Ost och Wiehe ikväll

Missade Madeleine Peyroux på KB men läser att det inte var särskilt bra och börjar nu undra om det inte kan vara så att jag har tur med konserterna i år. Det har i alla fall onekligen börjat mycket lovande.
I kväll blir det Wiehe & Forsberg sjunger Dylan och jag tror att det kommer att bli helt lysande, de spelar både Spanska stövlar, Sakta lägger båten ut från land, Blinde Will McTell, Farväl Angelina, Jag ska bli fri och Där anar jag din hand - vilket i princip sammanfattar mina favoriter i sammanhanget. Ebba Forsberg kan vara precis det komplement som passar Wiehe som bäst.
Till detta, of course, ost och chark från Möllans Ost och en flaska portvin.
Det kan bara inte misslyckas.

Rickie Lee

Förra gången jag såg Rickie Lee Jones på KB var det rökfritt. Det var det förstås den här gången också - men då var det nästan ett sätt att binda publiken redan på förhand, ölen serverades i plastglas för att inte ge ifrån sig klingande ljud och vad jag förstår i efterhand var hon hatad av sitt band - men konserten var givetvis lysande.
Jag är inte helt övertygad om att årets The sermon on exposition boulevard är ett så stort mästerverk som många verkar tycka. Den har sina stunder och blir för all del bättre ju mer man lyssnar - men nja.
Live är det helt annorlunda.
Första halvan av spelningen är det i princip bara låtar från nya skivan och jag står gapande och undrar hur det kan vara så bra. Det låter inte så annorlunda mot skivan, men är... helt fantastiskt. Första timmen är sagolik, Falling up gör hon med full energi, Gethsemane gör hon sprödare och vackrare än på skivan (kvällens höjdpunkt) och när hon bryter av med gamla Stewart's coat är jag helt slagen.
Sedan dippar hon lite men jag vet inte om det kanske mest är så att på tjugofem minuter hinner hon med tre låtar och jag är inte en person som uppskattar sånger som är längre än fem minuter - speciellt inte om halva låten är instrumentalmangel, så kanske är det inte en dipp utan en uppvisning, vad vet jag.
Men hon (eller jag, då) hämtar sig snabbt i alla fall, slutet är lika bra som början.
Helt klart är att Rickie Lee Jones är unik och mer unik än på scen blir hon inte.
Sådana artister är värda att älska.

Det är lätt att glömma, men våren luktar jord

Man glömmer från år till år. Glömmer hur mycket som finns att göra, glömmer när det ska göras, glömmer hur fantastiskt det luktar när träden precis slagit ut, de gamla löven ligger kvar på marken, hur kallt huset är efter vintern men hur snabbt kaminen värmer. Man glömmer hur vackert körsbärsträdet är som aldrig bär frukt men blommar lika praktfullt ändå.
Idag har vi varit i Tjörnarp och medan pappa körde den nya jordfräsen så att armarna värkte klippte jag ner och band upp hallonbuskarna, rensade ogräs och planterade om jordgubbar i tre nya, prydliga rader. När farmor och farfar först hyrde stugan över en sommar i början av femtiotalet hade ägarinnan just hallon och jordgubbar i samma land som vi har nu. Det känns, på något sätt, rätt tryggt.
Det blev några plantor över och jag tog hem dem och satte dem i kruka på balkongen och passade också på att äntligen få ner pelargoniorna från vinden, klippte ner dem och satte om dem.
Luktar jag på mina händer kan jag fortfarande ana en svag doft av jord, trots att jag tvättat händerna hur länge som helst.
Jord luktar, mer än något annat, vår.
Det är vår i luften och det doftar om mina händer.

Ser bra ut

2-0 i halvtid och man ska aldrig ta ut något i förväg, men helt klart är i alla fall att MFF som vanligt spelar klart bättre mot bra motstånd än mot sämre. Det var många år sedan som MFF trivdes i matcher mot motståndare som lägger hela laget på försvar.
Må Pode få stanna kvar på högerkanten även när Jocke Nilsson är helt frisk.
Det är ju en helt annan fart!

Ännu fler kanaler

Eftersom jag inte längre har tillgång till varken gratisbiljetter eller årskort och dessutom inte har någon att gå på match med längre har jag nu storinvesterat med att skaffa säsongskort från Comhem. Alltså, 99:- för en match eller 119:- i månaden med fri tillgång till alla matcher (inte bara MFF) - jag tycker nog att det är en bra deal.

Fynd?

Jag har ju tjatat om ZinZino och Möllans Ost, men min gamle Skurups-kamrat och numera krogredaktör Måns Renntun berättar om ett nytt ställe vid Fridhem, faktiskt precis runt hörnet från min första lägenhet, som är en kombination av lunchrestaurang, café, butik och konditori; Skogströms Kök & Butik. Grundinställningen att använda råvaror från lokala producenter och därmed utgå från säsong är lockande och i butiksdisken finns rösti, tryffeldolmar, bakade grönsaker, kalv- eller hönsfond, färdig rödvinssky, styckningsdetalj av nöt (Blentarps gourmetkött som hängmöras i minst 16 dagar) och fläsk, kött efter säsong (typ anka, lamm eller vilt), kycklingkött (kravmärkt och ekologiskt uppfödd i Bosarp), lufttorkad parmaskinka, spansk jamon bodega, het chorizo, mild fuet, svensk lökkorv och Kävlinge-pastej. Bageriet/konditoriet har ljusa surdegsbröd med citron och timjan och grova rågmjölsbröd med fänkål och kummin - bland andra. Dessutom egna chokladtryfflar på Valrhona och andra kakor och tårtor (stället drivs alltså en gammal svensk mästare i desserter...).
Från och med nästa helg serverar de också brunch på lördagar.
Visst låter det som något att älska?

Mina kära nära

Jag har en brorsdotter. Det kanske inte är så ovanligt, men saken är den att hon bara är 12 dagar gammal. Och söt som socker. I lördags höll jag henne i min famn för första gången, hennes kropp var så mjuk och hennes ögon så stora, hon skrek inte en enda gång men i någon sekund så såg det ut som om hon log. Jag kände mig varmare än jag gjort på länge, ömmare än jag kan minnas. Denna lilla flicka. Min brorsdotter. Välkommen.

Jag har en farmor och en mormor. De är 94 och 84 år gamla, det är krut i kvinnorna i min släkt. Farmor hör inte så bra längre och går allt sämre, men hennes bingopenna är snabbare än en stenografs och hennes tankar lika ärliga som ett helgons. Mormor krökte på ryggen när hon för snart tio år sedan förlorade först sin son och sedan sin make, men hon gympar, stavgår och kallbadar varje vecka och har en ocean av anekdoter att berätta.

Två generationer har fötts och vuxit upp mellan farmor, mormor och min brorsdotter. Framgång, lycka, sorg och besvikelser, kärlek och ömhet, jag tänker på allt det där när jag sitter på min balkong och tittar ut över de utsprungna kastanjeträden, jag tänker att det finns så mycket att säga, så mycket att bevara men jag vet inte hur eller för vem och det enda som är riktigt säkert är att jag älskar dem alla.

Jag är lätt att tillfredsställa

Har på jobbet fått en ny, större skärm, en dator med mer kräm i och ett tangentbord som är mycket mjukare och svarar snabbare på knapptrycken än det gamla. Man behöver knappt nudda vid tangenterna för att bokstäverna ska ramla ut på skärmen.
Sådant räcker för att jag ska bli lycklig.

Malmöfansens märkliga fallenhet för att ge upp

Det svänger snabbt i sportmedia - och bland fotbollsfans. Från lovord, hyllningssånger och kungatronar har MFF nu fallit ner i en djup grop där ingenting kan rädda laget. Lika självklart som det var att placera guldet i Malmö efter 1-1 och mästarspel mot Elfsborg borta, lika bergfast verkar folk nu tro att det blir en mittenplacering också i år. Det går en djup suck genom Malmö och glaset är, på klassiskt himmelsblått manér, knappt ens halvtomt.
Jag vet inte vad jag ska tro, men vad jag absolut vet är att ingenting är avgjort efter tre omgångar, att Elfsborg ännu inte vunnit en match men är långtifrån lika uträknade och att hur man än ser det så var det mer imponerande att vinna mot Gais trots dåligt spel än det var förkrossande att förlora mot TFF i ett derby vi alltid haft svårt att hävda oss i.
Årets Allsvenska är jämnare än på många år, alla kommer att ta poäng mot alla. Det kommer inte att finnas något lag som går igenom en hel säsong utan svackor, utan att tappa onödiga poäng.
Själv var jag besviken efter Skånederbyt i lördags, men mest för att så många spelare inte kom upp i ens normal nivå - en insikt som faktiskt var det mest tröstande av allt till slut. Spelet kommer att bli bättre, det säger ju sig självt.
Och - Labibot Harbuzis inhopp var mycket lovande.
In med honom bakom anfallarna och ut med Toivonen på högerkanten där han har lättare att finna sin roll, ut med en Jocke Nilsson som inte gjort en människa lycklig såhär långt och dessutom aldrig varit en kantspelare - och det kan bli en riktigt trevlig säsong.
Hur orkar folk ge upp så snabbt?
Behåll Sören också, förresten, det är svårt att vara tränare för ett lag med spelare som vägrar springa. Något får de väl ändå göra själva.

Zzzzzzz

Man kan egentligen säga hur mycket som helst om att Zlatan inte var bättre än någon annan mot Nordirland, att han inte var bra i VM, att Sverige med det gamla hederliga anfallsparet Allbäck/Elmander slog Spanien - men att som enda Inter-spelare få 9 i betyg av Gazzetta Dello Sport för sin säsong och figurera i segersången, på plakat och i ramsor på Milanos gator efter ligaguldet - det finns ingen spelare i Sverige som kommer i närheten av Zlatans kapacitet och klass som fotbollsspelare. Så förbannat enkelt är det faktiskt. Vad Ralf Edström än säger.

