En dag som denna

Vi visste ju om det, även om hon förlett oss under så många år.
Inte ens min farmor är en supermänniska.
Inte ens hon är en odödlig, osårbar übermensch som alltid kommer att finnas vid samma vigör, med samma styrka och med samma sinne.
Hennes hjärta var inte starkt nog, men alltför gott för att helt och hållet ge upp.
En pacemaker hjälpte.
Hennes ben blev svagare, är svagare och hennes kropp smärtar i alla leder.
Men det har gått.
Med kärlek och gnista, lammöron som kommer och går, potatis i rabatter, bär som mognar och en kopp kaffe om eftermiddagen - inte för starkt - tog hon sig vidare.
Kroppens brister går att överleva.
Men när hjärnan tröttnar, då blir det svårt.
Åh, min kära, älskade farmor, som jag har fruktat den här dagen, den här stunden.
När jag inte längre kan hjälpa, när det inte räcker med ett samtal, ett besök, ett bakat bröd.
När du inte längre vet om du vill eller kan.
När verkligheten börjar bli en främling.
Vi har egentligen inte någon aning om vad som händer och det är kanske det mest skrämmande av allt; att något hänt, att det hänt snabbt och att vi inte vet vart det är på väg.
Det enda säkra är att det inte går att fly.
Sanningen.
Till slut hinner den ikapp.

Livsnjutare

Om han bara kunde skulle Elvis tillbringa alla dygnets timmar på balkongen...

PS. Elvis är inte sur, även om det ser så ut. Han odlar bara sin rock'n'roll-image.

Vackert

Så var man där igen. Kanske berodde det på klibbande värme och vätskebrist, kanske på glaset rosé som stod framför mig, men när Agon Mehmeti först firade sin kvittering mot Kalmar med att klappa sig på klubbmärket och ännu mer när han, efter att ha gjort segermålet i slutminuterna, rusade ut till klacken och inledde ett kramkalas, ja då var det kört för min del.
Tårar rann, stämband vibrerade.
Egen talang, vändning i finaste Malmöväder under blå himmel - ibland är fotboll bättre än romantiska komedier.
När jag läste tidningarna idag grät jag en skvätt igen.
Den bästa sortens tårar.

Inte konstigt att polerna smälter

Alltså, det är inte bara jag som drömmer. Kvällstidningarna toppar med nyheter som att Ernst hamnat i blåsväder på havet under inspelning, på TV sjungs det allsång eller leks lekar, eller ja, hurtfriskt är det i alla fall men knappast särskilt givande, bloggarna är döda, människor såsiga - till och med luften står banne mig stilla.
Här sitter jag, halvt nöjd med att jag trots allt bockade av några av punkterna på förra veckans lista - och halvt misströstande över tillvaron i denna svårt paralyserade tid.
Och ja ja, semester och allt det där, sol och avslappning och batterier som ska laddas. Visst visst.
Men det är ändå åttahundra grader på både kontoret och i lägenheten.
Hör du det, Thåström? Åttahundra grader!
Den texten håller än.

Miljösatsning

Nu har jag gjort ett våghalsigt köp.
Av hänsyn till mina läsare kommer jag dock inte att avslöja vad.

På egen hand

Alltmedan den hårt arbetande maken lyser med sin frånvaro i hemmet står undertecknad och svettas i ett kök vars värme knappast är lämplig i sommartider. Hallon har syltats, gelé har silats och paraffinerats, bröd har bakats, surdeg bubblar och Tinas form av tigerkaka, med Philadelphiakräm istället för sockerkaka, har långsamt stelnat i ugnen.

Min stolthet är, som ni förstår, obegränsad - en självgodhet som jag misstänker är allt annat än klädsam.

Det har förstås sina fördelar att ensam regera familjens borg om kvällarna. En av dem är att man kan passa på att titta på inspelade tv-program som annars skulle ackompanjerats av djupa suckar och så småningom högljudda snarkningar.

Ernst, till exempel. Denne gigant. Nu inte bara pysselfarbror och hobbysnickare, utan också kock med svulstigt bildspråk och överentusiastiska beskrivningar. Sommarprojekt kombineras med storslagna vyer över hav och lantliga nejder, deltagare skrattar nöjt, Ernst cyklar turer som bör vara flera mil långa i verkligheten, lokala specialiteter inhandlas och Taube-visor sjunges mot en blå himmel i solnedgång... I love it. Jag sväljer det med hull och hår. Invändningar får andra ha, själv tänker jag njuta.

Och att njuta av Ernst görs ju, som tydliggjorts tidigare, allra bäst i ensamhet.

Åh...

Okej, läser ett recept på honungs- och rödvinsbräserad lammlägg och känner håren resa sig i nacken, salivet flöda under tungan och käkarna nästan omärkligt dra ihop sig.
Ikväll vågar jag inte bläddra i receptpärmen.

Snart, strax - nu

Jag älskar sensommar och tidig höst.
Augusti, september, oktober - då lever jag. Då älskar jag livet utan att anstränga mig.

Sylt.
Inläggning.
Styckfrysning.

Du store tid.

Veckans projekt

Koka hallonsylt check
Baka Maritims mörka bröd check
Råröra hallon för infrysning check
Koka vinbärsgelé check
Sätta och baka surdegsbröd check (del 1)
Sätta likörer: Limoncello, äpple med kanel, citron, blåbär (konjak), rabarber, blåbär (vodka), rabarber och hallon check x2
Baka kalljästa rågbullar
Göra äppelmust

Vi får väl se vad det blir...

Lugn

Förr om åren hade jag svårt att riktigt njuta av sommaren. Aldrig ikapp, aldrig i tid missade jag att skörda eftersom ingenting såtts. Istället koncentrerade jag mig på hösten, på det som komma skulle, på det jag fortfarande kunde kontrollera som om ingenting hade hänt. Det hade ju inte det heller.
Timingen är inte mycket bättre i år, men jag försöker slappna av. Lägenhetsprojekten är förvisso ständigt i startgroparna, men får vänta. Odlingsboken studeras flitigt i perioder och förbättringar planeras, man för i år får det vara som det är. Den jobbiga tiden i våras lämnar fortfarande spår, men det kommer nya tillfällen, nya vårar och nya somrar.
I helgen körde jag upp till Tjörnarp, jag plockade hallon och vinbär, klippte häcken, röjde det vildvuxna runt bärbuskarna i det vi kallar Östra Parken, åt pannkakor och läste böcker medan regnet sakta strilade utanför fönstret. När jag gick ut för en nypa luft på kvällen hade det slutat regna, men ljudet var detsamma när träden runt bäcken, hagen och odlingarna lät de gamla dropparna slå mot marken.
Förbättringar och storslagna planer får helt enkelt vänta.
Jag måste nog lära mig att njuta.

Luckor

Jag höll ett anförande för några stackare som satt bredvid mig på en middag att alla människor tänker minst en intressant tanke om dagen och att man därför bör kunna uppdatera en blogg i minst den mängden.
Jag tror förvisso inte att det i grunden var direkt felaktigt, men måste erkänna att tid och rum saknas för att alltid fånga tanken i flykten.
Därför blir det glapp ibland.

Rättelse till min chef, om hon läser detta

Jag är givetvis hundraprocentigt koncentrerad på mina arbetsuppgifter, även om annat påståtts i tidigare inlägg.

Ursäkta röran, vi organiserar om

Det är dags igen. Skivorna måste omorganiseras. De behöver det, då och då, för att samlingen ska kännas fräsch. Problemet är bara att man måste komma på något nytt system varje gång, så att skivorna hamnar på annan plats i hyllorna och de där man inte sett i mängden dyker upp framför ögonen.

Jag började min tid som musiksamlare med strikt alfabetisk ordning. Sedan splittrade jag svenskspråkiga och övriga språk (vilket i princip bara innebär engelska, men en och annan alternativ lingvistisk inriktning poppar ju upp). Ett tag hade jag svag genreindelning, men det var kortvarigt för det mesta hamnade ändå på pop/rock. I några år testade jag kronologisk ordning, där varje årtionde stod för sig (det var ett av de mest lyckade men hade nackdelen att artisterna inte fick sina skivor samlade) och de senaste två åren har jag försökt köra någon form av kvalitetsordning, där de bästa skivorna kommer först (i alfabetisk ordning), sedan de som typ får betyg 4, sedan betyg 3 och så vidare. Längst ner i hyllan har de skivor stått som antingen köpts i ungdomens skamfyllda dagar eller bara varit misstag. Dessutom har musikaler, visor, årets skivor (utgivna i år alltså, inte inköpta), Bob Dylan och Mikael Wiehe fått egna hyllplan.

Nu har jag, efter mycket funderande, beslutat mig för att återgå till genreindelningen. Pop/rock blir fortfarande störst, men kommer i sin tur att delas in i ungdomssynder samt brittiskt och amerikanskt. Dessutom blir det en kategori för country, en för soul, en för jazz & vocal, en för blues, en för tidig rock/pop (pre-Beatles), en för singer/songwriter (mycket vag kategori, kan komma att strykas), en för schlager (jag ber er att skilja på schlager och melodifestival), en för svenskspråkig rock/pop, en för skräp - och fortfarande är Bob Dylan och Mikael Wiehe så omfångsrika att de får behålla sina egna platser. Förmodligen kommer de samlingsskivor (alltså med blandade artister) att stå inom respektive genre i de fall det går, övriga får en egen plats.

Som antydes är detta inget projekt man kastar sig in i hursomhelst och inget som avslutas i en handvändning. Högar med skivor fyller just nu biblioteket och min hjärna är mer bland plastfordral än i arbetsuppgifterna. Ni förstår, det är allvarliga saker det här.

Slutresultatet blir naturligtvis att min käre make inte kommer att hitta ett album när han vill ha det, han har precis lärt sig det gamla systemet och suckar nu djupt när jag, fylld av energi och tillförsikt, hoppar runt bland högarna. Så djup är sucken faktiskt att han tagit sitt pick och pack (= gitarr och anteckningsblock) och tänker tillbringa några dagar på annan ort...

Men det är som jag så vist påpekar för honom; man måste se möjligheter där andra ser svårigheter (och, misstänker jag, meningslösheter)!

Drömaktigt

En märklig dröm i natt där allt var olyckligt och uppvaknandet skedde innan det ordnat sig - och jag känner mig märkligt nedstämd idag.
Märkligt eftersom allt uppenbarligen skedde i mitt undermedvetna och knappast hade någon förankring i verkligheten, men ändå.
Jag blir liksom inte av med olusten.
Hjärtat är inte logiskt och det är väl sannolikt varken första eller sista gången detta konstateras.

