viss mån svek.
Hon visste, L.
Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde bli kär i henne.
Gud ska veta att jag försökte.

Den andra kvällen minns jag faktiskt inte vem som gjorde mig sällskap.
Märkligt.
Men jag började lära mig repertoaren.

Den tredje kvällen stod herr och fru Citronanka för sällskapet. De älskade musik, citronankorna. De hade lockats av min entusiasm, min iver, mina glödande berättelser och så satt de där, en kväll i mars i ett grådaskigt Malmö, en kväll då jag blundade och njöt, bara två meter från mannen jag älskat så länge, mannen jag avgudat genom början till mitt vuxna liv.
Det var kvällen då min pappa blev varse att jag rökte.
Han var också där.
Jag var oövervinnlig.

Fjärde kvällen, det började bli svårt att köpa skivor efteråt (särskilt som jag hade alla redan innan första kvällen), men jag köpte gåvor och extraexemplar bara för att få säga två ord till Mikael Wiehe, bara för att se en glimt av igenkännande i hans blick, den fjärde kvällen – då var jag ensam. Det fanns inga fler som kunde tänka sig att lägga ett par hundra för att se en knappt sextioårig protestsångare, inga fler som orkade med mitt tjat och mina drömmande ögon.
Den kvällen var kanske den bästa.
Jag hade sett Mikael Wiehe på Victoriateatern förr, jag hade varit i Ängelholm, Falsterbo, Helsingborg, Göteborg, Köpenhamn, Månstorps gavlar, flera folkfester, stödspelningar för Kvarnby Folkhögskola, i alla möjliga olika delar av Malmö jag aldrig i mitt liv sett annars, för att se och höra Mikael Wiehe och nu satt jag för fjärde kvällen och lyssnade till samma låtar, arrangerade på samma sätt, med samma mellansnack, samma gester och samma leenden.
Jag älskade varje sekund.
Jag älskade att vara ensam, att hänge mig, jag älskade tomheten som ekade i varje steg på vägen hem. Jag älskade att vakna på morgonen och känna den mest avgrundsdjupa saknad jag dittills upplevt.
Jag tittade ut genom fönstret och såg ingenting annat än kal asfalt och funkisbyggen, jag fimpade cigaretterna i väggen vid min dörr.
Jag grät.
Så enkelt allting var.
Så banalt allting låter.
Så verkligt allting kändes.

Nu återstår inget av detta, inga enkla sanningar och ingen enkel sorg. Inga enkla planer. Ingen enkel längtan.
Jag antar att det är som det ska vara.

Kanske gör livet oss till mer komplicerade stackare än vi behöver vara, kanske vänjer vi oss, accepterar och går vidare bara för att vi inte vet hur det annars ska gå till. Kanske gör vi det för att alla andra gör det, kanske spelar vi med i ett spel vars regler vi tysta godkänner för att skydda våra kanter, snarare än att vi passivt ser dem nötas.
Kanske blir vi trötta.
Kanske uppgivna.
Kanske blir vi helt enkelt smartare – om det nu kan anses som särskilt smart att göra saker och ting mer komplicerade än de tidigare varit.
Kanske förändras vi bara.
Kanske utvecklas vi till det bättre.

Det här är till L, för att hon fortfarande finns där, för att hon lever sin dröm och aldrig svek varken mig eller sig själv, för att hon lever högt, långt och oförtrutet, för att hon är värd varje stund av minnen, varje sekund av tanke och varje känsla av kärlek.
L, min älskade vän.
Som alltid stannat kvar.