Skärpning Mona

Jag såg inte debatten mellan Mona Sahlin och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, men vad jag förstår gick den senare om inte segrande så åtminstone mindre skadad ur duellen. Jag tycker generellt att det är rätt att ta debatten trots allt, taktiken att tysta ner och inte låtsas om har uppenbarligen inte varit särskilt lyckosam. De som röstar på Sverigedemokraterna gör det inte bara för att de ger efter för egna fördomar eller enkla (om än genomskinliga, förkastliga och omöjliga) lösningar - utan också för att de känner att de inte blir hörda, att politikerna och till viss del media sätter sig på högre hästar och inte värderar väljarnas åsikt mer än en spottloska på gatan.
Vad jag däremot upprörs över, är att Mona Sahlin inte kan vara bättre förberedd inför en match som ändå är bland de viktigare som finns att ta just nu. Ett parti som bygger hela sin politik på ett så diffust begrepp som svenskhet borde vara en rövarmiddag för det som kan bli vår nästa svenska statsminister.
Mustafa Can uttrycker det bättre och smartare i DN idag.

Måndag

Jag är omåttligt förtjust i måndagar. Ett tag i vintras åt vi potatis- och purjolökssoppa nästan varje måndag och det var så gott med något lättare, något nyttigare än de biffar, såser och grytor man satt i sig under helgen och vi pratade om det idag men väl på Hemköp låg fläskfilén där och såg inbjudande ut och min älskade erbjöd sig på stående fot att köra sitt paradnummer (fläskfilégryta med dijon och vad jag misstänker vara en inte helt oansenlig mängd grädde) så det blev det och vi köpte rucola, spenat, plommontomater (till ett hutlöst pris, hoppas mamma får fart på odlingarna snart), gurka, rödlök och avocado, rev lite parmesanost i och kryddade ganska rikligt med citronpeppar och nu sitter vi här och pyser medan jag än en gång förbannar att vi inte fått köpt den där espressobryggaren vi trånar efter.
För några minuter sedan kom mamma och lämnade en tupp vi knappt får plats med förrän den nya extrafrysen är inkopplad. I biblioteksfönstret har både rucolan och plocksallaten vridit sina späda strån mot solen.
Tänk att det finns de som inte kan njuta av sådant.

Mac-attack

Har till slut fått tummen ur det där stället där man tydligen har den när man inte får någonting gjort och skaffat Firefox - vilket, när man skriver här på bloggen, gör ett mac-hjärta så lyckligt så lyckligt. Nu kan jag äntligen göra allt det där som alla andra kunnat!

Fint besök

För ett par år sedan, vi ska kanske erkänna att det nog var runt fyra år sedan, satt några arbetskamrater och jag hemma i min lilla etta och drack vin. Vi gjorde allt tonåringar brukar göra med det lilla undantaget att ingen av oss var tonåringar, men vin blev drink och kallprat blev jag har aldrig, ljudvolymen steg och gömda små Lassie-historier avdammades. Jennie var såklart värst, hon var alltid värst men inte för att hon tvunget skulle vara det utan bara för att det var så. Efter ett par småroliga episoder glittrade det i ögonen på henne när esset ur rockärmen skulle spelas ut. "JAG HAR DET", sade hon. "Den här historien kommer att bräcka er alla". Det visade sig att hon en gång runt jura- eller kritaperioden hade åkt tåg från Tyskland till Köpenhamn och hon var ung och hon var bakis, allt var skit och hon skulle hem, men plötsligt uppenbarade sig i dörrhålet till hennes kupé... ja, vad var hans namn nu igen? "SHIT alltså, ni MÅSTE veta vem det är, han är HUR STOR SOM HELST!", bubblade Jennie upphetsat och vi tänkte och gissade, Mick Jagger, George Michael och Paul McCartney var alla på tapeten innan vi upplystes om att det förvisso rörde sig om samma dignitet, men det här var en hårdrocksstjärna - ni vet en sådan som "kör mycket med våld på scenen, typ blod och eld och sånt", sade Jennie - och Alice Cooper var det självklara förstavalet, men "Nej nej nej - han är STÖRRE än så" och vi förbannade vår obefintliga kunskap i genren men gissade vidare,vidare, vidare - spänningen steg, trumvirvlarna dunkade, stråkorkestern byggde upp sitt crescendo, vi slet vårt hår och Jennie gick av och an i frustration, "Men VET ni inte? Ååååh, han är så KÄND!". Till slut blev hon tvungen att ringa sin bror och han prickade förstås in svaret direkt, Jennie lade luren i örat på honom och utbrast "ja JUST DET, för fan, KING DIAMOND!!!".
Man kan säga att luften gick ur ballongen lite.
Man kan säga att en besviknare stråkorkester får man leta efter.
Ingen av oss hade givetvis en aning om vem King Diamond var.
Men vi skrattade så vi grät, det gjorde vi.

Jag läser nu att King Diamond kommer till KB i slutet av oktober, jag minns vår kväll och Jennie Metz - om du finns därute; hör av dig! Jag följer med direkt.

Den svåra andra matchen

Vinden ven så att tidningshuset gungade på Segevång och regnet öste ner när jag tittade ut genom fönstret på jobbet vid femtiden idag. Springa i motvind med småspik piskande i ansiktet är inget drömscenario när man som extremt otränad och ringrostig, låt oss inte glömma aningens överviktig, ska göra sin svåra andra match i Korpen för säsongen.
Men, det måste sägas, regnet upphörde.
Vinden mojnade något men var ändå så stark att vattenflaskorna välte vid linjen och endast korta hörnor slogs från ena sidan.
Ändå tycker jag mig skönja en början på något stort. Eller en tillbakagång till något stort kanske.
Bollen gick ibland som på en tågräls mellan oss, direktspelet var superbt, löpningarna lite fler och lite längre än i debuten. Som vanligt var det ingen som ville skjuta förutom Malin Göransson, men så har det varit sedan vi var tio år gamla och är det något man lärt sig med tiden så är det att det där med hunden och det faktum att den inte vill sitta är sannare än tio guds bud.
Själv var jag i lite bättre form den här gången, eller också var jag inte lika optimistisk i löpningarna. Jag fick ingen krampkänning i alla fall - och gjorde dessutom mål! Det händer inte varje gång. Vad det blev vet vi nästan aldrig, men jag räknade till fyra eller fem assister från mina egna fötter och ett par mål lyckades de andra göra helt på egen hand.
När jag gick, nej skippade, den korta vägen hem kände jag mig säker på att träningsvärken skulle utebli den här gången.
Endast tiden kan utvisa detta.
Förra matchen blev 7-0 i alla fall, det ligger på nätet nu.

Det svänger om LdB

Efter att ha förbannat damernas namnbyte här på bloggen, för de flesta som kommit i min väg och en del som inte gjort det, gick jag i lördags på krogen i godan ro. Vid baren ondgjorde sig någon över hela affären i en rätt spydig ton och raljerade över damfotboll medan han svängde på ölglaset så att det skvätte omkring. Alltså, det var för mycket. Min hjärna vet fortfarande inte hur det gick till, men någon med exakt min röst blev arg och nästan aggressiv, ja hon gick så mycket upp i sitt försvar av LdB att hon nästa dag nästan skämdes lite över det sätt det hela framfördes på.
Nu har jag svängt.
Det enda som är pinsamt i hela affären med namnbytet är banne mig att Sveriges rikaste klubb, verksam i landets tredje största stad, inte tyckte det var värt ett spottstyver att hålla sig med ett damlag. Man tyckte inte ens att en av historiens mest framgångsrika klubb på damsidan skulle ha rätt att använda sitt klubbmärke. Det är för fan pinsamt om något.
I en tid där företag som profilerar sig med jämställdhet, där klubbar och föreningar som driver och leder utvecklingen mot bredare verksamhet ses som fräscha, ses som framtiden - så tar Malmö FF ett steg bakåt. Damerna har de senaste åren varit mer motarbetade än de var när jag spelade flickfotboll - det kan knappast kallas framsteg.
Damerna valde att gå ur huvudföreningen, det var ett misstag.
Med facit i hand kan man förstås undra om det hade hjälpt att vara kvar.
Hela kulturen som finns i MFF nu med Hasse Borg och Buffalo Madsen - det är så gubbigt att jag kräks. En före detta naprapat i herrlaget berättade att Hasse Borg brukade komma in i omklädningsrummet innan matcherna och skrika "nu går vi ut och visar KUK!". Jag hade brutit ihop på fläcken.
Det är egentligen kanske inte förvånande att MFF dam drevs till att ta ett steg som var så extremt som att byta namn. Att byta identitet. Ville man ha allsvensk damfotboll kvar i Malmö fanns faktiskt inget alternativ.
Det är verkligen pinsamt på riktigt.
Nu är det jag som börjar gå på matcherna igen.
Heja LdB!

Bio: Nina Frisk

Betyg: 3
Den är underhållande men kort. Precis i detaljerna men suddig i helheten. Knivskarp i sekvenser men luddig i berättelsen. Maria Bloms andra film är på ytan nästan lika rolig som "Masjävlar" (även om varje film som saknar Ann Petrén automatiskt tappar en dimension) men inte tillnärmelsevis lika varm och inte lika nära. Där även Masjävlars värsta knäppgökar ändå hade förmågan att kännas naturliga och framkalla förståelse lyckas man inte riktigt göra samma sak i "Nina Frisk". Jag fattar inte riktigt karaktärerna även om jag känner igen det som händer dem. Jag skrattar, jag skäms och jag ler - men känner ingen desperation, ingen instängdhet och det starkaste intrycket när eftertexterna börjar rulla är frågan vad Maria Blom egentligen ville säga med alltihop.
Därmed inte sagt att "Nina Frisk" är en dålig film, skådespelarna är bra och i dagens Sverige finns få med sådan humoristisk fingertoppskänsla som Maria Blom. Men i jämförelse med "Masjävlar" blir den lite lättviktig.
Det är inte lätt att följa upp mästerverk.