Svenskar reser inte till någonting utan från någonting, eller hur var det nu?

Ack, det är inte den surmulna himlen eller placeringen vid kontorets skrivbord, eller ens den försenade skivleveransen eller svidande skatteskulder som bär mina tankar bortåt. Över sundet, ja över havet, genom ett glänsande Europa och ner på ett litet runt bord på en grusknastrande uteservering där citronträden doftar och oliverna glänser i solens sista strålar.
Jag bara hamnar där, i mina drömmar, någon helt annanstans, bort ifrån detta och det är inte för att detta inte är älskvärt eller trivsamt, inte för att detta är sorgligt eller trist - men detta är detta och ibland måste man komma bort.

Jag klubbar mig själv i huvudet med min kaffemugg och påminner argt att ska någon klaga så inte bör det vara jag, som varit i New York, Barcelona, Bangkok/Chiang Mai/Phuket, London, Washington och Budapest inom 16 månader, men jag klagar ändå för så är människan en gång skapad och bara för att det finns sådana som inte klagar högt betyder det inte att de inte klagar. Ibland. Tyst för sig själv, bara en liten stund.

New York igen, förstås, åh vad jag längtar till New York och Jones, Sylvia's och White Horse Tavern! Den här gången ska jag inte heller missa Mario Batali och jag ska gå hand i hand med min älskade i ett röd-, orange- och gulflammande Central Park.

Men det är alltså inte bara New York. En liten lista borde lämpligen smygas in:

1. Toscana
2. amerikanska södern (Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee)
3. Corsica
4. Rom
5. Sicilien
6. Buenos Aires
7. Paris
8. Mellanamerika (kan inte bestämma mig mer exakt)
9. Neapel
10. Bretagne
11. Irland (inte Dublin, mer än i passerande syfte)
12. Chile och/eller Peru
13. Sydafrika

Äsch, det går ju inte att göra en sådan lista, det finns för mycket att se, för mycket att känna och dofta. Det enda som är helt säkert är kanske att Australien och dess enorma omnejd inte lockar mig alls och inte heller Asien i speciellt stor utsträckning, även om det skulle vara intressant att åka till Indien och eventuellt Nepal, kanske att uppleva kinesiska muren också.

Gud, jag orkar inte fantisera mer. Hela Spanien återstår ju, jag skulle vilja åka runt där, jag skulle vilja se Sevilla och vara med om San Fermìn.

Det är så väldigt mycket man vill. Böcker är det enda som tröstar.
Böcker och mat.

Och drömmarna, ständigt dessa drömmar.

You don't need a weather man to know which way the wind blows

Jag har alltid haft svårt att förstå detta eviga tjatande om väder som är som allra intensivast under dessa de tre sommarmånaderna. Som om livet hängde på en skör solstråle, som om semester och ledighet inte vore något värt om inte molnen försvunnit och kläderna åkt av.
Jag har inga problem med regn, tvärtom.
Jag tycker om regn.
Jag tycker om ljudet, om känslan, om lugnet det för med sig.
Jag tycker om det stilla, strilande regnet och jag tycker om det hastiga, hotfulla.
Jag tycker naturligtvis också om solsken.
Jag tycker om snö, även om det ska erkännas att jag föredrar det i december framför juni.
Men mest av allt tycker jag om skiftningarna, himlen just innan vädret slår om, eller just efter. Jag tycker om att inte veta, att inte kunna läsa i tidningarna och sedan tvärsäkert säga hur det blir.
Det enda jag verkligen hatar är vind. Hår som blåser in i munnen, blåst som verkar som en ogenomtränglig vägg när jag cyklar, tidningar som måste hålla på plats av tyngder för att inte försvinna.
Ja, vind hatar jag och det gör jag sommar som vinter.
Med precis samma intensitet.

Trögt i kubik

Fortfarande helt slut efter helgens festligheter, en veckas utebliven sömn och en icke oansenlig mängd öl därtill gör knappast underverk för hälsan, särskilt inte i denna heller icke oansenliga ålder jag nu tycks ha uppnått.
Men man ska inte klaga.
Det kunde varit värre.
Eller hur det nu är man måste tänka i stunder som dessa.

Meningen

Det här med yrken. Och gärningar. Ånger och ålder. Ibland tänker jag på det, men det vore lögn att påstå att det upptar större delen av min tid. Det vore inte heller rätt att säga att jag annat än i undantagsfall, det involverar oftast regn, ensamhet och rött vin, funderar på risken för bitterhet.
Ska jag en dag ångra mina val?
Mitt jobb innefattar knappast någon av de komponenter jag funderade fram i ungdomen och basunerade ut så gott det gick i kvällskrökens ökande volym på Skolgatans Ölcafé. Jag får ingen att skratta, ingen att tänka efter, ingen att byta riktning, överleva eller få en drägligare tillvaro. Jag påverkar ingen och inget. Min insats för framtiden är direkt noll.
Ändå känner jag ingen olust och absolut ingen ånger. Mina val är bara mina och mitt hjärta lika envist som alltid.
Men så småningom?
Kanske.
Jag har på senare år på allvar börjat ångra att jag slutade spela fotboll så tidigt. Att jag inte orkade fullfölja och finslipa min talang till det yttersta. Samtidigt vet jag med säkerhet att det var rätt val då, jag kunde inte mer, ville inte mer, jag hade glömt bort varför jag älskade sporten och det tog tio år för någon form av motivation att komma tillbaka – jag kunde inte resonerat annorlunda.
Men ändå.
Tänk om.
Nu sitter jag här med en annan talang jag inte fullföljer och det beror på tusen anledningar, förutsättningar och ekvationer, en talang som inte är lika tidsbunden som idrott mer än att man bara har ett liv och en dag tar det slut.
Det som oroar mig är egentligen inte att jag ska sitta i gungstolen och känna att jag inte levt ett bra liv, tvärtom, jag lever ett utmärkt liv och gör så gott jag kan när det kommer till respekt för andra människor, för andras liv, jag röstar troget vart fjärde år och protesterar när någon påstår något jag uppfattar som inhumant eller orättvist. Jag finns där för dem som behöver mig och jag försöker att inte glömma bort att berätta för dem som står mig nära att jag älskar dem. Jag fuskar inte. Jag eftersträvar kanske mer än något annat att inte vara nyanslös, enkelspårig, nivåfattig.
Jag lever ett rikt liv, bokstavligt och bildligt.
Inför detta känner jag ingen oro.
Däremot finner jag det inte bara möjligt utan också troligt att jag, när det är för sent eller bara överspelat, undrar hur det kunde bli så att jag förblev den evige talangen. Den som inte orkade. Inte kunde. Som bara använde sig av sin gåva så länge den var gratis, när hårt arbete blev involverat var det tack och adjö.
Man kan nog inte göra annat än att acceptera sitt öde och sin läggning, sina styrkor och tillkortakommanden. Man kan nog inte göra så mycket annat än att njuta av livet, försöka vara snäll mot så många som möjligt och hoppas på att den ångerfulla dagen aldrig kommer.
Gör den inte det har man ju annars oroat sig alldeles i odödan.
Det vore väl slöseri om något.

Slas

Jag är för övrigt helt säker på att jag hade älskat Stig Claessons böcker (det är verkligen märkligt att jag undvikit honom i alla dessa år) om jag bara visste vilken jag skulle börja med.
Någon som har tips?

Oklart

Ibland undrar jag var alla intressanta människor får sina intressanta tankar ifrån.
Hur de hinner vara så intressanta.
Och vad som egentligen är intressant.

När referenserna ramar in

Någon gång mitt i nattbadet i lördags hör jag min kusin ropa, just innan han plaskar i det böljande blå, What kind of bomb was it? Zi explöööding kind!
Man har den släkt man förtjänar.
Jag känner mig högst belåten.

Fem veckor

Jag jobbar långsamt idag. Skriver listor över sådant jag måste göra i veckan så att det i alla fall känns som att jag faktiskt gör något. Tar pauser med Bodil Malmsten på kontorets balkong, ser vädret vända från solig sommar till molnig sommar, räknar veckorna till semestern och undrar skuldmedvetet om jag är värd någon lön.
Men det är jag, såklart.
Jag hade bara behövt vara lite ledig först.

Fattig men rik

Det är för övrigt helt och hållet Bodil Malmstens fel att jag nu är 800 kronor fattigare då jag var tvungen att beställa första säsongen av The Shield (efter snabb koll bland folk jag litar på om serien verkligen håller den kvalitet Bodil Malmsten påstår), som i sin tur också blev en beställning av About Schmidt, No country for old men och första säsongen av Uppdrag Mord.
Det var nära att första säsongen av Frasier och Boston Legal slank ner också, men även jag har en gräns.
Jag hittar den bara alltför sällan.

Kommentar 14.40: det är för övrigt såhär i efterhand rätt intressant att jag helt medvetet undanhöll er sanningen om denna order, som i verkligheten också innefattade den romantiska komedin Music & Lyrics. Den är säkert inte speciellt bra utan precis den typ av film jag svurit på inte skulle komma in i min dvd-samling, men rätt ofta regnar det om söndagarna och lika ofta är jag rätt trött och då tycker jag om att gråta till skräp. Detta sagt utan minsta underton av ironi eller känsla av skam - vilket ju är totalt motsägelsefullt eftersom jag inte tog med filmen i listan ovan. Intressant, som sagt.
Slutsats: kluven personlighet.

Då: skratt. Nu: vila

Festen, ja. En vecka av blod, svett och tårar, värmeslag, stress, huvudbry och muskelvärk försvann som vanligt i ett huj, allt flöt på och det som inte flöt på flöt absolut in. Mat avnjöts, drycker svalkade, vänner skrattade, kramar utdelades och poolen bebadades under den kanske varmaste natten hittills i sommar.
Lisa klagade på musiken men hade samlat tillräckligt med pluspoäng tidigare i veckan för att komma undan helskinnad...
Som vanligt var min största behållning ändå att se så många av dem jag älskar samlade under samma tälttak.
De flesta verkade dessutom ha hyfs nog att ha trevligt.

Meny: kycklingvingar i het sås, hamburgare med tillbehör, chili med rödlök och riven ost, majsbröd, tomatsalsa, sallad av svarta bönor och lime, cole slaw, grillade majskolvar, blue cheese-sås och guacamole. Efterrätt: brownies med kokosglasyr och pekannötspaj.

