Hyllning till valpar

Facebook, alltså. Loving it.
Den kära gamla Ebba, som alls inte heter Ebba men förevigt får leva med namnet av anledningar ingen kan komma ihåg, tog kontakt med mig och flera andra från vårt gamla flicklag och det räckte med ett enda foto från Lursjön i Hästveda för att kommentarerna skulle trilla in, minnena rullas upp, detaljer klargöras och jag skrattar så att jag gråter, jag ler och saknar dessa människor som en gång var mina bästa vänner, mitt roligaste sällskap och närmaste familj.
Ebba, Hemlängtan, Ulli Batong, Nina, Tess, Räkan, Kräftan, Spet, Vante och alla andra - en dag ska jag skriva mer om er, en dag ska sanningen komma fram och världen ska förstå vad fotboll kan handla om, vad lagidrott kan göra.
Tills dess lever ni i mitt hjärta.
Ett hjärta som skrattar så att det kiknar.

Mer

Också fotbollsmässigt är förstås september och oktober allra bäst.
Allsvenskan går in i sin slutfas, alla matcher är avgörande, elljusen på över planerna, kamp, vilja, dramatik, doften av vått gräs - resten av säsongen är bara en lång väntan, en transportsträcka för dessa höstveckor.
Premier League, Serie A och La Liga sparkar igång.
Som om Tipsextra fortfarande fanns.
Ni ser, jag förbereder mig för njutning...

Njutning

Jag förbereder mig minutiöst. Går igenom cd-hyllan, laddar dvd-spelaren, bläddrar i receptböcker, kollar upp luckor i kalendern, läser tabeller. Öppnar balkongdörren och tar djupa andetag av ren, hög, klar luft - håren reser sig på armarna, en rysning ilar genom kroppen.
Det är höst nu.
Snart.
På måndag går vi över i nästa årstid, den ljuva period då färgerna explodererar, då jorden åter doftar, vi vänder blad till nästa kapitel och precis den skiftningen, precis i brytningspunkten - då är jag som lyckligast.
April. Maj. September. Oktober.
Evig är min kärlek.

Back on track

Semester. Jodå. Det måste man ha.
Två veckor av blåst, regn och – för all del – ögonblick av värmande sol var precis enligt doktorns recept och varje timme (nåja) var som Jane Hellen-balsam för själen. Tvärtemot vad folk anser som avslappnande men däremot helt enligt min egen logik började jag firandet med att skapa en lång lista på allt som borde göras under semestern. Sådant som liksom inte hinns med under helgerna. Men ständigt tynger samvetet.
Så. Förutom en avstickare till landet och några kvällar med cosmopolitan som närmsta vän, har i sakta mak denna lista hanterats. Badkar har avkalkats, sladdar dolts, väggar tvättats, blommor omplanterats, skåp rensats, lådor tömts, frys avfrostats, byråer har fyllts med ren tvätt och miljöstationen vid Ollebo har fått sin beskärda del av skräp.
Det är alldeles underbart, faktiskt.
Dessutom fanns förstås tid till att lägga in gurkor och rödbetor, frysa in förvällda kantareller, sätta likörer och organisera om receptpärmarna i väntan på den mathöst man då inte kan annat än längta efter.
Avslappnad, utvilad, utan tyngder på axlarna när nu allvaret börjar igen.
Det kallar jag semester!

Återkommer snart med ett inlägg som inte lika uppenbart riktats till klubben för inbördes beundran.

Utläggning om några kvällar i mars 2000

Jag minns det som ett utslag av den melankoli jag så varmt älskade och hyllade just då. Som en kväll, eller flera, då jag sörjde N och vårt misslyckande – men när jag tittar på datumet ser jag att det ju var flera månader innan jag ens träffat honom. Igen.
De kalla kvällarna omslöt mig på vägen hem, Malmö låg tyst, jag följde gågatan, svängde upp vid Triangeln och passerade Silwer Tobak, videobutiken och bageriet på hörnan, jag gick över gatstenen i det som var min vändzon och det var med lätta steg jag vandrade genom en stad för trött på vintern för att vara vaken.
Jag var glad för att jag var ledsen.
Lättad för att jag inget hade att vara ledsen för.
Jag fungerade så då.