Bio: La Vie en rose

Betyg: 4 (musiken: 5)
Det är hemskt lätt att fånga mig i sådana här filmer. "Ray", "Walk the line" och nu "La Vie en rose" ger en kittlande blick in bakom kulisserna och kanske ännu mer en spegelbild av myten man så gärna vill tro på. Edith Piaf är omgärdad av oändliga myter. Hela hon är en myt. Med en mamma som övergav henne, en uppväxt på horhus och tillsammans med sin kringresande akrobat till pappa, tidig försörjning på gatorna i det fattiga Paris, upptäckt, fall och senare succé, alkoholism och drogberoende, otaliga kärleksaffärer, svek och olyckor var hennes liv på samma gång så storartat, sorgligt och destruktivt att det nästan är svårt att tro på.
Tills man hör henne sjunga.
I filmen "La Vie en rose" är det, till skillnad från "Ray" och "Walk the line", Edith Piafs verkliga röst som ljuder genom alla musikscener. Det är jag omåttligt tacksam för. Marion Cotillard är helt underbar i huvudrollen, men sångrösten är oefterhärmlig. Under ett liv som lätt kunnat göra Piaf till offer är musiken och sången allt som oftast hennes räddningsplanka och ingen annan hade kunnat finna den smärta, den längtan efter (och, beundransvärt nog, den obändiga tron på) kärlek som Piaf själv uttrycker i sin sång.
Problemet med sådana här filmer och anledningen till att de sällan når ända fram är att det är svårt att välja ögonblick och historier i ett helt liv som ändå ger en helhetsbild eller kanske framför allt en känsla av vad det handlat om. ”Ray” försökte få med alla hits och stora ögonblick som artist och förlorade känslan av en historia. ”Walk the line” fokuserade på kärleken till June Carter och blev en berättelse för sig själv, en bild av människan och kanske tack vare det också en bild av artisten. ”La Vie en rose” spänner över hela Edith Piafs liv men sovrar självklart den också och kastar dessutom tittaren mellan olika tidsepoker. Ändå, om än inte perfekt, ger den faktiskt mer än något annat ett starkt helhetsintryck. Kill your darlings tjatas det mycket om journalistutbildningarna i landet och det är precis vad allt handlar om – våga stryka även sådant som är bra för att slutresultatet ska bli bättre. Här nämns mycket lite om den dotter hon fick begrava när hon själv bara var 18 år, det pratas inte alls om Piafs roll i motståndsrörelsen under andra världskriget som i hög grad hjälpte henne till att bli den franska ikon hon blev och bara Marcel Cerdan bland alla älskare får ordentligt utrymme (enligt bild och myt var det också han som var hennes stora kärlek) – men jag tror mig förstå Edith Piaf, jag sörjer med henne, gläds med henne och ömkar henne. Jag blir förstörd när budet om Marcel Cerdans olyckliga död når oss i en av filmens starkaste scener. Det är ett gott betyg.
Kanske är ändå finalen det mest fantastiska med hela ”La Vie en rose”. Nedbruten av sorg, långvarigt missbruk och cancer ställer hon sig på scenen och gör för första gången ”Non, je ne regrette rien”. I sången, på scenen, blir hon hel och lever upp, för ett ögonblick är allting storartat och ”Non, je ne regrette rien” dånar ut i biosalongen och sveper med mig, jag gråter inte så mycket för Edith Piafs levnadsöde utan för att detta är en milstolpe, ett par av de största minuterna i musikhistorien. Få sånger berör mig på samma sätt – och då förstår jag (som aldrig läst ett ord franska) bara huvudtesen i texten – jag ångrar ingenting. Men smärtan, styrkan, kärleken – allt får plats i Piafs röst och frasering. Jag behöver inte förstå orden, jag grips av innebörden.
Efter filmen sitter jag kvar en stund, förbannar det tända ljuset i salongen och väntar på att tårarna ska torka.
Introt till ”Non, je ne regrette rien” ljuder avlägset i mitt huvud.

West Wing, än en gång

Läser om det nya vapendådet i Virginia, USA och ett av de bästa citaten från West Wing dyker snart upp i minnet. Det är pressekreteraren C.J. Cregg som säger det, President Bartlet har precis blivit skjuten liksom Josh Lyman - alla är upprivna, allt är kaos, pressen går bananas och C.J. får en samlad världsmedia att tystna:

"There were 36 homicides last night. 480 sexual assaults. 3411 robberies. 3685 aggravated assaults, all at gun point. And if anyone thinks those crimes could have been prevented if the victims themselves had been carrying guns, I only remind you that the President of the United States was shot last night while surrounded by the best-trained armed guards in the history of the world."

Jag måste se om alltihop från början igen.

Dubbel-Anders och vårstök, det är visst måndag

1-0 efter en lysande frispark men i övrigt gnistrade kanske inte MFF idag. Men jag håller med Andreas Yngvesson, laget ser mer stabilt ut i år. Matcher som den mot Gais var precis sådana man ifjol tappade poäng i. Anders Andersson var - igen - bäste himmelsblå.
Fotboll, pasta med krabba och chili, Anna Pihl - och så persilja, rucola och plocksallat nere i jorden och inställt i det nya miniväxthuset. Det har varit en fin kväll. Fick också planterat Silverregn, som vi hoppas ska täcka en del av hönsnätet som löper längs balkongräcket för att stoppa kattflykt.
Sitter på våra nya stolar och skriver detta, iförd endast längärmad tröja.
Inte konstigt att livslusten börjar komma tillbaka.

Söndag

Jag hade små funderingar på att städa men det blev en på många sätt perfekt söndag med krämig kaffe latte i parken tillsammans med Hockeys hembakta chokladkaka, en promenad runt Pildammarna med en kula hallonsorbet och en kula cookies & cream på Lilla Glassfabriken som avslutning, lite läsning i den aktuella bokcirkelsboken (novellsamlingen "Kärlekens brutala språk"), ett par Franziskaner veteöl och fotboll på Bakfickan och så hem för att steka vad min mamma kallar Bostonburgare - färsbiff med tomat, lök, ättiksgurka och hovmästarsås mellan två skivor rostat bröd. Nu: pepparchips och dippa till de många inspelade timmarna av Berlin: Alexanderplatz.
Ibland är livet ändå rätt gött.

Mmm...

Miss Sylvia's BBQ-sauce kan jag inte tjata nog om, men för alla er som av någon oförklarlig anledning inte åker till New York med jämna mellanrum för att köpa några flaskor rekommenderar jag en tripp in på Frederiks blogg för recept på en revbensmarinad jag misstänker vara superb. http://efjay.wordpress.com/2007/04/14/peta-in-en-pinne-i-brasan/

Ni andra får stanna hemma

Stackars mamma fick åka runt hela Svågertorps samlade butiker med mig under förmiddagen i jakt på balkongattiraljer. Saker och ting börjar nu ljusna. Mindre bord och hylla till krukor var det primära, det blev ett större men mycket snyggare bord, två stolar och en beställd hylla i precis rätt mått för vår lilla vägg. Ledig yta på balkongen är nu i princip nere på noll och fler ockupanter än vi själva förmodligen omöjligt - det blir inga gäster för oss i år (men en förtjusande miljö istället). Fick också haffat in fröer och ett litet växthus så imorgon är det jag som sätter persilja, plocksallat och rucola medan min käre make oljar möblerna. Släpp fångarne loss, det är vår!

Premiär i korpen - säker vinst

Solen sken, men timmen var såpass sen att den inte direkt värmde. Ändå var det förstås ett perfekt väder för seriepremiär i damernas finrum. Något decimerade, vi har bland annat tappat vår skyttedrottning, men spelsugna och extremt verklighetsfrånvända togs djupledslöpningar och lades crosspassningar som om inte en dag förflutit sedan den aktiva karriären, eller sista korpmatchen i höstas för den delen. Det dog ut. Men ambitionerna, gnistan - visade på en lovande säsong 2007. Två, förutom skyttedrottningen, som varit med sedan starten har nu lämnat in och istället får vi i år luta oss mot de gamla landslagsspelarna Malin Lundgren och Eva Zeikfalvy som likt en ödets ironi nu kallats in för att förstärka det stolta F25. Debuten lovade gott, även om Malin enligt egen utsago var nära att kräkas efter bara fem minuter (sedan sprang hon ändå mer än hela laget tillsammans, men det är förstås en annan historia). Ett par matcher till i benen på oss alla, sedan kommer det här att bli riktigt bra - det är inte bara jag som inte rört mig en millimeter sedan oktober och inte haft en boll vid fötterna på lika länge.
Kulan i luften, luften är klar - jag hade hade glömt hur fantastiskt kul det är att lira lite boll.

Vad vill du bli när du blir stor?

Carl-Axel Roslund, denne gigant. Malmömoderaternas hovnarr har lagt en motion till fullmäktige att förbjuda yrkesmässigt tiggeri. "Om vi inte gör något nu", säger han, "så har vi snart samma situation som i europeiska storstäder där det vimlar av tiggare på gatorna. Ofta har de ett barn i famnen för att se mer ömkansvärda ut.".
Jag vet inte vilken värld Carl-Axel Roslund lever i, men jag hoppas aldrig komma i kontakt med den. Bara att vara en person som inte instinktivt känner medlidande med föräldrar som tvingas tigga - utan reflexmässigt snarare förutsätter att han eller hon försöker luras - är faktiskt rätt avskyvärt. Att sedan tro att bara för att man förbjuder tiggeri så skulle det försvinna från gatorna - som om alla de som lever på allmosor återgår till sin egentliga karriär som snickare eller något - är, ja jag vet inte vad, men rätt verklighetsfrånvänt i alla fall.
Ändå har jag sparat det bästa till sist. Carl-Axel säger också att han med sin motion "främst vill stoppa de östeuropeiska tiggarligor som börjat dyka upp i Sverige". Alltså, jag tror jag dör. Östeuropeiska tiggarligor? Jag har hört talas om knarkhandel, trafficing, smuggling och annat som kan inbringa stora inkomster för olika typer av ligor, gäng och maffiasamfund - men tiggeri? Från Östeuropa?
Carl-Axel Roslund går bara inte att ta på allvar.

LdB FC Malmö - vilket skämt

LdB Football Club Malmö. Normalt sett hade jag gått i taket bara för att man valt att på engelska beskriva sig som "Football club" - herreguuuuud vad jag avskyr sådant - men bara tanken på att Malmö FF, laget som matchat så fantastiska spelare som Lena Videkull, Elisabeth Leidinge, Annika Nessvold, Bonnie Madsen, Malin Lundgren, Eva Zeikfalvy, Anna Wällersten och Ing-Marie Olsson, klubben som har fem SM-guld i träningsväskan, inte längre existerar - är bara så sorgligt. Och att byta namn till LdB... nej, det är för hemskt för att prata om. Ömkan är allt jag känner och desperation är allt jag luktar.
Fritt fram för alla som vill skämta om damfotboll, dörren är vidöppen.