Bodil igen

Läser Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år och slås än en gång av hennes otroliga värme, humor, ordvändningar, de träffsäkra iakttagelserna, jag beundrar henne som människa och som skribent. Jag skrattar, nickar och ler.
Och undrar hur i hela världen jag kunde lämna boken på nattduksbordet i flera månader innan jag började läsa.

Tillägg: Det bör naturligtvis påpekas, att förutom textens briljans är också bokens formgivning, signerad Lasse Sundh, som vanligt av högsta klass. Modernista gör de snyggaste böckerna. Så är det bara.

Reklampaus

Här bryter vi för reklam.

Den som har vägarna förbi Hammenhög ikväll gör klokt i att njuta av herr Lindgren och hans gode vän Andi Almqvist, som spelar på Valnöt & Kaprifol. Det lär bli något utöver det vanliga, de har till och med repat.

För att ladda upp läses med fördel den intervju i Ystads Allehanda som publicerades idag.

Långsamt

Nästa vecka har jag, som avbrott och välbehövlig lugnare lunk efter denna veckas hyperstress, föresatt mig att för första gången göra surdegsbröd.
Återkommer med resultat.

En vecka i köket (och bilen)

Har hon nu dragit sig tillbaka igen? Alls icke! De uteblivna tankarna i denna enkla boning för ditt och datt beror främst på tre saker:

1. Tidsbrist
2. Tidsbrist
3. Tidsbrist

På lördag ska vi nämligen ha sommarfest (jovisst ja, det är visst så att två i hushållet fyllt jämnt i år också) och det är ett evigt stressande med turer till Tyskland för dryckesinköp, beräkning av ingrediensbehov, tältresande, bakande, närvarokontrollerande, bordshämtande och allmän oro för väderlek.

Men i söndags hann jag med en runda till Tjörnarp i alla fall, som med varierande delar sol och stilla regn visade sig från sin allra finaste sida.
En spann välvuxna och krispiga rädisor följde med hem.

Dravel

Garderobsdörren smäller igen bakom mig i samma ögonblick som jag utan omsvep erkänner min svaghet för nationalsånger. Det är något pampigt med det hela, dessa högtravande texter och taktfasta melodier, sprängda med känslor det moderna samhället knappast känner igen.

Det spelar egentligen ingen roll vilken nationalsång publiken brölar fram i detta EM, min kropp liksom ryser till, tårarna bildar ett vattenglas framför ögonen och ja, ta mig tusan om inte håren reser sig någon millimeter på armarna också.

Nationalism är annars ett påfund jag har svårt att förhålla mig till. Jag älskar inte den fjällhöga nord, jag vet knappt vad ett fjäll är för något och inte är Stockholms skärgård eller Göteborgs goa gubbar mig ett dugg kärare än gränderna i Barcelona, de rökiga källarkrogarna i Köpenhamn eller vårdoften i New York.

Men det är klart att jag hejar på di svenske i EM, VM, OS och alla andra tillfällen då det lämpar sig att hålla på de sina. Det är klart att jag gråter när Zlatan gör mål mot Grekland, när Kajsa hoppar högst och Anja åker snabbast. Jag värnar om svenska traditioner som kåldolmar, rullsylta och stekt sill.

Jag älskar att tillhöra en gemenskap, en grupp med givet mål. För mig handlar det mer om det, vi mot dem, åtminstone för ett ögonblick - i denna lek och tillfällighet som sporten trots allt är. Men annars vet jag inte. Skulle vi ha något gemensamt, vi svenskar? Alla vi, med rötter i den 450 000 kvadratkilometer stora mylla som är Sverige (men inte en meter utanför)?

Vi svenskar skriver jag och ni förstår nog hur jag menar, men redan där är förstås hela diskussionen över för vem är svensk och vem är inte, det hade varit skönt om alla kunde inse det och vi istället fick övergå till att vara människor. Förutom Sverigedemokrater förstås, som får hålla tillgodo med att vara idioter.

Nej, där tappade jag tråden - det var dumt och man måste respektera åsikter och idéer, det är väl så det är i demokratier eller vad man nu kan kalla ett land där staten kontrollerar det du skriver och pratar om.

Alla Sverigedemokrater är förstås inte idioter.
Rätt många är jubelidioter.
Äsch, nu gled jag iväg igen, förlåt.

Det här blev visst väldigt oplanerat, orden bara flöt ut och fäste sig på papperet (obs! Metafor!), tankarna kändes samlade när jag började men det blev vad man med minsta självkritik endast kan beteckna som blaj.

Allt bara för att jag fick tårar i ögonen under nationalsångerna i EM.

Ibland blir det bara för tokigt.

Mina hemligheter

Om det skulle vara så att innehållet i ens handväska säger lika mycket om en person som skivsamlingen eller bokhyllan, måste jag framstå som ytterst förvirrad.

I min osorterade och slitna följeslagare finnes i detta nu nämligen:

Kvitto på 596,50 från Hemköp, minne från midsommar
Nycklar till jobbet
Nycklar till hemmet och cykeln, elegant och praktiskt dessutom behängd med ölöppnare som måste ha några år på nacken då det är Sydsvenskans sedan många år utbytta logga den gör reklam för
Tre tabletter mot mensvärk
Allergimedicin
Mobilsmycke föreställande en Barcelonatröja med nummer 19 på ryggen (Messi, förstås) som inte går att använda på min nya telefon
Meny för Konst & Kökken på Kronborgsvägen
Hårborste
Penna, stulen från Sydsvenskan
Kvitto från Pizza Marzano på Vécsey utca 5 i Budapest (där alkoholintaget osannolikt nog endast var ett glas vin på fyra personer, måste varit sista kvällen)
Hopknycklat, dock ej använt, snorpapper
Solglasögon
Compeedplåster mot skoskav
iPod med inkopplad iTrip
En plastsked från Tupperware som tydligen är eminent till marmelad
En tablett Naprosyn, som reserv för andra menstabletter om de inte skulle funka (men det gör de)
Kvitto på 238,50 från Hemköp en dag då det tydligen skulle ätas jordgubbar och Ben & Jerrys cookie dough-glass
Sju tabletter Diklofenak, också mot mensvärk men för min mage fullständigt värdelösa
Plånbok
En halv karta Alvedon
Kvitto på 279 kr från Hemköp, då hemmagjord pizza med pepperoni stod på menyn
Snabbt nedtecknad ritning över trädgården i Tjörnarp
En gammal inköpslista till midsommar
Mobiltelefon
Kvitto från middag på Bakfickan
En Alwaysbinda
Fickalmanacka som min älskade köpt till mig i Barcelona
Fem reklamblad för Konst & Kökken på Kronborgsvägen
Förteckning över alla Kommissarie Morse-avsnitt som spelats in
Anteckningsblock i storlek A6, där anteckningar från mitt liv och framför allt mina resor de senaste tre åren finns (denna anteckningsbok var jag av med i tre skräckfyllda månader, då jag kände det som om mitt minne och mitt liv tagits ifrån mig)

Senap och njutning

Läsningen av Pluras resa fortsätter och jag fascineras och imponeras, han har ett eget uttryck som kanske är som bäst i de kapitel som är hämtade från den berömda bloggen.
Men förutom alkohol, svek, knark, musik, kärlek och sex - är han bland de bästa matskribenterna jag vilat mina ögon på. Det vattnas i munnen på mig, huvudet snurrar, tungan smackar och jag inser att om inte annat denna sommar måste jag läsa om Bill Bufords eminenta Hett.
Förr älskade jag myten, friheten, melankolin och passionen.
Nu älskar jag mest maten.
Dofterna. Smaken.
Ett enkelt ord som senap.

Hösten 2009 kommer Pluras kokbok. Jag står i kö.

Utkastad i verkligheten

Förra veckan lät jag mig övertalas av den lömska säljare bördig från Hönö som brukar guida mig igenom modets nycker, att investera i ett par jeans med hög midja. Jag har försökt att stå emot i flera år, men när jag till slut såg mig själv i spegeln var jag tvungen att erkänna att modellen ingalunda var till min nackdel, tvärtom. Den höga midjan gömde liksom undan magen, nästan som en korsett. Lysande, tänkte jag, då kan fortsätta äta vad jag vill och låta Paolo Robertos ord om att träna en kvart om dagen ligga kvar och damma på hyllan.
Så nu sitter jag här och känner jeansen skära in i magen, det visar sig att de är klart bekvämare i stående position, eller möjligtvis liggande - i en stol känns det i alla fall som om någon spänt en pianotråd runt midjan i höjd med naveln, mest bara för att påminna om att det inte finns några genvägar till fåfäng lycka.
Men, det måste sägas, de sitter väldigt snyggt.
Jag får väl jobba stående.

Sådant som betyder något (igen)

Att läsa Plura Jonssons bok Resa genom ensamheten ger en splittrad upplevelse om ett liv som för tio år sedan hade lockat mig, ett liv jag drömt om men redan då visste att jag aldrig skulle kunna uppnå - och som idag skrämmer mig från vettet. Kanske för att jag är närmare nu än jag var då, inte jag men människor jag träffar. Det går inte riktigt att jämföra för Malmö är Malmö och proportionerna blir sneda, orättvisa - men destruktiviteten är densamma.
Utanpå allt detta blir jag ändå så otroligt sugen på att lyssna på musik, på att återupptäcka min egen samling och leta efter nytt.
Det är en känsla jag inte haft på så länge att jag knappt känner igen den.

En dröm om vila

I dessa dagar, under denna sommar, med allt som hänt och allt som händer, skulle jag bara vilja ta två månaders semester, åka till Tjörnarp och stänga av telefonen. Jag skulle gå omkring under dagarna och plocka bland odlingarna, känna sommaren vakna med en kopp kaffe i handen, låta daggen väta mina skor, ligga i soffan på kvällarna med en sprakande kamin och en trave böcker bredvid mig. Jag skulle inte prata med en människa, dricka flädersaft och hallonnektar, grilla kotletter och aborre, jag skulle lyssna till regnet som slog mot fönstret och träden som dansade i vinden, somna bredvid min älskade med hans arm snuddandes vid min.
Men verkligheten ser ju inte riktigt ut så.
Den gör sällan det.

En knäckt framtidstro

Så mycket är sagt, så mycket är skrivet och det enda jag egentligen har att tillägga är att FRA-lagen skrämmer skiten ur mig.
Vart är vi egentligen på väg?