Den första kvällen hade jag släpat med mig L, min bästa vän. Vi satt på salongens balkong, drack vin ur engångsglas och jag log, jag såg på henne och hon visste. Ingen visste, ingen förstod som L gjorde då, ingen har någonsin begripit sig på någon av de personligheter jag med åren iklätt mig som L gjorde precis då, i mars tjugohundra.
I den kallaste och tystaste av städer.
Vi hade suttit dagar, nätter och kvällar, veckor, månader och år på Skolgatans Ölkafé, vi hade skålat, grälat, skrattat, munhuggits och gråtit vid de gamla träborden, de väna skolflickorna hade ömsat sina skinn och Che Guevara skymtade på t-shirtsen – inte för att L någonsin slutit sig till en sådan övertygelse.
Gud, det är en miljon år sedan.
Men jag tänker på det än.
Han fanns med redan då; Mikael Wiehe. Hans ord, hans betydelse för mig, åh dessa eviga kärleksutgjutelser, kväll efter kväll, dessa ständigt återkommande berättelser om den där kvällen på Stortorget när jag insåg vilken roll han skulle spela i mitt liv. För den människa jag skulle komma att bli och sedan, med åren, i viss mån svek.
Hon visste, L.
Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde bli kär i henne.
Gud ska veta att jag försökte.

Den andra kvällen minns jag faktiskt inte vem som gjorde mig sällskap.
Märkligt.
Men jag började lära mig repertoaren.

Den tredje kvällen stod herr och fru Citronanka för sällskapet. De älskade musik, citronankorna. De hade lockats av min entusiasm, min iver, mina glödande berättelser och så satt de där, en kväll i mars i ett grådaskigt Malmö, en kväll då jag blundade och njöt, bara två meter från mannen jag älskat så länge, mannen jag avgudat genom början till mitt vuxna liv.
Det var kvällen då min pappa blev varse att jag rökte.
Han var också där.
Jag var oövervinnlig.

Fjärde kvällen, det började bli svårt att köpa skivor efteråt (särskilt som jag hade alla redan innan första kvällen), men jag köpte gåvor och extraexemplar bara för att få säga två ord till Mikael Wiehe, bara för att se en glimt av igenkännande i hans blick, den fjärde kvällen – då var jag ensam. Det fanns inga fler som kunde tänka sig att lägga ett par hundra för att se en knappt sextioårig protestsångare, inga fler som orkade med mitt tjat och mina drömmande ögon.
Den kvällen var kanske den bästa.
Jag hade sett Mikael Wiehe på Victoriateatern förr, jag hade varit i Ängelholm, Falsterbo, Helsingborg, Göteborg, Köpenhamn, Månstorps gavlar, flera folkfester, stödspelningar för Kvarnby Folkhögskola, i alla möjliga olika delar av Malmö jag aldrig i mitt liv sett annars, för att se och höra Mikael Wiehe och nu satt jag för fjärde kvällen och lyssnade till samma låtar, arrangerade på samma sätt, med samma mellansnack, samma gester och samma leenden.
Jag älskade varje sekund.
Jag älskade att vara ensam, att hänge mig, jag älskade tomheten som ekade i varje steg på vägen hem. Jag älskade att vakna på morgonen och känna den mest avgrundsdjupa saknad jag dittills upplevt.
Jag tittade ut genom fönstret och såg ingenting annat än kal asfalt och funkisbyggen, jag fimpade cigaretterna i väggen vid min dörr.
Jag grät.
Så enkelt allting var.
Så banalt allting låter.
Så verkligt allting kändes.

Nu återstår inget av detta, inga enkla sanningar och ingen enkel sorg. Inga enkla planer. Ingen enkel längtan.
Jag antar att det är som det ska vara.

Kanske gör livet oss till mer komplicerade stackare än vi behöver vara, kanske vänjer vi oss, accepterar och går vidare bara för att vi inte vet hur det annars ska gå till. Kanske gör vi det för att alla andra gör det, kanske spelar vi med i ett spel vars regler vi tysta godkänner för att skydda våra kanter, snarare än att vi passivt ser dem nötas.
Kanske blir vi trötta.
Kanske uppgivna.
Kanske blir vi helt enkelt smartare – om det nu kan anses som särskilt smart att göra saker och ting mer komplicerade än de tidigare varit.
Kanske förändras vi bara.
Kanske utvecklas vi till det bättre.

Det här är till L, för att hon fortfarande finns där, för att hon lever sin dröm och aldrig svek varken mig eller sig själv, för att hon lever högt, långt och oförtrutet, för att hon är värd varje stund av minnen, varje sekund av tanke och varje känsla av kärlek.
L, min älskade vän.
Som alltid stannat kvar.

En dag som denna

Vi visste ju om det, även om hon förlett oss under så många år.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.