En kärlekshistoria tar slut

Först bröt sig MFF dam i övermod ut från huvudföreningen efter VM 2003 - och misslyckades kapitalt med att etablera sig på egen hand (jag har aldrig förstått vad meningen var överhuvudtaget, att ha en storklubb som MFF i ryggen kan väl inte vara negativt?) - och nu ska laget byta namn och dessutom sluta använda himmelsblå tröjor.

Jag vet inte.

Men en stor del av stoltheten, en stor del av styrkan och storheten när jag spelade i föreningen låg i färgen, låg i klubbmärket. Det var inte vem som helst som fick dra på sig den tröjan. Det var en ynnest att vara himmelsblå, respektfullt, avundsvärt.

Om inte damerna lyckats etablera något eget så beror det mer på att man inte lyckats sälja produkten damfotboll, inte lyckats utnyttja sina profiler eller finna sin egen nisch. Det handlar inte om klubbmärke - det borde snarare göra saker och ting lättare att heta Malmö FF. Anja Pärsson är större än Patrik Järbyn - inte för att hon åker snabbare eller ens lika snabbt, utan för att hon är en profil. Nu är damfotboll förvisso en av få sporter som är kvar där alla prestationer ovillkorligen jämförs med herrarnas (tillsammans med andra av tradition manliga - och folkkära - sporter som ishockey), men det är till viss del damernas eget fel. Damfotboll är en helt egen sport och utvecklingen och den tekniska och fysiska prestationen måste jämföras med den egna historien - inte med herrarnas. Det är detta budskap, denna produkt - som MFF dam måste sälja.

Nu blir laget bara ett i mängden och inte mer värt än alla andra damfotbollsklubbar i stan - låt vara att man tillhör en högre division. Jag tror att man kommer att tappa både publik och intresse - och därmed i förlängningen sponsorer - genom ett namn- och färgbyte.

Hur det än går är laget i alla fall inte längre mitt. Från och med ikväll kommer min kärlek till himmelsblått att vara förbehållet herrlaget ensamt.

Det känns rätt sorgligt.

Vi kommer inte att kunna sitta på balkongen

Okej, nu har jag nog bestämt mig för sommarens balkongodlingar. Som vanligt har jag säkerligen fullständigt överskattat ytan på vår minimala balkong men i min värld kan man göra en liten hylla vid den enda halvvägg vi kan utnyttja och därmed få plats med:

BALKONGLÅDA: två eller tre plantor persilja och två plantor gräslök.
KRUKOR PÅ HYLLA: plocksallat, ruccola och smultron.
KRUKOR UNDER HYLLA: två pelargonior och smultron.
KRUKA VID SIDAN OM HYLLA: tomat (kan bytas ut mot physalis om jag konstaterar att det skulle fungera på vår skuggbalkong).
BALKONGLÅDA PÅ FÖNSTERBLECK: tre eller fyra plantor tomat.
KRUKA FÖNSTERBLECK: chili (måste hitta någon typ av konstruktion som skulle ha samma effekt som ett miniväxthus för att det ska gå bra, annars byter jag mot koriander - någon som har tips och idéer?).

Under stor vånda avstod jag från koriander och rosmarin och hade jag bara haft en större balkong skulle jag även satt potatis i hink, uppstammad vinbärsbuske och rabarber. Men det har jag inte. Basilika försvann ur diskussionen när jag insåg att de två plantor jag satte ifjol lever och frodas i köksfönstret efter att mirakulöst ha överlevt vintermörkret.

Åh, om bara föreningen kunde bestämma sig för att låta folk bygga ännu en balkong. Då skulle jag valt en stor, inglasad variant mot gården. Vilka odlingar...

Man gör sina val

Eh, alltså, jag vill inte vältra mig i något och Henrik Larsson är en så himla fin kille och allt det där... men 7-1 hemma på Old Trafford i kvartfinalen i Champions league. Semifinal mot Bayern München eller Milan om ett par veckor.
Eller 1-1 mot Halmstads BK på ett sörjigt Örjans Vall och match mot Gefle nästa.
Hallå hallå.

Rule Britannia

Shit, satt och såg imponerat på Manchester United som fullständigt demolerade Roma men bytte kanal för att få lite spänning och hoppades på att Valencia skulle avgöra i förlängning mot Chelsea - men Essien! Vet inte varför jag ogillar Chelsea för det här med köpelag ger jag då ingenting för, men kände ändå en våg av besvikelse när Essien ur helt galen vinkel drämde in 1-2 i 90:e minuten. Alltså, otroligt imponerande!
Spanien ute, Italien och Tyskland slåss om en plats bland de bästa.
Man United vidare, Chelsea vidare, imorgon kommer såklart Liverpool att gå vidare - tre engelska lag i semifinal i Champions league.
Premier League är Europas bästa liga.
Det glädjer trots allt en gammal Tipsextra-själ.

Lite landsstatistik för oss som gillar sådant:

2005/06: Spanien 2, England, Italien (final: Barcelona-Arsenal)
2004/05: England 2, Italien, Holland (final: Liverpool-Milan)
2003/04: Portugal, Frankrike, England, Spanien (final: Porto-Monaco)
2002/03: Italien 3, Spanien (helitaliensk final: Milan-Juventus)
2001/02: Spanien 2, Tyskland, England (final: Real Madrid-Bayern Leverkusen)
2000/01: Spanien 2, Tyskland, England (final: Bayern München-Valencia)
1999/00: Spanien 3, Tyskland (helspansk final: Real Madrid-Valencia)
1998/99: England, Tyskland, Italien, Ukraina (final: Manchester United-Bayern München)
1997/98: Spanien, Italien, Tyskland, Frankrike (final: Real Madrid-Juventus)

Pasta formaggio a la mig

Satt och klagade inför arbetskamraterna att vi är så dåliga på att utnyttja mat vi har hemma när vi planerar middag. Vi köper alla ingredienser till varje maträtt (inte riktigt, men ni förstår poängen). Så ikväll, när det var min tur att handla och laga mat, tänkte jag att det skulle bli annorlunda. Det enda jag kom på som fanns i kylen var parmesanost. Inte en helt dålig start förvisso, men det innebär å andra sidan knappast begränsade möjligheter när det kommer till val av maträtt. Pasta? var den första och självklara tanken. Inte heller detta begränsar förstås så det förslår. Inte köttfärs, imorgon ska vi ha chili. Kyckling? Nja, min älskade skulle inte äta förrän senare på kvällen och det finns inte mycket tråkigare, torrare och samtidigt segare än stekt, kallnad och därefter uppvärmd kycklingfilé.

Så det blev tortellini. Färsk. Med ostsås. Och fantastiskt gott. Så gott att nästan minnet av den smått otroliga kvällen på Ciao bleknade...
Här är mitt eget,
improviserade recept
(sätt in i pärmen, Hockey):

500 g färsk tortellini fylld med prosciutto
50 g pecorino
75 g taleggio
parmesan
vitt vin
vitlök
matlagningsgrädde
redning
ruccola

Riv parmesan och pecorino, dela taleggion i småbitar och gegga ihop alltsammans med en klick creme fraiche eller en skvätt grädde.
Gör en vanlig redning på smör och mjöl. Späd med lite vatten och vitt vin. Låt såsen få i princip den konsistens du senare vill ha, dvs ganska tjock.
Pressa i en knapp klyfta vitlök.
Häll i ostblandningen.
Häll i så mycket matlagningsgrädde som krävs för att få rätt konsistens (inte så mycket).
Salta och peppra. Låt stå på värmning.
Koka upp pastan, låt den rinna av och klicka i lite smör, häll ner i ostsåsen. Låt alltihop stå och gojja sig lite på låg värme.
Häll upp, lägg lite ruccola på toppen och så riven parmesan till sist.

Himmelskt!

Önskar bara att jag kunde avsluta med en kopp espresso, men någon maskin har vi ju inte köpt ännu. Det får bli Zoegas skånerost.

R.E.M. hade rätt

Det går inte en dag utan att jag tänker på New York. Inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Vi ser varenda skräpfilm, varenda mer eller mindre värdelösa polisserie - om den bara visar några bilder från New York, bara nämner några gator vi gått på.
Måste tillbaka. Snart.

Uppmaning

Det finns såklart en hel del bra bloggar därute men jag tycker nog att det fattas några i min egen bekantskapskrets... Jag uppmanar härmed följande att ta sig samman och göra en insats för alla oss som uppskattar intressanta iakttagelser och tankar nedtecknat medelst vackert, eget och underhållande språk:
Lena
Cecilia
Daniel
och Lisa
(de två sistnämnda har visserligen bloggplatser, men ett inlägg i halvåret räcker inte riktigt)
Det finns säkert fler, de här kom spontant. Inga ursäkter!

PS. Så länge kan ni bekanta er med Frederik, som kanske inte är den flitigaste bloggaren men inom anständighetens gräns och bor man i Malmö och skriver roligt och initierat om fotboll, mat och film så vinner man alltid mitt hjärta. Se länk till höger. DS.

Gotland

En liten sommarplan börjar klarna. Min älskade har fått fyra spelningar på Gotland under min första semestervecka och jag som aldrig varit på någon svensk ö förutom Ven tycker det låter som ett utmärkt tillfälle att utforska Ingmar Bergmans jaktmarker. Där lär vara vackert, har jag hört.

Dags att så

Det börjar bli hög tid att sätta balkongväxterna. I år har mamma tagit hand om tomater, chili och physalis så jag kommer att koncentrera mig på persilja i mängder (persilja är, ärligt talat, bland det bästa jag vet), gräslök och kanske lite rosmarin. Men först behöver jag ett sådant där litet miniväxthus från IKEA, dels för det bristande solflödet på vår balkong och dels för att freda de små fröna från klåfingriga kattassar. Någon ska dit snart? Hjälp!