Tillbaka

Det blev en lång paus. Eller ja, lång och lång – längre än jag tänkt mig och hoppats på.
Det blir så när livets detaljer bleknar, när den oroliga känslan – för att inte säga rädslan – ligger som en dimma över boksidor, solglimtar och doftande blommor.
Men jag antar att man lär sig att det är som det är.
Att det får gå som det går.
Man kan inte göra så mycket mer än att orka fortsätta, orken är central, en förutsättning, meningen och den enda vägen ut.
Ibland är det lätt. Ibland undrar man.
Himlen börjar långsamt återfå sin djupblå ton och även om några stackmoln då och då skymmer solen så har de tjocka täckena försvunnit. Energin börjar sakta fyllas på.
De små sakerna är åter viktiga, dammråttorna har dragit iväg, en inlagd sill kan få livet att dansa och ett avsnitt av Kommissarie Morse kan få det att le.
Det räcker, faktiskt, för tillfället.
Det är nog för att få hjärnan att arbeta, skratten att eka och sömnen att verka.
Det blir som det blir.
Det får gå som det går.

Halvtidsvila

För mycket tid och framför allt energi går just nu åt till sådant som jag inte vill blogga om, eller inte tycker det finns någon mening med att skriva om.
Därför gör jag som så många före mig; tar en kort paus.
Men jag kommer tillbaka.
När inspirationen pockar på och kraften återvänt.

Bort igen

Om meningsfulla inlägg lyst med sin frånvaro här den senaste tiden lär det tyvärr bli ännu värre under närmaste dagarna.
Väskan är nämligen packad.
Biljetten utskriven.
Nu åker jag till Budapest.
Men om någon undrar så trängs vitsippor med gulsippor i backen utanför köksdörren i Tjörnarp och till och med några blåsippor har vågat sticka upp bland grässtråna.
Så det finns alltid något att komma tillbaka till.
Förutom katters spinnande, en makes ömma kärlek och kastanjeträd utanför fönstret som snart helt och hållet skymmer gatan där bakom.

Ursäkt

Frekvensen på blogginlägg, i synnerhet intressanta sådana, är utan tvekan under all kritik just nu. Jag ber om ursäkt. Men våren är här, lägenheten är i en stor röra, allt som skjutits upp under vintern blir plötsligt akut och samtidigt måste allt som ska njutas av under sommaren förberedas. Tiden är verkligen knapp.
På jobbet hopar sig högarna och listorna över sådant som måste göras tycks bara bli längre för varje uppgift som utförs.
Det är hårda tider.
Och det är väl så, att var sak trots allt har sin.

Medvind

Det hade förstås kunnat skrivas mer poetiskt, men hursomhelst är segrar som den MFF tog mot Halmstad ikväll, med avgörande på övertid efter ha tappat en ledning bara minuter från slutet, den kanske största förändringen om man jämför årets lag mot de senaste säsongernas. Att aldrig tappa tron på sitt spel, att mala sönder motståndet trots mindre lyckade matchinledningar (underläge i tre av sex matcher) - är en styrka som i all sin enkelhet glädjer en stukad supporter till de mest himmelska höjder.
Himmelska höjder.
Det där var en formulering min pappa hade varit stolt över.

En helg på landet

Himlen var klarblå. Gräsmattan grön, men yvig och i behov av klippning. Tystnaden gick att ta på, det var som en morgon i gryningen i Malmö - innan allt vaknar och börjar föra liv. Men mitt på eftermiddagen. Några fåglar kvittrade långt borta och jag försökte se vad det var för art innan jag insåg att jag ju inte kan skilja en gök från en kråka, så det var ganska meningslöst.

Efter lite slammer på logen kom grillen ut och det luktade kol och tändvätska, det luktade rök och marinad. Årets första. Alltid den bästa. En krämig potatisgratäng till och sallad med avocado och fetaost, livet blir nog inte så mycket bättre. Eller ja, möjligen om man hade en flaska bra rödvin till.

På kvällen sprakade kaminen igen och dörren till det varma rummet fick stängas för natten, kaffet doftade och på tv:n rullade det sista avsnittet av Krig och Hågkomst, där Pug äntligen fick sin Pamela. Det blev en tidig kväll, lantluft är sövande.

Jag vaknade av att solen sken stark i gliporna vid mörkergardinernas kanter, daggen låg kvar i gräset utanför. Det var fortfarande tyst, men när jag öppnade dörren hörde jag att fåglarnas kvittrande fått sällskap av ett bi som flög mellan blommorna i backen utanför köket.

Trots att varje besök i Tjörnarp borde innebära mer stress än hemmavid, med långa listor av sådant som måste göras, måste göras nu eller väldigt snart och när det är gjort finns det en lista med sådant som måste göras så fort allt annat är avklarat - det finns liksom ingen ände - och trots att jag varje gång lämnar vårt älskade sommarhus med känslan av att jag kunde hunnit med mer, borde hunnit med mer, så är det ändå friden och lugnet som jag älskar mest. Och skönheten, som jag aldrig tycks vänja mig vid.

Slingrande grusvägar och hagar med betande kor och hästar, faluröda trästugor, taggtråd mellan mossbevuxna träpinnar, skogspartier med hav av vitsippor, bäckar som porlar, stenrösen, frukträd, utemöbler under trädkronornas skuggor.

Inte sådär väldigt svårt att fästa sig vid.

Allsvensk fotboll precis överallt

Publiksnittet har sjunkit, men my god vad mycket det skrivs om allsvenskan och MFF i år. Under lång tid fick man hålla till godo med Himmelriket - där krönikorna faktiskt ofta höll hög klass. Men med det nya medieklimatet och nätsatsningar även hos de institutioner som fram tills för några månader sedan ännu såg på internet som en fluga (läs: Skånska Dagbladet) så finns det nu ett överflöd av kanaler att hålla koll på.
Sådant är aldrig bra för min arbetsmoral.
Förutom Sydsvenskans webbsatsning Ut i det blå, med nyheter och små inlägg som inte fått plats i tidningen, så bloggar Anders Andersson numera för Skånskan, Måns Renntun för Metro Stadion, Kaveh & Jon etablerade sin MFF-blogg redan ifjol. Lägg därtill gamle Arbetet-profilen Ole Törner på Skånskan. Om man dessutom räknar in Johan Orrenius, Patrick Ekwall och Henrik Rydström bland de läsvärda - och det gör man ju - så finns det en del att vila ögonen på.
Självklart får man inte heller glömma bort Mattias Thylander (nu i TFF), vars syster jag spelade i samma lag som och vars gitarr kompade en lagsång vi uppträdde med på någon damsektionsdag. Mina tidiga tonår flashar snabbt förbi ögonen precis nu och det finns helt klart ett och annat värt att berätta om den tiden.
Men det får bli en annan gång.
För tillfället nöjer jag mig med att med ögonen fyllda av de tårar tillbakahållet skratt lockar fram, försöka dölja för mina kollegor att jag för tillfället inte är fullt koncentrerad.

Aprilstress - jo, det är vedertaget

Ja, vad händer egentligen? MFF spelar oavgjort, min söta och på alla sätt älskvärda brorsdotter har inlett sitt andra levnadsår, släktmöbler har forslats från kusin till Tjörnarp, jag har ätit varma mackor med champinjonstuvning i ugnen för första gången sedan jag var liten och Kjerstin brukade ställa fram det tillsammans med varm choklad när vi kom hem efter en fotbollsmatch någonstans på den skånska landsbygden.
April är på många sätt en liten paus i verkligheten.
Då och då slänger den fram några solstrålar som får allt att kännas närmare, men oftast handlar den om en väntan på det som komma skall.
I Tjörnarp är det en stund kvar till våren. Jorden är alltför blöt för att gräva, gräset går inte att klippa och jag sitter med näsan långt ner i odlingsbibeln och spinner den ena storslagna planen efter den andra, mina drömmar sommarhus byggs upp framför mina ögon - men jag börjar inse att det kommer att ta många år att förverkliga, om ens någonsin. Första prioritering blir i alla fall att göra om odlingsplätten och gräva en djupbädd - och sedan dela upp den i fyra delar. Dessutom ska en växtkompost ordnas till och fler rabarberplantor sättas, plus ytterligare en buske med amerikanska blåbär. Växter och grönsaker som ska stå runt själva odlingsbädden (vi ska ha sparris, men sparris tar flera år så det får vänta, men sparris är å andra sidan kanske det godaste som finns med bara lite smält smör och grovsalt) får bli ett projekt för 2009.
Någonstans i den raden av planer finns för övrigt det som bäst brukar sammanfatta mina april-månader.
Stress.
Så mycket att göra, så lite tid.
Och vetskapen om att det man inte hinner med får vänta ett helt år.

I want a peace... Respeck.

Jag är inte så förtjust i att lägga ut youtube-grejor på bloggen, men den här ungerska hit-låten (obs! inte ironi!) kan jag bara inte låta bli att förmedla. Lägg märke till texten, bilen, duvan - äsch, hela grejen är helt briljant! Yee c'mon. Bizznizz.

Rapport från en avstickare

Trots min långa och mycket heta kärleksaffär med den västra flygeln i Vita Huset, som förvisso handlade mer om Jed Bartlet, Toby Ziegler, C.J. Cregg - och Aaron Sorkin, trodde jag kanske inte att jag skulle bli förälskad i denna, om man undantar maktfaktorn, så anonyma stad. Framför allt hade jag inte alls föreställt mig att den skulle vara så vacker som den i själva verket är.
Washington har absolut ingenting gemensamt med New York, som är ett pulserande dansgolv jämfört med huvudstadens mer sofistikerade valssteg. Ändå trollbands jag på nästan samma (kanske inte lika knockande) sätt under de få timmar jag tillbringade där.
Det går för det första nämligen inte att räkna bort maktfaktorn. De flesta av världens länder har representanter i staden, liksom samtliga av de inhemska staterna. Här tas beslut som påverkar en hel värld - och de tas av eller med hjälp av människor jag kanske sprungit förbi på gatan. I byggnader jag just passerat. Det är otroligt fascinerande och mäktigt.
Sedan är Washington rent arkitektoniskt väldigt vackert. Inga moderna skyskrapor stör bilden, gamla fina hus blandas i stället med pampiga institutionsbyggnader - och många grönområden som ger huvudstaden en oväntad touch av småstad. Med hundratals blommande körsbärsträd i ett valv ovanför huvudet under promenaden från Capitol Hill via George Washington Memorial till Vita Huset kändes skönheten minst sagt rätt bländande.
Vi var ute vid Arlington också, denna gigantiska begravningsplats för militära (från samtliga krig USA varit inblandat i - det är rätt många), ämbetsmän och deras familjer. Där ligger fler än 245 000 människor, en ändlös samling vita gravstenar i de enorma gräsmattorna. I den blå himlen kvittrade fåglarna, i övrigt var det tyst och precis framför den eviga eld och sten som märker ut John F. Kennedys sista vila tog en gammal kvinna sin makes hand och kramade den hårt.
Själv tänkte jag en stund på detta land och dess korta men på många sätt mäktiga historia.
Det finns mycket att kritisera dem för, amerikanerna - och nästan lika mycket att göra narr av.
Men det vilar någonstans en stolthet som jag ibland kan bli avundsjuk på eller om inte annat fascineras av.
Alla dessa känslor, alla stora gester blandat med små detaljer, är kanske vad som gör Washington till den överväldigande upplevelse det är.

