En dag som denna

Vi visste ju om det, även om hon förlett oss under så många år.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.