Mat mat mat

Äntligen hyfsat ikapp med tiden och tvättmaskinerna rensar i detta nu upp de sista resterna av New York. "Är det skönt att vara hemma?" frågar var och varannan och svaret är att nej, verkligen inte - men man börjar vänja sig.
Det har varit en fin matpåsk i sann Lindgren-anda i alla fall. I fredags påskmiddag hos min mamma med ägg, löjromssill, kräftsill, chilisill och Brantevikssill (min mamma är GRYM på sill), mormors Jansson (krämig och perfekt saltad), köttbullar, prinskorv, skinka, senap (Tollarp och grovkornig stark skånsk) och ost-/skink-/broccolipaj. Riktigt traditionellt alltså - vilket en sillälskande traditionsfanatiker som jag självklart välkomnade med öppna armar och en kylskåpskyld (inte fryst!) Aalborg Jubileum i handen.
Lördagen så. Abbekås. Liten silltallrik (hey - det är ju ändå påsk) innan matchen men som huvudrätt rådjursstek, kokt potatis (precis perfekt sönderkokt, det ska smula sig lite), himmelsk gräddsås, pressgurka och kokta morätter. Sedan tömde vi en stor flaska portvin till fruktsalladen också. Portvin. Åh portvin.
Igår var det skönt att ställa sig vid spisen och jag hade handlat parmesanost och vitt vin, påskmust och grönsaker och det blev stekt rostbiff med parmesanrisotto, grönsallad med Knorrs örtdressing (den bästa dressingen ever, Kjerstin började köpa hem den när jag var liten och vi blandade med creme fraiche men den sorten togs bort och nu finns bara den som enligt instruktionen ska blandas med vatten och olja - men det funkar utmärkt med creme fraiche också och jag gillar krämigheten och syrligheten i den kombinationen).
Idag blir det enkelt. Ugnsstekt falukorv och potatismos.
Gott.

Himmelsblåa vårkänslor

En poäng borta mot Elfsborg måste betraktas som en bra start för dels är Elfsborg riktigt bra och dels är jag livrädd för premiärer som lovar alltför mycket. Som MFF-fan vågar man aldrig hoppas på att sådant ska hålla i sig.
Det var hursomhelst en otroligt välspelad match och MFF såg stabilare ut än under hela förra året - Anders Andersson var ju dessutom helt briljant som mittback (ihop med Jimmy Dixon kan det bli hur lysande som helst, snacka om att komplettera varandra).
Och Junior. Måtte han förbli frisk hela säsongen.
Expressens Johan Orrenius (som snabbt blivit tidningens bäste fotbollsskribent) beskrev det bäst i sin krönika idag:
"Att se Junior ta emot bollen och vända upp är större än ett helt hockeyslutspel."

Onsdagskväll och läget ljusnar

Brooklyn Brown Ale, grönmögelost, Guinnessost, Möllans vitlöksost på salta kex och Lucinda Williams i hörlurarna - det är nästan så man glömmer att lägenheten är tom sånär som på två sovande (men förstås supersöta) katter då älsklingen är borta för att förnöja tradiga Lundabor (obs! endast baserat på mina egna fördomar!)...

"You think you're in hot demand
But you don't know where to put your hand
Let me tell you where you stand
You didn't even make me... come on!"

Lucinda är helt briljant - helt helt briljant.

Trevligt

Det måste sägas; Brooklyn brown ale är en riktigt trevlig bekantskap. Den har klar potential att ta sig upp på min topp 5-lista vad det gäller flasköl (har inte smakat fatvarianten).

Rock'n'roll, eh?

Det finns givetvis bara en Keith Richards, men att snorta upp sin pappa är ju... sjukt, galet och otroligt kul (om man har den sortens humor). http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1038113,00.html

Buss 132, det är tisdag och solen är skymd

Sitter på bussen genom ett regnigt Malmö, förbi Värnhem som någon desperat försökt piffa upp med en jättelik bordslampa, uppför Lundavägen som kan vara landets tråkigaste gata och i lurarna undrar Lucinda vart hennes kärlek tog vägen, hennes röst ger mig en klump i magen och jag gör upp bilder på Jones, på den handskrivna tavlan med dagens meny, på toaletten som alltid har frysgrader, på baren där Mark skakar mästerliga margaritas och Frank sitter i sin hörna, jag drömmer mig tillbaka medan minnena ännu är tillräckligt starka för att jag ska känna doften, för att jag ska höra stöket i det lilla köket man kan se in i från bardisken och jag undrar varför två veckor försvann så snabbt när en busstur genom ett grådisigt Malmö kan ta en evighet.

Arrividerci Franz

Nej, nu börjar det klia lite i resefingrarna igen va? Tänk att få åka bort en stund...
Tur att vi nu bokat en vecka i Barcelona då, 15 maj drar vi!

Missing our misses

Förutom meningarna "varför finns inte sådana här ställen i Malmö?" och svärfar Lelles gamla klassiska "nu har vi det bra igen!" (säges med ett nöjt leende under handgnuggning) var det förmodligen dessa två krabater vi pratade mest om i New York...

Dollares

En liten kommentar om hur dyrt det är att vara i New York bara. Det ÄR dyrt. Men bara för att det finns så mycket att göra, så mycket att åka till, så mycket att äta och dricka. Hade det inte varit paradisstaden för livsnjutare skulle det inte finnas några problem.
På de flesta restauranger vi åt kostade huvudrätten mellan 10 och 20 dollar - alltså mellan 70 och 140 kronor. Dyrast var Il Cortile, där maten smällde upp på 210 kronor (uuuuuuuh).
I princip alla öl som inte var på happy hour (alltså kvällstid efter sju) kostade 6 dollar - drygt 40 spänn.
Cocktails och drinkar: 8-9 dollar, runt 60 kronor.

Galnast var egentligen att vi betalde 820 spänn per natt i råtthålet (tydligen inga avdrag för våningssängen...).

Några listor kanske?

Jaja, vi får väl lista upp lite då... De tio bästa maträtterna, de tio bästa dryckerna och de tio bästa ställena (sett till helhetsintrycket) vi var på - som ni förstår kunde listorna gjorts mycket längre:

MAT
Creole wings (Jones)
Revbensspjäll med vitlökspotatismos och majs (Sylvia’s)
Rigatoni quattro formaggio (Ciao)
Chiligryta (Jones)
Linguine med räkor, snäckor, musslor och hummer (Il Cortile)
Pork chop med bönor i parmesan (Little Owl, Bedford St/Grove St)
Kycklingsallad med gorgonzola och dressing av balsamvinäger, senap och honung (71 Irving Place)
Bittersweet chocolate pudding (Jones)
Hummerravioli (Pete’s tavern)
Jambalaya (Jones)

DRYCK:
Portvin – antecknade aldrig namnet min idiot (Little Owl)
Cosmopolitan (Pete’s Tavern)
Margarita (Jones)
Brooklyn brown ale på flaska (Lucky Strike)
French martini (Pete’s Tavern)
Pumpkin ale (Chumleys)
Perfect Manhattan (White Horse Tavern)
Rött Pinot Noir, ursprung okänt (Pete’s tavern)
Cosmopolitan (Sardi’s, 7 av/44 st)
Sugar Hill på flaska (Sylvia’s)

STÄLLEN:
Jones, Great Jones St/Bowery (resturang)
Sylvia’s, Lennox Av/126 st (restaurang)
Pete’s Tavern, Irving Pl/18 st (pub och restaurang)
Ciao, Bleecker St/MacDougal St (restaurang)
71 Irving Place, Irving Pl/18 st (fik)
White Horse Tavern, Hudson St/11 st (pub)
Lucky Strike, Grand St/Wooster St (bar)
Il Cortile, 125 Mulberry St (restaurang)
Chumleys, Bedford St/Barrow St (ölstuga)
River Café, 1 Water St, Brooklyn (restaurang med bar)

En första slutrapport från New York

New York var fantastiskt. Det är svårt att sammanställa eller ge ett enkelt svar på varför, men så var det. Vi tillbringade många timmar med att diskutera just detta; varför vi trivdes så bra, varför vi kände oss som hemma, varför New York är det enda staden man skulle kunna lämna sin familj och vänner för. Det finns såklart några små men enkla anledningar. Dels är det enklare att trivas i en stad där invånarna talar ett språk man förstår, där man uppfattar snacket omkring, där man kan göra sig förstådd utan ansträngning. Dels är New York kanske mer än någon annan stad den plats man känner bäst utan att någonsin ha varit där tack vare alla filmer, tv-serier, krönikor och böcker.
Men känslan är förstås mycket mer komplicerad än så.

När jag rest runt på andra ställen har jag oftast kommit hem med en lista över sådant jag sett; fantastiska byggnader, historiska platser och vackra vyer. I New York gjorde vi inte mycket sådant. Vi åkte aldrig upp i Empire State building, till exempel. Det var två timmars kö innan man ens kom in i hissen och jag menar – knappast. Vi var aldrig i Williamsburg, inte på Liberty Island, inte på Macy’s eller Bloomingdale’s, inte i New Jersey, inte på Wall Street, vi var inte på hockey eller basket, vi såg ingen musikal eller teater, vi åkte aldrig till Washington. Men vi gick över Brooklyn bridge, det gjorde vi. Då hade våren kommit och det blåste förstås lite men solen värmde och utsikten var vacker. Vi tog foto utanför källaren där Truman Capote skrev både Breakfast at Tiffany’s och In cold blood. Vi gick igenom teaterdistriktet och såg alla de blinkande skyltarna och lamporna en sen kväll. Vi åkte Staten Island ferry (sista dagen...) och tog bilder på Manhattans sydliga skyline och Frihetsgudinnan.

Annars har hela resan varit en uppvisning i att njuta av livet. Vi åkte över med en lista på ställen som folk rekommenderat plus ett antal ställen jag snappat upp i olika Mats Olsson-krönikor. Vi betade av de flesta men lämnade kanske tio bakom oss när vi åkte och känslan av att bara ha skrapat på ytan. Detta är förmodligen det starkaste intrycket av New York – det massiva utbudet. Coola barer, underbar mat, gamla rustika pubar. Hundratals filmer på bio och hur mycket konserter som helst. Nöjesannonserna i Village Voice hade fått Sydsvenskan att bli gröna i huvudet av avund – sida upp och sida ner inom varje sektion (film, musik, teater osv). Vi såg Lucinda Williams på Radio City Music Hall, vi såg Jesse Malin och Nicole Atkins på Bowery Ballroom, vi såg Johnny Dowd på Rodeo Bar – men vi valde bort minst lika många som vi skulle kunnat tänka oss att se. På två veckor!