Iväg igen

Har packat den lättaste väskan ever inför en resa och bereder mig i ögonblicket som bäst för en kort och intensiv färd till Washington. Tillbaka söndag morgon.
Ser jag Bush gå över gatan lovar jag att spotta tre gånger.
So long!

Fruktolism

En sådan här makapär, IKEAs genialiska äppelklyftare, är på många sätt helt avgörande för om jag äter frukt eller inte. Clementiner kan jag visserligen leva med, men eftersom min perfektionisthjärna omöjligen kan tillåta mig att börja äta innan allt det vita skräpet pillats bort så tar det en evighet innan jag är färdig. Bananer är också okej, men bara om de är liksom gröngula i skalet. De tillhör dock inte favoriterna, under min karriär som fotbollsspelare (det var förvisso ett par sekel sedan) åt vi bananer före och efter varje träning och match, kanske blev det för mycket. Om man alltså exkluderar alla bär och så, som trots allt bara finns under en kort men intensiv period på sommaren - så återstår äpplen och päron.
Men jag kan inte bita i skal. Jag är livrädd för att ta en tugga in i kärnhuset.
Äppelklyftaren är således som gjord för mig!
Enkel att använda, man får perfekta klyftor och kärnhuset separerat - vilken briljans, vilken intelligens - vilken livboj för de kallsupande!
IKEA, alltså. De kan sina saker.

Fetto

Jag vet inte, men ibland kan man inte reagera med annat än ett gapskratt. Som till exempel om man ger sig på att mäta sin midja efter en oroväckande resultatlös shoppingrunda i London (det berodde alltså inte på utbudet), antecknar resultatet och med spänning går in på nätet för att se hur man ligger till i statistiken. Vi behöver inte gå in på några siffror, men det kan väl avslöjas att det är en bra bit ner till "normal" nivå - den som inte är hälsofarlig.
Verkligen uppmuntrande.
Nå, i morse var jag i alla fall, inspirerad av Anna, ute och gick en halvtimme innan frukost - en rutin jag tänker hänga fast vid (så länge det nu varar).
Det måste faktiskt hända någonting nu.
Annars får jag börja handla på mammavdelningarna.

PS. Självklart har jag förvärvat en bok för inspiration. Det är alltid steg 1. DS.

Premiär

Himlen är blå, luften är ljummen - och snart springer MFF in på Stadions gräsmatta igen.
Det kommer inte att bli skönspel, tempot kommer att verka vara i slow motion efter att ha hängt framför Premier League och Champions League hela vintern - men det är match, det är allsvenskan och det sker på Malmö Stadion.
Och jag vet redan att mina ögon kommer att tåras när de spelar hymnen.
Man vänjer sig banne mig aldrig.

Apostlagärning

Två gånger på tjugo minuter och inom en radie av 150 meter blev jag idag stoppad av utsända från katolska kyrkan. Ungdomar. Som glatt, nästan lite spralligt, undrade om jag hade tid i ett par minuter och sedan påstod att Kristus älskar alla.
Alltså, det hela tedde sig lite märkligt. För det första trodde jag inte katoliker sprang omkring och försökte värva medlemmar på gatorna, sådan mission torde väl vara förbehållen frikyrkliga eller andra... eh, ja, galningar - eller åtminstone extremister.

För det andra var det verkligen inga tränade apostlar det här. Fnittrade nervöst och hade liksom ingen ingång direkt, bara pang på - nu har det varit påsk och Kristus älskar alla.

Det är ju inte så att kärlek är något negativt - inte heller Kristus eviga hängivenhet, men man undrar ju vad de ville uppnå. Hur denna gärning liksom startade. Jag ser framför mig en stämningsfull högmässa som slutade med att prästen utropade - gå nu mina barn, sprid Jesus kärlek till världen, sprid hans budskap, led människan in i Guds famn!
På latin eller så. Något har ju hänt på den där gudstjänsten i alla fall.

Mikael Wiehes slagdänga från sjuttiotalet verkar plötsligt lika aktuell som någonsin:

Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser på

Söndag

Förrätt: stekt halloumiost överringlad av olivolja med hackad chili som fått stå och dra i ett par timmar och pressad citron.

Middag: helt underbar indisk kycklinggryta med kardemumma, nejlika, kanel, färsk ingefära, lök, chili, koriander, paprika, gurkmeja, spiskummin, garam masala, lagerblad, passerade tomater, senapsfrön och kokosmjölk.

Äntligen i miniväxthusen: persilja (krusbladig och slätbladig), ruccola, tomat, rosmarin, koriander, basilika och gräslök. Plus krasse, till vilken jag köpt ett specialkärl som jag är mycket nyfiken på.

Experiment: kattgräs, som ska vara näringsrikt och bra för missarnas matsmältning. Har aldrig testat det förut, men nu står det och gror i klädkammarens varma mörker.

Oförbätterlig

Det räcker ju med att titta på ett enda avsnitt av Hemma hos Jamie Oliver för att börja dregla efter hans kokbok med samma namn. Men, nu har jag en gång för alla lovat mig själv att icke köpa några nya kokböcker förrän jag lagat minst hälften av de recept jag bläddrat mig fram till i den dignande skatt jag redan besitter.

Alltså, det gick väl sådär med det löftet.

Nu har jag beställt boken i alla fall och ve den som kritiserar min svaghet! Jag vill äta och jag vill äta gott, med säsongens bästa råvaror - man kan banne mig ha värre laster.

Notera dock gärna att jag undvek att också beställa någon av följande dyrgripar, som ligger på önskelistan:

Mario Batali: The Babbo Cookbook
Claes Britton: Meze hos Halv Grek Plus Turk
Jan Hedh: Bröd
Kinna & Märtha Jonsson: I mormors berså - fem generationers bröd, bakverk och tårtor

Oro

Solen har förvisso varit framme idag och om man undantar den fortfarande bitande kylan är det kanske våren som nu skymtat fram igen. Men, mars är mars och april är april. Ingen av dem är att lita på.

Anders Anderssons brutna skenben gör mig lite nedstämd precis när premiärnerverna började sättas i rullning, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med den oro och det medlidande jag bär på för den allra närmaste vän vars mammas hälsa just nu svävar i ovisshet.
Ibland är livet bara inte rättvist. Och vetskapen att man inte kan göra något åt saken den kanske allra mest nedslående av känslor.

Hemåt

Slutet på Arthur & George närmar sig.
Londonkylan har ännu inte lämnat märgen.
Visst låter det som om det vore dags för ett bad ikväll?

London

Vi hade en diger lista med oss och när tidsoptimisten får hålla i trådarna verkar inget för svårt att hinna med. Men det blev det. Såklart. Av misstag upptäckte vi inte förrän det var försent att Borough Market bara har öppet fredagar och lördagar så till min stora sorg kom vi aldrig dit. Nästa gång blir det punkt nummer ett på min lista. Camden och gamla kära Vinyl Bar stod med på agendan varje kväll, men det hann vi inte med det heller. Vi kom inte till Jerusalem Tavern, där jag sett framemot en grapefruktöl. När vi passerade Old bank of England och Ye olde cheshire cheese var det påskstängt. Den turkiska restaurangen som jag tidigare med mycket stor behållning besökt med min bror måste ha slagit igen, för vi gick tvärgata upp och tvärgata ner vid Islington High Street för att hitta den - utan lycka.
Men vi såg en del förstås.
Vi åt en del.
Och vi drack en del.
På många väldigt bra ställen.
Inledningskvällen satte liksom ribban från början. Det fantastiska Wenlock Arms, på Wenlock Road inte alls långt från Islington, hade gjort sunkigheten till konst och fulländat sin personlighet. Vi drack en väldigt god mild ale och en nästan lika god best bitter, lyssnade halvt om halvt på ett rätt svängigt gladjazzband bestående av tre gubbar i sjuttiofemårsåldern som spelat där sedan andra världskriget - och blev antastade av ett par äldre män med ben skakigare än spaghetti och andedräkter som skulle få en nydinerad katt att skämmas. De var från Newcastle. Vad det nu kan tänkas ha med saken att göra.
Wenlock Arms visade sig vara svårslaget. Men jag njöt mycket av Mats Olssons fotbollskrönikor till en London Pride på The Ship i Soho, glömde snart bort den lite fuktiga känslan på The Pillars of Hercules i samma område (men sörjde lite det faktum att DJ Wheeliebag vände skivor enbart på onsdagar), såg Premier League-fotboll i sällskap av ett par Guinness och en lokal full av Chelsea-supporters på The Elgin i Notting Hill, drack en superb cappuccino till de första kapitlen av Julian Barnes Arthur & George på Tea & Coffee Plant på Portobello Road, avrundade ett par kvällar på det i vänkretsen klassiska Obar i hörnet Wardour Street och Brewer Street, drack en mycket god Fuller's ESB tillsammans med gentlemännen på The Star Tavern på välbeställda lilla Belgrave Mews West en liten bit från Harrod's och njöt en superb bitter från Hogs Back Brewery i Chelsea, på väldigt trevliga och gemytliga Anglesea Arms.
Men bäst kanske, tillsammans med Wenlock Arms, var mojiton på coola Cuba Libre & Bar Havana en bit upp på Upper Street i Islington. Perfekt blandad och muddlad, i en lagom stimmig lokal med små träbord och kubanska blås i högtalarna.
Så var det förstås det där med maten också. Köttbuffé på brasilianska Rodizio Rico på Upper Street var med tanke på den hunger som byggts upp ett lyckodrag och libanesisk meze med fantastiska bönröror, lamm och andra smårätter också det på Upper Street var både upplyftande och inspirerande. Kyckling Tandoori på Prithi halvvägs nedför den livfulla Brick Lane brann så mycket i munnen att jag fick badda med kylbalsam i flera dagar, men den var precis så mustig, vacker och fantastiskt god som vällagad indisk mat kan vara.
Men det bästa återstår ännu.
Sista kvällen hade vi bokat bord på Racine, en fransk restaurang på Brompton Road i Chelsea - och det var den mest fantastiska rökta ål, helt befriad från det fett som när det blir för mycket tar över både känsla och smak från denna så välsmakande fisk. Huvudrätten bestod av en perfekt stekt nötköttsbit (det stod alltså vilken sort på menyn, men på franska så...), hemmagjorda pommes frites, lite syrlig sallad och en underbar, hemlagad bearnaisesås som vi bad dem att fylla på flera gånger. Ett smakrikt Cotes du Rhône i nästan runda glas till det och ja, sjunde himlen låter kanske som en schlagervinnare - men det var ärligt talat inte långt därifrån.
London är en levande stad som utan besvär låter sin historia blåsa fritt med snön i nacken - och det är dynamiken mellan gammalt och nytt, mellan de olika områdena och dess befolkning, som får den att kännas så tilltalande. London har inte Barcelonas skönhet eller New Yorks överväldigande känsla, men den platsar absolut på min topp tre-lista över de bästa städerna jag besökt i världen. Det var fjärde gången jag var där nu och fortfarande har jag inte gått på samma ställe en enda gång (eh ja, förutom Obar då) eller rört mig i samma kvarter. Man ska då komma ihåg att vår måstelista inte ens bockades av till hälften.
Men det var nog första gången jag var i London utan att se skymten av Big Ben.
Ni förstår, vi hade inte riktigt vägarna förbi.