Självklart har vi annars koncentrerat oss på att äta och dricka. I princip varje dag har vi tagit första tuggan av vår middag och sedan knappt kunnat göra annat än att skratta över att vi än en gång fått in mat som varit helt fantastisk. De perfekt kreolkryddade kycklingvingarna på Jones, Sylvia’s ribs med vitlökspotatismos, baked eggs med parmesan på Café Ronda, den eldstarka chilin och jambalayan på Jones (igen), fläskkotletten med bönor i parmesan på Little Owl, kycklingsalladen med gorgonzola och en lysande dressing med balsamvinäger, senap och honung på 71 Irving Place, linguinin med hummer, räkor, snäckor och musslor på Il Cortile på Mulberry Street, chokladpuddingen på Jones (igen!), cheese caken på Pete’s tavern, rigatonin med ostsås på Ciao i hörnet Bleecker Street och MacDougal Street... Allt var fantastiskt, välkryddat, väldoftande, vällagat – vi grät flera gånger och det är allvar.

Vi har druckit oändligt många margaritas men inte så mycket den frysta varianten som den med is och saltrand på glaset och mest fascinerande är kanske att det som tydligen tar ett par sekunder att skaka till kan smaka så gott vart man än går. Vi fick perfekt blandade cosmopolitans både på Pete’s tavern (en pub alltså, en pub – jag menar, i Malmö skulle man knappast vågat beställa en cocktail på Ölcaféet precis) och på Sardi’s – och alla pubar med självaktning hade egen ale. Vi var på ett fuktstinkande Chumleys som är en lönnkrog från förbudstiden och förmodligen inte en dröm för astmatiker men deras pumpkin ale direkt från en kran i väggen var såklart helt lysande. Vi var på White Horse Tavern där Dylan Thomas söp ihjäl sig (ett långt liv i rus fick sin sista knäck av arton raka whiskey) och inte bara deras egen ale var fruktig och god utan de kunde blanda Perfect Manhattan också (som de dessutom hade en goda smaken att bjuda bröllopsparet på...).

Jag hade kunnat fortsätta i oändlighet. Men det var inte bara god mat och god dryck. Det handlade om atmosfär, stämningar – och musik. Jones jukebox var självklart den bästa; under vår första middag där hade de spelat Johnny Cash, Hank Williams och George Jones innan vi ens fått in förrätten. Men under eftermiddagen på Pete’s Tavern spelade de Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och Bing Crosby, på Lucky Strike mer Stones och Ryan Adams, på Ciao lekfull jazz. Inte en Mix Megapol-låt så långt örat kunde höra och Il Divo hade de nog aldrig ens hört talas om.

Det finns tusen saker att säga om våra två veckor i New York men inläggen på denna blogg kan bara bli så långa. Jag lär återkomma i ämnet dock för jag har ännu inte nämnt Sylvia och James Brown, jag har inte berättat om shopping och gratisdrinkarna på Rodeo Bar, jag har inte gått närmare in på Lucinda Williams, inte gett er en bild av råtthålet vi bodde i, inte berättat om det himmelrike som heter Chelsea Hotel och dess ägare Stanley Bard, inte nämnt gula taxibilar eller sittningen på Fish Bar, inte förklarat varför vi tyckte bäst om Greenwich Village, Soho, Mulberry Street och Lower East, inte skrivit något om mannen som plötsligt skrek åt mig att jag skulle dra åt helvete när han passerade utanför Rodeo Bar.

I alla år har mina favoritkrönikörer skrivit om hur New York blir ett gift, om hur man efter första resan bara måste tillbaka om och om igen och jag har försökt förstå, har försökt göra upp bilder och känna längtan. Nu kan jag bara konstatera att det inte var så svårt att förstå egentligen. Det krävdes bara att man åkte dit en första gång.

Vingar fran himlen

Vilken dag igar! Efter en stadig frukost pa Esperanto gick vi bort till Chumleys, en gammal lonnkrog fran forbudstiden som fortfarande inte har nagra skyltar som signalerar pub, utan bara en dorr i vaggen. De har in egen ol endast och vi testade pumpkin ale, honey lager och en stout jag glomt namnet pa men som fick Guinness att verka blaskigt. Vidare darifran till McSorleys, en av de aldsta annu aktiva puben i New York, 154 ar gammal. Gammal, morkt, ruggigt men med grym atmosfar och sagspan pa golven. Men. Kanske var anda den stora hojdaren Jones pa Great Jones Street. Creole chicken wings direkt fran en himmel dar perfekt kryddning och syrlighet ar ett maste och allt skinn ar sa krispigt och kottet sa mort att man aldrig kan ata kyckling nagan annanstans. Efter detta: chili. Sa starkt att ogonen tarades men aldrig over gransen, aldrig sa att det tog over. Fantastiskt.
Avrundning sedan pa Bowery da Jesse Malin var tilbaka i stan med ny skiva och hade en energi och narvaro man inte kunde ana da han for fem ar sedan var forband till Ryan Adams pa Malmos Konserthus.
Inte ens halva tiden har gatt har, men slutet ar anda lite for nara. Har kan man stanna lange.
Nu: shoe shopping!

Rapport fran N.Y.

Okej, sweet babies - detta ar New York! Pa ett par dagar har vi, trots sjukdom, sett S:t Patricks day parade langs 5:e avenyn, druckit ol pa MacDougal Street Ale House mittemot Caf'e Wha?, vandrat langs gatorna i the Village (Bleecker Street, MacDougal Street, Washington Square - hor hur namnen klinga), atit en fantastisk pork chop pa Little Owl precis bredvid Chumleys (Bedford Street) avslutat med - of course - ost och portvin, suttit vid Dylan Thomas bardisk pa White Horse Tavern, vinkat in taxibilar och druckit en snabb espresso i Little Italy.
Man sager oss att det aldrig snoar i New York i mars, men snoat ar precis vad det gjort och det ar kallare an hemma men husen ar hoga, taxibilarna gula, stamningen fantastisk och livet... utmarkt.
Idag fyller min alskade ar och vi sitter pa ett lysande frukostfik pa MacDougal Street (the Village, standigt detta Village) innan vi ska rora oss uppat Great Jones Street for kyckling pa Mats Olssons favoritrestaurang Jones, lite ol pa McSorley's och till slut Jesse Malin pa Bowery Ball room. Inte varje fodelsedag har sadan dagsplan.
Okej, ett aber: vi har vaningssang pa rummet. Det ar brollopsresa for you, baby!

Go Yankees

Allt klart. Ett grym mix i iPoden, plus satsning på Johnny Cash, Bob, Lucinda Williams och ett par av årets bästa album hittills. Väskan är packad. Listan kontrollerad en mängd gånger. Biljetter, pass, bokningar, boardingpass och pengar med.
Nu sticker vi. Snart.
Kanske bloggar jag något från New York, kanske inte.
See you around.

PS. Det blev "Blood on the tracks", "Highway 61 revisited", "John Wesley Harding" och delar av "The times they are a-changin'". Plus en helt sjukt bra version av Blind Willie McTell från Bootleg 1-3. Bob regerar. DS.

Tick tack tick tack

Nu är vi incheckade. Mindre än ett dygn kvar.
Vilka Bob Dylan-skivor ska vi välja till iPoden?

Det närmar sig

Puh, saker och ting börjar falla på plats inför resan. Har överlämnat och avslutat allt jag kan på jobbet, hämtat ut böcker som ska läsas, ställt in dvd:n på inspelning, gjort packningslista, fixat nytt VISA-kort med rätt namn - och handlat det som behövdes; nya underkläder, strumpor, mascara, ögonskugga, adapter, batteriladdare till digitalkameran och tvillingkontakt för hörlurar till iPoden.
Kanske kan nerverna lugna sig lite nu.

Kris Kristofferson

"Man skulle sett honom för trettio år sedan bara", var det någon som sade i den lilla pausen mellan Kris Kristoffersons set ikväll.
Det kanske man skulle.
Men också den sjuttioårige Kris Kristofferson är ibland så bra att jag vänder upp och ner på hela skivsamlingen när jag kommer hem för att leta upp den där skivan som självklart tycks försvunnit.
Rösten har inte samma klang längre, men fortfarande uttryck. Munspelet är han inte speciellt nöjd med själv och gitarren skorrar lite emellanåt (mer ljudteknikerns fel förstås) - men Kris Kristofferson är en entertainer, en historieberättare, en poet. Det räcker förbannat långt och tjänar som en högst omskakande brytning från den schlagervärld jag ett par veckor om året älskar men ändå tycker det är rätt skönt att lämna.
Jag hade inte möjlighet att se Kris Kristofferson för trettio år sedan, jag var inte född då. Jag skulle inte sett honom för tio år sedan, jag visste inte vem han var då.
Så jag är rätt glad att jag fick chansen att se honom till slut ändå.
Tänk alltså. En man och en gitarr.
Fängslad publik i tre timmar.
Ett bättre betyg är svårt att uppnå.

Bäst: In the news, Casey's last ride, Beat the devil, For the good times och Sunday morning coming down (såklart).

Nödlösning

Kvällens matnödlösning (bristande energi, bristande lust och bristande... engagemang föranledde denna nödlösning) - ett hyfsat tjockt lager ajvar med skivande köttbullar mellan två grova skivor bröd - visade sig faktiskt vara ett lyckokast.
Men så är också ajvar tillsammans med sambal oelek den godaste tillsatsen man kan ha.

Pop!

Schlagern är slut. Dags att bli normal. Eller, ja. Typ, någonting. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att Hello Saferide, eller snarare dess svenska alias Säkert, gjort en riktig popstänkare i singeln "Vi kommer att dö samtidigt du och jag". Till och med min söndagssunkiga kropp kände sig småsugen på att dansa runt och sjunga högt.
Det blev förstås ingenting med det, men ändå.

Live baby live

Kris Kristofferson, Lucinda Williamas, Rickie Lee Jones och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg - den här konsertvåren bådar bättre än på många år...

Fördomsfullt?

På Isobels blogg pågår just nu en intressant diskussion om främlingsfientliga grupper och om man utifrån sin lilla erfarenhet kan applicera egna iakttagelser på en större grupp människor.
Alltså, Isobel Hadley-Kamptz är ledarskribent på Expressen. De gånger hon får mail eller telefonsamtal som uttrycker främlingsfientliga åsikter kommer de oftast från män och av namnen att döma dessutom från medelålders män. Så långt ett konstaterande av verkligheten. Problemen kommer kanske om man utifrån detta gör en verklighetsbild av att medelålders män är främlingsfientliga i allmänhet, eller snarare att den gruppen av människor är överrepresenterade bland de som har sådana åsikter - och om detta att skapa en sådan allmän verklighetsbild utifrån privata erfarenheter i det lilla kan anses vara rasistiskt eller fördomsfullt i sig.
Det är en intressant diskussion och viktig att fundera över.
Själv tycker jag nog att man ska akta sig för att göra sig sådana allmänna uppfattningar men kanske är det oundvikligt - och trots allt är det bättre att basera sin verklighetsbild på något självupplevt än de "sanningar" som serveras från ingenstans (typ människor som tar för givet att muslimer per definition har kvinnoförnedrande åsikter trots att de aldrig träffat och pratat med någon muslim eller läst koranen).
Men jag tycker å andra sidan nästan att diskussionen i sig är viktigare än min personliga slutsats.

Krutdurk

Fortsättningen i Champions league lottad. Milan-Bayern München, PSV Eindhoven-Liverpool, Roma-Manchester United och Chelsea-Valencia. Jämnt och svårtippat kan man onekligen säga.
Milan-Bayern är ju helt omöjlig att sia om, båda lagen besitter förmågan att vara som bäst när det gäller eller åtminstone krångla sig vidare på ett eller annat sätt. Men jag tror ändå lite på Bayern, de har ett roligare och mer spännande lag (även om Kaká alltid är Kaká).
PSV-Liverpool? Ingen bra lottning för Liverpool som trivs bäst i underläge, men det känns ändå som om de borde klara av detta, särskilt med tanke på att de får returen hemma.
Roma-Man United är också svår. Normalt sett ska ju United ta hem det, men Roma är formstarkt och United på väg ner så egentligen kan vad som helst hända. Dock. Roma och Champions league har ingen tradition.
Chelsea-Valencia blir den riktiga toppmatchen här. Ska någon stoppa Chelsea känns det som om det blir Valencia. Jag hoppas på det men känner mig skeptisk.
Skulle tro på följande semifinaler: Chelsea-Liverpool och Manchester United-Bayern München. Vilken framgång för engelska klubblag i så fall!
Vi har för övrigt (omedvetet) tajmat in vår resa alldeles ypperligt. Kvartsfinalerna spelas 3 och 4 april. Då är vi hemma igen. Marinerade i Cosmopolitan.

Inga hyllningar här inte

Jag kommer aldrig att hylla en spelare som först lämnar Barcelona för Helsingborg och sedan vägrar stanna kvar några månader extra i en klubb som kan vinna både Premier League och Champions league.
Basta.

Finaldags!

Låt oss vältra oss i detta en sista gång innan det är dags att återgå till det normala livet där Lucinda Williams är obestridlig drottning... Nedan min ranking (med medföljande tips) på Melodifestivalfinalens låtar:

THE ARK – WORRYING KIND
Det är svårt att tänka sig en artist som aldrig tidigare varit i närheten av Melodifestivalen som passar så bra in som The Ark. Faktiskt. Med sin scennärvaro, profil och faiblesse för show sitter de faktiskt som en smäck. Låten är en av tävlingens bästa och kombinerat med framförandet vore det egentligen löjligt om någon annan skulle vinna det här. Jag både hoppas och tror på The Ark. Tips: 1.

SARAH DAWN FINER – I REMEMBER LOVE
Alltså, det kan vara Pretty Womans fel. Första raderna av refrängen på ”I remember love” är ruskigt lik ”King of wishful thinking” från filmen jag tillsammans med Dirty Dancing, Notting Hill och När Harry mötte Sally sett absolut flest gånger i mitt liv. Men oavsett detta så är ”I remember love” tävlingens lätt bästa ballad, fint sjungen av Sarah Dawn Finer. Egentligen är det ju smörigt så det förslår, men Melodifestival är Melodifestival och trots att min älskade make aldrig skulle kunna förstå det är måttstocken annorlunda än årets övriga veckor. Dessutom har jag alltid fallit för bombastiska, storstilade schlagerballader – ”Gente di mare”, mmmm. Tips: 8.

ANDREAS JOHNSON – A LITTLE BIT OF LOVE
Förra årets ”Sing for me” var mer omedelbar, men också ”A little bit of love” är gediget ihopsnickrad schlagerpop. Och jag menar, Andreas själv är ju en liten sockerbit. Räcker inte riktigt hela vägen i finalen dock, även om juryn kommer att ge höga betyg. Tips: 3.

SEBASTIAN – WHEN THE NIGHT COMES FALLING
Andreas Johnson light. Men, ändå – det här är också rätt gediget och sätter sig fortare på hjärnan än man egentligen vill erkänna. De röda scenkläderna får han gärna slänga, men det märks att Idol-deltagarna fick en del tv-vana under sin tid på TV4. Tillhör förnyarna (= mer eller mindre kända namn som inte deltagit tidigare och därmed anses ta tävlingen framåt), vilket bör vara en fördel framför allt i juryrösterna – men tappar ändå röster till topptrion och får svårt att möta minst en av balladerna. Tips: 7.

MÅNS ZELMERLÖW – CARA MIA
Det här med latinopop är inte alls min grej egentligen, men showen i sig är såpass bra och passar ju trots allt in i dessa sammanhang att det ändå blir en topp 5-placering i min ranking. Måns valpögon och sydeuropeiska look kommer helt klart att gå hem hos tittarna och delvis hos juryn – det här är The Arks verklige utmanare. Tips: 2.

SANNA NIELSEN – VÅGAR DU, VÅGAR JAG
Carola light. Men ”Vågar du, vågar jag” är en gammaldags, traditionell schlager som trots allt spelar på vissa strängar på min stackars förvirrade lyra. Förmodligen har hon också fördel av andra chansen - och ett statistiskt bra startnummer (8). Tips: 4.

ANNA BOOK – SAMBA SAMBERO
Nu är vi verkligen nere i bottenträsket; en stor gröt mer eller mindre värdelösa låtar. Men blåset i refrängen tillsammans med det faktum att det är lättare att vinna min röst med en dålig klassisk fartschlager än med en dålig ballad placerar Anna Book högre än resten. Dock lär den inte få många röster, varken från tittare eller jury. Tips: 9.

SONJA ALDÉN – FÖR ATT DU FINNS
Hon klarar inte riktigt av alla toner och själva låten är en tråkig intetsägande ballad som tagen direkt ur en Disneymusikal av högstadieelever. Men, likgiltig är bättre än nervretande usel och Sonja slipper bottenträsket i min bok. Hos tittarna kan den mycket väl gå bra, frågan är hur balladrösterna fördelar sig mellan de fyra bidragen i genren. Även Sonja lär dock ha draghjälp av andra chansen. Tips: 5.

MARIE LINDBERG – TRYING TO RECALL
För mig oväntat att den här inte blir sist i min egen ranking. Men, trots allt – Marie Lindberg har aldrig gjort en låt som heter ”Jag vill ha sex med dig”. Så. Hon kan inte sjunga, hon kan inte engelska och texten är fruktansvärd (så är förvisso fallet i princip över hela fältet, det är kutym i den här festivalen) – men gentemot Tommy Nilsson kan man ändå skylla på att hon i alla fall tills nu inte kunnat försörja sig på skiten. Svårt att avgöra hur hon går hem bland tittarna när nu inte den första chockeffekten finns kvar och konkurrensen ökat – men troligtvis går låten hursomhelst inte hem hos juryn. Tips: 6.

TOMMY NILSSON – JAG TROR PÅ MÄNNISKAN
I hela balladträsket är detta överlägset sämst. Dessutom av en etablerad artist som inte gjort en människa glad under hela sin karriär tros sin uppenbarligen obrottsliga tro på densamma. Förmodligen drunknar han i flödet och det finns heller inget nytt och spännande eller ens ömkansvärt i det hela – det blir en sistaplats både på rankingen och i resultatlistan. Tips: 10.

Vår och fotboll, denna härliga tid

Lyon ute. Barcelona ute. Inter ute. Flera av de tunga representanterna för vad vi kallar vacker fotboll försvann från Champions league igår. Känner mig dock inte så ledsen själv, det är något med skickligt försvarande lag jag alltid varit svag för. Och hey - det går att kombinera! Liverpool förlorade visserligen mot Barcelona med 0-1 igår, men skapade i alla fall under första halvlek (såg inte andra) flera riktigt bra chanser som borde resulterat (dessutom är Liverpool en gång för alla mitt favoritlag utanför Sverige). Och Valencia ser otroligt starkt ut just nu. Då är jag mer ledsen för Lyon, som i sina bästa stunder spelar en helt grym fotboll men aldrig lyckas toppa formen när det gäller.
Ikväll blir det nog Bayern München-Real Madrid, även om Henrik Larsson gör sitt sista Champions league-framträdande för Manchester United mot Lille.
Vilken härlig tid det här är!

Skärp er!