Glad påsk

Kort vecka, stressigt värre, 40-årsfirande och de logiska sviterna av detta.
Det är hårt att vara jag.
Jobbigt.
Nu åker jag till London.
So long!

Äsch

Arrrrgh. Arsenal möter Liverpool i kvartsfinalen - mina två favoritlag! Damn. Nu hoppas jag på Fenerbahce, Barcelona, United/Roma (oviktigt) - och Liverpool.
Lyssna till ditt hjärta, sjöng ju Friends i melodifestivalen redan 2001...

En skrämmande verklighet

Mycket i Alexandramannen är skrämmande läsning och när Sydsvenskans recensent Karin Rebas avslutar med att hon vill "sätta boken i handen på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare" så är det för att boken, orden, upplevelserna i barnens perspektiv är så genomsyrade av vuxenvärldens svek. Det tekniska gapet och det bristande intresset från alla de mött som skulle kunnat hjälpa dem - har varit det mest nedslående av allt.

Ett annat svek är den könssyn vi, medvetet eller omedvetet, förmedlar till vår barn. Ungdomarna hänger på porrigt.se, på snyggast.se och liknande sidor, lägger upp bilder på sig själva och blir bedömda i kommentarer och gästböcker. Redan från början är det klart vad som skiljer killar och tjejer för att få höga poäng; flickorna ska vara avklädda.

M. var ett av Alexandramannens offer och berättar om sina upplevelser utan större trauma, men med perspektiv:

– Egentligen är det helt sjukt vad man håller på med. Ta sajten Snyggast, där måste vi tjejer klä av oss för att få komplimanger. Det gör inte killarna, de slänger in vilka foton som helst. Och vi tjejer ska vara så där för att killarna tycker det är snyggt, men de vill inte vara tillsammans med en sån tjej. De vill nog ha en mer seriös tjej. Men de tycker om att titta på det. Och på något sätt går vi ju med på det, en som inte är sminkad, avklädd och poserar, hon blir heller inte etta på topplistan.

Att det är killarnas önskemål som styr tycker M. att hon fått lära sig från början. Det gäller inte bara att tjejer ska visa upp sig, vara fräscha och sminkade i skolan, utan också när det gäller sexet. För M. själv har det från allra första början blivit på killarnas villkor. Så var det när hon förlorade oskulden, så var det när hon träffade Atheer Al Suhairy (Alexandramannen, min anm.). Så har det också varit när hon träffat andra killar under den perioden. Också dem fick hon kontakt med på internet, men hon fick inga pengar av dem.

– De ville ha sex och jag visste att det var bara att acceptera. Sex för mig har alltid varit en händelse som ska gå över snabbt.

Hemma hos kompisarna har de tittat en hel del på porrfilm och porr på internet. Det gör alla, säger hon. Det är där M. lärt sig hur sex går till. Att det är killen som ska njuta, att det är hans utlösning som räknas, att tjejer ska posera, stöna och stånka. Att det är självklart att suga av och ha analsex.

– Jag lärde mig tekniskt, men förstod inte att sex skulle vara något mellan två människor som tycker om varandra. Det har jag förstått först senare, när jag träffade min pojkvän och blev kär första gången.

M. är idag 18 år gammal. Hon fick kontakt med Alexandramannen när hon var tolv år och hade sex mot betalning med honom minst fem gånger enligt dom i både tingsrätt och hovrätt.
Detta var världen hon levde i.
Detta var hennes självklarhet.
Hon är knappast ensam.

Mer läsning

Så trillade den ner genom brevlådan då, första numret av magasinet Filter. Bakom magasinet, som med intervjuer och reportage om de kommande månadernas händelser vill stå som motpol till den förmodade framtid där papperstidningar och tidskrifter får vika sig för den gratisläsande internetskummande framtiden.
Jag tror personligen att idén är rätt, att i samma andetag som vissa medier (framför allt kvällstidningar men helt klart också morgontidningar och månadsskrifter som inte finner ny och yngre publik; Allers-kategorin) får det väldigt svårt och måste anpassa sig till en ny verklighet, så kommer det att finnas ett behov av djuplodande texter i nygamla format. Filter kan bli en sådan motpol. Återstår att se om den håller måttet.

Som om det, tillsammans med bokreans digra inköp och övriga prenumerationstidningar, inte vore nog på läshyllan - så var jag helt enkelt tvungen att ta en svängom till bokhandeln för att fylla på lagren inför Londonresan. Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, Mats Olssons En pinne i skogen och Katia Wagners skrämmande men hyllade Alexandramannen skiner nu glatt ikapp med solen.

Jag kan knappt bärga mig.

I schlagerlågornas sken

Det drar ju ihop sig till schlagerfinal, en tilldragelse som i vanliga fall skulle uppta min fulla koncentration och uppmärksamhet såhär ett par dagar innan. Men i år tycker jag faktiskt det varit rent ut sagt för tradigt. Ett fåtal okej schlagerlåtar gör ingen sommar och tramslåtar som slå-mig-i-huvudet-Frida, unken skåpmat som Nordman eller falsettgnällande kylskåpsfigurer som bröderna Rongedal är kryddor lika heta som Aromat.

I år står jag över.

Och drömmer mig bort till svunna, härliga Eurovisionstider med en liten lista på de fem bästa internationella vinnarna genom tiderna:

1. France Gall - Poupée de cire, poupée de san (Luxemburg, 1965)
2. Séverine - Un banc, un arbre, une rue (Monaco, 1971)
3. Abba – Waterloo (Sverige, 1974)
4. Sandie Shaw - Puppet on a string (England, 1967)
5. Milk & Honey – Hallelujah (Israel, 1979)

Ibland är det allt som behövs

Öh, dålig dag. Bilen sönder, garderoben tunn, tiden knapp, jobbet rörigt, solen skymd, huvudet trött.
Men det är Inter-Liverpool ikväll.
Så det ska nog gå.

Sorg

Johnny Castle är döende!
Och en hel värld av sjuttiotalistkvinnor sörjer.

Just put your pickle on everybody's plate college boy
and leave the hard stuff to me.

Step one

Idag tog min brorsdotter sina allra första steg.
Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Mästarcupen

Suverän match igår, Arsenal spelade precis den typen av fotboll alla drömmer om; tekniskt och tempofyllt med rörelse hela tiden och massor av spelare i varje anfall. Vi som heller aldrig varit särskilt förtjusta i Milan (med undantag av Nesta och Maldini förstås) kunde luta oss tillbaka och sippa på en kopp kaffe med stor förtjusning.
Ikväll Real Madrid-Roma och om en vecka Inter-Liverpool.
Vårarna med Champions league-slutspel är på sitt sätt den allra bästa tiden.
Fotboll som den konstart den då och då kan vara.

Överkurs

Lämnade in bilen, som körts av far och sedan son innan dottern tog över, på oljeservice och fick två frågor ingen någonsin borde förvänta sig att jag (eller någon i min familj) kan svara på:

- Är motorn sexcylindrig?
- Är kamremmen bytt?

Alltså, jag har hört talas om motor och ordet kamrem har nog flugit förbi ett par gånger också, men i övrigt sträcker sig min kunskap om bilar till att öppna dörren, trycka ner kopplingen, sätta i nyckeln, vrida om och be till gud att bilen startar.

Det är, å andra sidan, en kunskap som gått i arv i generationer.

Väldigt internt (sorry), men briljant!

Mailkonversation mellan två nunnevänner:

Om någon av er känner för en öl eller en bit mat är ni välkomna till S:t Gertrud den 19 mars. Inget inträde och de börjar spela vid åtta.

Trevligt, käkar gärna en bit mat. Tänkte dessutom ta ledigt på torsdagen då jag bara jobbar halv dag.

Yeah, jag är också ledig – man kan väl inte gå hem tidigt när ens älskade fyller 40 heller!

Det är å andra sidan helt klart bättre att gå hem tidigt än att gå hemifrån och sova någon annanstans när ens älskade fyller 40...

Matmedvetenhet

Läste i Sydsvenskan att trendspanarna nu konstaterat att matmedvetenhet - att kvalitet snarare än pris kommer att styra våra livsmedelsinköp - är på stark frammarsch. Det är ju utan tvekan en känsla som varit rätt tydlig, även om det sannolikt, som vanligt när man försöker summera en epok eller tecken i tiden, rör sig om medelklassens åsikter och prioriteringar. Oavsett vilket är det förstås en positiv trend, förmodligen helt nödvändig.

Expressen hade idag en artikel om en undersökning av butikskedjornas fiskdiskar som Greenpeace gjort, där det visar sig att knappt en enda av våra största kedjor får godkänt i fallet utrotningshotad fisk. Generellt tror jag folk är mer medvetna om kvalitet på kött och hela glada-grisar-grejen - än fisk. I artikeln finns en lista på fisk man inte bör köpa, själv tänker jag skriva ut den och spara den.

Man ska nämligen, helt ärligt, inte leka med naturen.
Även om det låter klyschigt så är det faktiskt det enda i denna konstruerade värld vi inte har råd att förlora.

Bye bye

Det har börjat ringa en del försäljare från England i sådana där typiska investera-nu-och-få-fyrahundra-procents-säker-avkastning-samtal.
Man blir lite trött på det efter ett tag. Jag har slutat gå i klinch med dem - och till chefens stora glädje kopplar jag inte in dem till honom heller. Mitt senaste samtal utvecklade sig typ såhär:

halvautomatisk kvinnoröst
- Good afternoon, do you speak english?

jag
- No, I don't. I'm sorry.

halvautomatisk kvinnoröst
- Is there anyone who does?

jag
- I'm afraid not, sorry.

halvautomatisk kvinnoröst, nu med viss tvekan:
- Okey... Bye bye.

Så ska slipstenen dras!

Bokrea på riktigt

Alltså, Hamrelius vet hur man hanterar en bokrea. Inte bara det vanliga, utvalda sortimentet - utan 40% på allt.
En förmögenhet skulle kunna spenderas därinne och vore det inte för att jag var där på arbetstid så hade det sannolikt blivit så också, nu fick jag sikta in mig på romaner (både inbundna och pocket).

Well well, några fynd blev det i alla fall:

Truman Capote: Med kallt blod
Doris Lessing: Den femte sanningen
Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro
Ian McEwan: Lördag
Paul Auster: Resor i skriptoriet

Olof Lagercrantz: August Strindberg

James Lee Burke: Släktvapnet
Val McDermid: Andras plåga
Johan Theorin: Skumtimmen

Film och så

Äntligen en skjuts uppåt i bioåret. Igår There will be blood, idag Sweeney Todd - en fyra och en trea. Tim Burton är ju som vanligt en mästare på stämning, bilder, nerv och miljöer - men sorry, en film som sjunger sig igenom i princip alla repliker kommer till slut att få mig att vrida mig i fåtöljen. Med eller utan Johnny Depp.

Inspirerad av besöken var jag så tvungen att fluffa rakt in på discshop för att beställa lite filmer:

Sleepy hollow (Tim Burton), En studie i brott (Alfred Hitchcock), Holiday (Nancy Meyers), La vie en rose (Oliver Dahan), Elizabeth (Shekhar Kapur), Seven (David Fincher) och - en film jag inte tänkt på sedan jag var typ tolv och älskade sekvensen när Rob Lowe tränar upp sig för comeback - Youngblood (Peter Markle)!

För alla smaker, som synes.

Längtan tillbaka

Surfade runt efter info i jobbet och hamnade på en blogg av någon som semestrade i New York och även om deras resa var en helt annan än vår, även om knappt några intryck eller upplevelser var gemensamma - så greps jag än en gång av denna längtan, detta grepp om hjärtat som jag inte verkar kunna göra mig fri ifrån.
Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker på det.
Jag har tjatat om det, jag vet, men jag kan verkligen inte sluta längta tillbaka.
Läste min egen reserapport.
Det blev bara värre.

Läs, din toka, läs

Det ligger väldigt många böcker i min önskelista nu som jag är grymt sugen på att läsa. Och köpa, förstås.
Alltså, väldigt många.
Väldigt sugen.
Men jag lyckades stoppa mig själv genom att med tvång se bilden av mitt nattduksbord framför mig och högen av olästa böcker som ligger och dammar.
Måste läsa av.
Nu.

Att planera är a och o

Jag är en sucker för förrätter på restaurang. Hemma lagar vi inte det särskilt ofta (man skulle kunna fråga sig varför och det gör vi också), men jag skulle varje dag i veckan hellre äta förrätt än efterrätt. Lite ost och dessertvin, däremot - så blir kampen jämnare.
I alla fall.
Om mer än en månad ska jag träffa några gamla arbetskamrater för middag på Svea och mitt förrättsminne från den enda gången jag ätit där tidigare var så starkt att jag omedelbart efter att restaurang hade valts kastade mig in på hemsidan för att reka.
Mitt minne svek mig inte.

Heta kandidater i dagens läge:
gubbröra på kavring, varm getost med honung & rödbetscrudité, blandad grönsallad i senapsmarinad med Västerbottenost & tomat, inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche & lök eller carpaccio på biff med ruccola, parmesan, rostade pinjekärnor & tryffelmarinad.

Va?! Svea, baby!

Ett nedslag i krogstaden

Middagen på Plockepinn förtjänar förstås en närmare presentation. Äntligen ett tapasställe som har vett att dra ner på portionerna och istället ta mindre betalt per rätt, jag har länge retat mig på taktiken att göra för mycket av det och prissätta runt 70:-, det är inte så tapas ska fungera.

Så:
• kronärtskocka med marinerade örter och citron
• getostfylld piquilla
• rödbetssallad med fetaost och pinjenötter
• färskostfylld quesadilla med koriander och jalapeño
• grillat lamm med harissa-bbq och yoghurt
• halstrad pilgrimsmussla med fänkål och vanilj
• tunt skivad oxfilé med parmesancrème

250 spänn någonting och till detta ett riktigt gott sydafrikanskt vin (som jag givetvis glömt namnet på), följt av italienskt dessertvin med en fin bit ost och så en fräsch, lagom syrad cosmopolitan och utmärkt Irish coffee.

Klass!

Glödhet tv-soffa

En fantastisk tapasmiddag på Plockepinn och muddlade hallondrinkar tillsammans med sladdrigt tjejsnack var anledningen till en helg till större delen tillbringad i soffan. Inte så aktivt, kanske. Men å andra sidan gavs det tillfälle att ta igen en massa tv-serier jag missat under veckorna; Damages, Party animals och Tudors är härmed genomgångna och ikapp.
Bra serier, allihop. Riktigt bra, faktiskt.

Om läsning och minnen som bleknar eller klarnar

Det är konstigt, vissa böcker kan man en tid efter att man läst dem bara inte redogöra för varför de var så bra. Ett par är uppenbara, jag minns fortfarande mina aldrig sinande tårar när jag läste Mustafa Cans Tätt intill dagarna och kommer ihåg ett par särskilt starka sekvenser. Andra bleknar något medan månaderna går, trots att jag med bestämdhet vill hävda att de var väldigt väldigt bra när jag läste dem; Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära är ett sådant exempel.
Andra bokminnen får givetvis en gratis skjuts uppåt tack vare miljön de lästes i; att ligga i sängen på 105:e gatan i New York med Ben Watts Patient i handen är förstås ett fotografi att hänga upp på vilken vägg som helst, även om Ben Watt stått sig utmärkt även utan den draghjälpen.
Sedan finns det alltså en kategori böcker med en grundkänsla som dröjer sig kvar och nästan blir starkare ju längre tid som går sedan man avslutade läsningen. Ett par av dem läste jag med - knappast skepsis förstås, men inte heller övertygad om att det var det mästerverk jag med tiden kommit att betrakta dem som. Joan Didions Lagt kort är absolut en sådan bok.
Så finns den kategorin som bleknar i takt med att man själv ändrar skepnad på sin personlighet, eller i alla fall putsar till den lite. Jag minns att jag var fullständigt hänförd när jag läst Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg, så tagen av en bok har jag nog aldrig blivit varken förr eller senare (kanske förr, i tonåren fanns liksom inga nyanser). Men jag skulle aldrig läsa om den, det vågar jag inte. Jag tror inte att den plats jag befinner mig på nu skulle passa som miljö för den boken - åtminstone inte under en andra läsning.
Hm, jag tror jag måste göra en lista på de bästa böcker jag läst! En lista för att samla mina tankar lite. Jo.
Återkommer.

Torftigare bioklimat

Det var, helt ärligt, bättre förr.
Min älskade slickar sig om munnen nu när jag för en gångs skull tar denna mening i min mun. Helt allmänt var det faktiskt mycket sällan bättre förr, förutom att man själv möjligtvis hade mer framtid och mindre historia och lika sannolikt aningen mer energi och en knivsudd mindre cynism - men det har ju inte med saken att göra.
Bioklimatet i Malmö, däremot, var utan tvekan bättre förr.
Det var inte så himla länge sedan.
Men bättre var det.
Sedan Triangelfilm gick i konkurs och drog både Spegeln och Biopalatset med sig i fallet har ingenting varit sig likt. Även om Spegeln nu är tillbaka i ny form når inte utbudet riktigt upp i samma klass som tidigare och Filmstaden (eller SF) har som väntat knappast kunnat eller velat axla den mantel av kvalitetsfilm som Triangelfilm var stadens garant för.
Utbudet har helt enkelt blivit fattigt.
Det är inte längre så mycket bättre att bo i Sveriges tredje största stad, det finns inte mer att välja på än i en mindre landsortsstad på valfri plats i riket.
En följd bland många har blivit att filmer som inte är kassakor sällan visas mer än i ett par veckor, om ens det. Vill man vara säker på att inte missa något bra gäller det att vara ordentligt på hugget, en förlorad vecka blir sannolikt en förlorad upplevelse.
Så när nu både I'm not there, There will be blood, In the valley of Elah, Sweeney Todd, Utlämnad och Lust, caution är uppe samtidigt och med No country for old men i faggorna är det inte utan att en viss panik börjar sprida sig i kroppen. Bara måsten. Ingen tid.
Det blir till att bänka sig i salongen varje kväll i nästa vecka.
Mycket längre har jag nog inte på mig.

Nu igen

Men jämna mellanrum slås jag av det obestridliga faktum att jag lyssnar alldeles för lite på Warren Zevon.
Det får nog bli bättring på den fronten.
Igen.

Gradvall

Det är lätt att glömma mellan varven, men Jan Gradvall bevisar gång efter annan att han är en av Sveriges bästa och mest engagerande populärkultursjournalister. Från bokrencensioner över allmänna krönikor till samtidsfenomen så är Gradvall precis, med ett rent men levande språk och hans referenser är breda men aldrig svåra att förstå. Texterna lämnar en aldrig oberörd, ofta har man en ny skiva på tallriken eller en bok, film eller tv-box på önskelistan.
Precis så ska kulturjournalistik fungera.
Inspirera och diskutera, ett uppdrag som ibland ter sig så självklart att det bland de stora drakarna lätt glöms bort.

Helgen

I Tjörnarp, just nu

Köszönöm

En av mina allra käraste vänner och följeslagare i de mest galna ögonblicken hittills i livet - vi lär få tillfälle att återkomma till detta -
bor ju numera i Budapest.
I min strävan att på grund av bristande ledighetskonto så gott det går utnyttja vårens röda dagar blir det således första maj-demonstration
- i Budapest!
Min kärlek till token som numera är bosatt där ska jag förklara en annan gång.
Utförligt.
Om än censurerat.
Men med både London och Budapest inbokade under våren ser framtiden i alla fall aningen mer ljusnande ut.

Jag dör

Ååååh, jag tänker inte ens börja fräsa över det förutsägbara, trista, överreklamerade som är alla hjärtans dag - men just när man trodde man sett allt (någon som minns Kär och galen med Lotta Engberg?) så dyker nya fjanterier upp.

Läste i tidningen idag om en tjej som friat till sin sambo när han skulle besiktiga bilen - istället för den vanliga textremsan som rullar förbi kom ett:

Magnus vill du bli min för eternity?

Alltså, jag vet inte var jag ska börja.
Men mitt svar hade blivit ett rungande nej.
NEJ!

Spegel spegel

Om en dryg månad ska vi på bröllop. Bröllop är lika med stress.
S-t-r-e-s-s. Tokstress.
Och är det någon därute som ännu inte gift sig och tror att det aldrig blir stressigare än att själv stå brud - forgetaboutit. Ens eget bröllop planerar man i månader, man vet precis vad som ska hända, vad man ska ha på sig, hur musiken kommer att låta, vilken mat man ska stoppa i sig - och man känner varenda kotte som är på festen.
Plus, förstås, att man får stå i centrum en hel dag.
Gotta love it.
Att vara gäst på ett bröllop, däremot, är själva essensen av stress. Vilken typ av fest ska man hamna på; blir det pardans, tal, vals, högstämmigt, casual, meny, buffé, bordsplacering, okända människor överallt - och, det självklart stressigaste av allt; vad ska man ha på sig?

Okej, vi kan vara överens om klänning.

Men.

1. Vilken typ av klänning beror helt på vilken typ av bröllop. I det här fallet står det ingenting om klädkod på inbjudan, men kanske kan man dra någon form av slutsats av att det är en borgerlig, privat vigsel och gästerna bara är bjudna på festen?
2. Bröllopet är den 29 mars - vårvinter. En klänning som inte är för somrig, alltså. Men vårmodet har ännu inte kommit till butikerna och vinterkollektionen är utgallrad. Var handla?
3. Inte ens med den starkaste av karaktärer och bestämdaste av föresatser kommer den putande magen att försvinna på en och en halv månad (att jag saknar karaktär i alla former omöjliggör förstås till och med drömmen om det) - ett faktum som klänningen såklart måste dölja i största möjliga mån.

Välkommen till sex veckor av sömnlösa nätter.

Och då har vi ändå bara kommit till klänningen. Sedan kommer något att ha utanpå, skor, smycken och frisyr...

Bröllop. Stress.
Stress. Bröllop.

Jag borde aldrig blivit äldre än tjugo.

Plötsligt

Ordet död. Så definitivt.
Så gripande.
Jag fick ett mail från min gamla kollega, som kort och gott sade Tråkiga nyheter här på Sydsvenskan, P Melin är död.
Död.
Det är som om sorgen, medkänslan för de anhöriga, inte går att värja sig ifrån.
Jag kände inte Peter Melin, men hyste den största respekt och förtroende för honom som chefredaktör för den tidning som var så stor del av mitt liv.
Men det är inte det viktiga.
Det chockartade förloppet, de snabba beskeden, känslan av hur plötsligt vi kan gå från ingenting till ingenting - inga bekymmer till totalt mörker.
Är skrämmande.
Och mest skrämmande av allt är kanske att vi en stund känner tomhet, kanske chock, men livet går vidare och det finns inte mycket att göra, medan livet för familjen, för vännerna, för dem som älskade honom - aldrig blir detsamma.
Jag är tacksam så länge jag slipper uppleva den sortens sorg.
Den går aldrig över, riktigt.
Den dröjer sig obönhörligt kvar.

Lugn

Inga falska toner, inga ungdomar som passerar förbi balkongen nattetid, ingen Radio Rix från lägenheten intill, ingen telefon som ringer, inga dörrar som slår, inga avgaser, inga gråa fasader, inga måsten.
Bara kompakt kvällsmörker. Snödroppar i gräsmattan.
Tystnad, sånär som på en knastrande grusväg.
På fredag åker jag, utrustad med odlingsbibel, block, penna, varma kläder och en kasse full av mat till landet, friheten och Tjörnarp.
Min älskade har redan gett sig iväg.
Jag längtar.

Just when I thought I was out...

Vaknade aningen piggare i morse efter den förbannade förkylningen, men banne mig om inte slemmet tagit en gruvlig revansch. Kan inte fokusera blicken på skärmen, huvudet dunkar, jag snyter ut ingenting eftersom motståndet är alltför kompakt och ögonlocken envisas med att svida.
Märkligt hur man förlorar både inspiration och lust för lite bacillers skull.

Snörvel

Efter en retligt däckad lördag med hela kontorets samlade veckobaciller i kroppen och solstrålar blott på avstånd blev söndagen trots allt en med uppiggande vårväder, en promenad i stan och första stora cappuccinon på Brunos hittills enda utebord.
Middag hos pappa i går.
Fika med mamma i dag.
Panerad och friterad ost med råstekt potatis och tartarsås (vad man i Tjeckien kallar smazeny syr) till middag.
Och ett gäng vaniljbullar i ugnen.
Det vore väl kanske ändå synd att klaga (fastän jag rätt gärna vill, med rethosta och slemdunkande huvud).

5

Fem år.
Går tydligen otroligt fort.
Den 6 februari 2003 gick jag tillsammans med Anna och Glenn bakom scenen på Restaurang Smak på Konsthallen för att prata med någon i bandet - men själv jag kom förstås att prata mer med den svartklädde sångaren med lockigt hår, svart mössa och skäggstubb.
Innan jag visste ordet av sjöng han If you see her say hello i mitt öra och kvällen blev sen, natten blev sen och Glenn fick till slut handgripligen kastas ut ur min lägenhet sedan han somnat på soffan mitt i Original Harmony Ridge Creekdippers andra skiva.
Två katter, en flytt, ett bröllop, massor av resor och tusentals gemensamma minnen som får det att vattnas i munnen senare - så sitter vi här.
I varsin fåtölj.
Hemma.
Kärleksfullt påminnande varandra om åren bakom oss.
Tiden går verkligen fort ibland.

Mediokert

Darjeeling limited, Försoning, Charlie Wilson's war...
Stark trea, stark trea, helt vanlig trea.

Bioåret har börjat bra mängdmässigt, men inte riktigt kvalitetsmässigt.
Länge sedan jag såg tre helt-okej-men-inget-jag-går-och-tänker-på-filmer i rad.
Nästa vecka: Lust, caution.

Hoppas på bättre lycka då.

Gårdagen

(ber om ursäkt för klart sämre bildkvalitet än bakresultat)

Och det varde ljus. En stund.

Tittar på bilder från en av företagets nya lägenheter där solen lyser in genom fönstret och det räcker för att vårkänslorna ska väckas till liv, räcker för att se långa promenader framför mig, första koppen kaffe på caféernas uteserveringar, de första, sakta växande knopparna på träden - jag känner den klara luften, doften av jord...
Farligt att känna så redan i början av februari, baksmällan är stenhård.
Men nästa helg blir det Tjörnarp, sådden måste planeras.
Längtar.

Tjohej

Åh, vad svårt det är att koncentrera sig på det man ska med hundra middagsförslag studsande i huvudet, funderingar över vårsådden, lista på måste-göras och en diskret jakt på bra restauranger och pubar i London framför skärmen.

Vilken härlig dag (ba ba pa pa)!

Vi bor på landet...

Det blev inga kokböcker (men däremot receptpärmar). Fastnade helt i en nyupptäckt, helt underbar blogg som jag läste med vad min älskade passionerat beskrev som ett fånigt men drömmande leende. Min nya vän har också en butik där hon säljer grejor man kan behöva i köket - och skriver ut lite recept.
I'm in love.

Som en dröm

Inspirerad av ny gryta (och ny frityrmaskin!) tänker jag tillbringa hela kvällen i soffan medelst kokböcker och senare numret av Elle Mat & Vin framför mig, en katt vid vardera sidan och många långa drömmar om framtida köksstunder i huvudet...
Kvällens middag?
Fixar maken.
Det blir pannbiff med lök.

Världens åttonde underverk

So long

Resa och hotell bokade - London 21-25 mars!
Med ålderns rätt valde vi bort ytterområden, kackerlacksrisk, toast-med-konstgjord-marmelad-frukost och heltäckningsmattor som luktar kräk.
Är man trettio så är man, för tusan!

Livskvalitet #763

Ungersk gryta på kalvkött med mycket paprika och lök puttrar på spisen, första försöket av recepten från Jens Linders Långkok.

Leverans av tre lådor Louny (en mörk och två ljusa), avnjutes om någon timme tillsammans med topinka; tjeckisk liten rätt bestående av pumpernickel som steks i olja och kläds med grönmögelost som får smälta i ugnen, färsk chili och cayennepeppar.

En flaska Ripasso på luftning.

Ingredienser inhandlade för morgondagens fastlagsbullbak.

Ibland är det banne mig inget fel på blåsiga dagar i februari...

Förbannade vinter

Det är dagar som dessa, när solen skiner men blåsten är lite för kall, luften lite för spetsig - för att det ska bli njutningsfullt, som man känner sig som mest besviken.
Men det är onekligen något som väcks inuti en i alla fall.
Längtan efter våren.

Fredag. Natt.

Jobbar som jag aldrig trodde att jag skulle jobba. Långa kvällar, papper med hem, kvällstimmar framför datorn. Tokigt. Oväntat. Men kul.

Bokcirkel ikväll och varken Elfriede Jelineks Lust eller Neil Strauss Spelet verkade särskilt populära, var och en med sina brister - men med tanke på Jelineks Nobelpris får man väl ändå säga att det magplasket smärtade mer. Ordorgier för ordorgiernas egen skull, sex i hundra former (ingen av dem särskilt berörande) - och ångest ingen riktigt kan relatera till eftersom få når igenom bokstavsmassan. Att ingen av oss gav högre betyg än 2+ (övriga 1+, 1+ och 2-) säger antagligen mest av allt. Jag, vi, som i hela livet retat oss på dem som automatiskt avfärdar Nobelpristagare som något ointressant blott på grund av just de kvalifikationer som gett dem priset måste snöpligt i detta fall vackert kapitulera.
Elfriede Jelninek berörde mig inte ett dugg.

Dags nu att istället fila på en alla tiders bästa Eurovision-lista.
Återkommer med resultatet inom kort.