Verkar det inte vara så att professionella idrottsmän (ja, män) plötsligt fått ett överflöd av oförlöst ilska som de bestämt måste få utlopp för genom handgemäng och verbala hot? Vad är det som hänt? Plötsligt slåss spelare i varje omgång i de stora fotbollsligorna, plötsligt är det okej att ta strupgrepp, slå folk på käften eller bara kasta in hinken och spaden och vägra spela vidare bara för att domslutet gått laget emot. Hur ska man någonsin kunna göra manifestationer mot våld kring idrott om inte utövarna själva kan bete sig som folk? Jag förstår att känslorna kan vara utanpå kroppen, att ilskan och frustrationen kan vara starkare och mer ögonblicklig i samband med idrott än någon annanstans i samhället - jag har själv upplevt det i tv-soffan, på läktaren och på planen många gånger. Det finns en passion, en kärlek och ett hopp inom dem som engagerar sig i idrott som är omöjlig att förstå för dem som står vid sidan om - och omöjlig att för oss som finns där att förklara.
Jag minns särskilt en hemmamatch mot TFF under den säsongen MFF till slut åkte ner i Superettan. Jag hade hamnat rätt nära TFF:arnas familjer och fick under hela matchen stå ut med deras spydiga kommentarer. Vid ett tillfälle fick Niclas Kindvall bollen precis vid sidlinjen, men missade mottagningen och bollen studsade ut till inkast. Då skrattade en av TFF-mammorna. Jag har aldrig varit så nära att slåss, det kändes som en attack mot min familj. Jag blev så fruktansvärt förbannad. Men. Jag slogs självklart inte. Det var aldrig ens nära och jag gick hela vägen hem med bultande frustration (TFF vann till slut och resultatet blev i princip spiken i kistan för MFF:s hopp om att klara sig kvar) - men inte demolerade jag någonting. Inte skrek jag "vi ses i parken" eller knuffade på någon Trelleborgare.
Nu var det ju knappast en hjälteinsats från min sida, de allra flesta skulle givetvis göra likadant. Men uppenbarligen resonerar inte alla så - och om man någonsin kan kräva att klubbar och spelare måste agera som föredöme så är det väl inom detta område?
Nu är det ju såklart inte bara inom fotbollen sådant här sker. Hockey är alltid hockey. Enligt NE går spelet ishockey ut på att "med klubban förpassa pucken i motståndarnas mål, och det lag som gjort flest mål vinner matchen". Tydligen har ingen berättat för NE att spelet också går ut på att slåss, som riktiga män gör. Efter gårdagens inferno mellan Timrå och Modo hördes uttalanden från de inblandade som "vi stod upp för varandra", "det är inte schack eller basket vi håller på med, varför låter inte domaren oss göra upp" och "vi får se om de vågar fortsätta sådär på torsdag". Alltså, jag blir mörkrädd. Är det här vuxna män - småbarnsföräldrar - som pratar? Som ska göra upp, som vill slåss, som tycker att fysisk styrka är ett mått på mod och position - jag vet inte, men det är ju helt klart att mitt sedan länge insomnande hockeyintresse knappast väcks till liv nu i alla fall.

Bio: Darling

Åh. Bästa filmen hittills i år - och den är svensk! Det är man inte bortskämd med. Michael Segerström är verkligen helt underbar i rollen som Bernhard, en stackars sextioårig man som ingen tycks älska, ingen tycks bry sig om och ingen tycks ge någon chans - ändå har han ett hjärta av guld (jag vet, klichéakuten rycker ut här). Jag hade faktiskt, bokstavligen jag lovar, ont i hjärtat genom hela filmen och får det varje gång jag tänker på den - som nu. Och känslan minskar inte direkt när man tänker på hur många människor som passerar man aldrig ser, aldrig reflekterar över. Vi lever alla i vår egen lilla bubbla.
Den andra huvudpersonen, Eva (spelad av Michelle Meadows), lever ett fullkomligt blasséartat liv på Östermalm, tillsammans med vänner som inte bryr sig om något annat än rätt umgänge. Helt avkopplad från verkligheten kastas Eva bryskt in i den när mamma och pengarna flyttar till Dubai och Eva måste klara sig själv. Det är så hon lär känna Bernhard. Det är där historierna flätas samman.
Darling är dock inte bara en skildring av olika samhällsklasser och människor, utan en vacker film med lika oväntad som bra musik - och rolig, träffande dialog.
Hade bara långfilmsdebuterande regissören Johan Kling vågat ta bort sista scenen och låtit filmen sluta fem minuter tidigare hade jag delat ut en femma här. Så berörd blev jag. Så mycket har jag tänkt på den. Så mycket är Michael Segerström värd.
Men det blir ändå: 4+.

Bio: The Queen och Pans labyrint

Har visst glömt bort att nämna de två senaste biobesöken.

The Queen var faktiskt ett steg bättre än vad jag förväntat mig. Det kändes inte som mycket till handling att ta sig bakom kulisserna i brittiska kungahuset under veckan efter Dianas död, men det blev riktigt intressant. Mycket berodde såklart på Helen Mirrens mästerliga porträtt av drottningen själv - en mer självklar Oscar får man leta efter. Mirren lyckades göra Elizabeth II både mänsklig och omänsklig, både kall och kärleksfull. Betyg på filmen: 4.

Pans labyrint däremot, var ett steg sämre än jag förväntat mig. Men, precis som i fallet The Departed, sevärd - och helt klart bättre än just Scorseses film (utan vidare jämförelser). Blandningen av saga och verklighet fungerar utmärkt, jag hade bara känslan av att sagovärlden skulle vara mer... förtrollande. Vackert filmad, var den dock. Betyg: 4-.

So kiss me and smile for me...

Om exakt två veckor sitter vi på Schiphol och väntar på flyget till New York.
Ville bara säga det.

Framtiden

Saga, Milton, Ville och Nora - den nya generationen trillar in en efter en.
Jag passar på att citera en replik ur Vänner: "Life sucks. You're gonna love it!"

Det vattnas

Åh, vilken kväll! Tur att man jobbar med livsnjutare... Första stopp Bishop's Arms och en smekande god Fuller's ESB, innan middagens på Svea Bar och Bistro som ändrat sin meny sedan förra veckan och då strukit ungtuppen jag hade planerat in. Men jag är inte den som klagar. Efter en inledande Brooklyn Black Chocolate Stout kom den inlagda sillen (i själv verket tre) - som faktiskt var fullkomligt himmelsk. Istället för ungtupp blev det så skånskt lamm och fläskrullad med puré på rostade vita bönor, smörslungad potatis och rosmarinrostad pumpa till varmrätt och till det ett grymt Amarone-vin. Vid denna tidpunkt började kollegorna sucka och stånka av mättnad, emedan jag själv ivrigt reciterade en gammal dikt jag fått av min mellanstadielärare en gång i tiden - "it's all in the state of mind!" - och beställde in portvin och en osttallrik som kan vara något av det godaste jag någonsin låtit mina smaklökar ta del av. Från detta ögonblick inmundigades från kollegornas sida endast kranvatten men, som sagt, det handlar om inställning och därför tvekade jag inte inför den mörka chokladkakan (som kanske var aningen söt) med citrussallad och hallonsorbet (som var otroligt god), tillsammans med cappuccino och ett litet glas Xanté - trots blickar som verkade undra över min mentala hälsa. För säkerhets skull avrundade jag sedan en utmärkt kväll med en lika utmärkt Irish Coffee.
Ibland blir jag, ärligt talat och utan självdistans, kär i mig själv.

Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd

Jag älskar IKEA. Jag gör verkligen det. Inte för att jag någonsin skulle erkänna detta för min man (som ändå förstått utan att ord har yppats), men när man väl kommer ner på första våningen - till kökstillbehören och blommorna och handdukarna och lakanen och ljusen, då hade jag kunnat spendera hela min lön. Ibland är jag bara nära.
Det blev i alla fall två nya cd-hyllor, en wok-panna, en degskrapa, en tratt och en årsförbrukning glödlampor ikväll och hade det inte varit för de där hyllorna hade jag gjort mitt billigaste besök på IKEA någonsin.
Men värmeljusen var slut.
Värmeljusen!
Jag trodde sådant var förbjudet i lag.

Middag på gång

Imorgon ska vi ut och äta med jobbet och min vana trogen har jag redan bestämt mig för vad jag ska ha. Vad sägs om...

... FÖRRÄTT
Inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche och lök

... VARMRÄTT
Stekt ungtupp, halstrad havskräfta med ingefärssyltad citron & glacerad morot

... DESSERT
Mörk chokladkaka med citrussallad och hallonsorbét
Våra mogna ostar

Jag känner mig som ett barn på lillejulafton.

Det kan bli bra det här

Antal konserter planerade för våren är redan uppe i ca 300% om man jämför med ifjol. Lucinda, som sagt, och nu är också Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern 2 maj) och Rickie Lee Jones (KB 26 april) inköpta.
Känns bra.

Blues för Bodil

Ska jag någonsin se soffprogrammet Go'kväll så lär det bli imorgon, då Plura är gäst och bjuder på en aptitretare från nya skivan. En låt som heter "Blues för Bodil Malmsten" kan omöjligt vara annat än briljant.

Oöverträffat

Årets bästa skiva 2007: Lucinda Williams - West
Årets bästa konsert 2007: Lucinda Williams, Radio City Music Hall (New York) 23 mars

Allting annat vore en skräll större än om Zlatan skulle spela kvalmatchen mot Nordirland.

Köket blev klart i alla fall

Trots en lite för lång after work i fredags, då Janne någonstans i dånet av ett coverband erkände att han alltid tyckt om Stefan Anderssons "Catch the moon", och en dammig, iskall lördag bärandes säckar med betonggrus i hagelstorm lyckades jag ta mig i kragen under söndagen och avverka det mesta på en glödande att göra-lista. Tvätten är ren, sovrummet tömt, köket är städat, skåpsdörrarna avtagna och burkarna fyllda, magneterna flyttade, bordet på sin plats och golvet bonat. Allt skräp är samlat i biblioteket och vore det inte för min makes frostnattsintoleranta mage skulle hela rasket blivit klart idag.
Istället: IKEA!

Jag tror jag tror

Eftersom alltfler höginkomsttagare tydligen lämnar Svenska Kyrkan (en trend man annars kunde tro var spridd över hela linjen?) överväger organisationen nu bland annat ett avgiftstak. Det skulle helt enkelt bli billigare för dem med pengar att vara medlem i Svenska Kyrkan.
Det känns ju verkligen kanon.
Känns också bra att kyrkans utredare som en av farorna ser att detta i framtiden skulle kunna leda till minskade avgifter också för andra särintressen - som handikappade, unga och arbetslösa.
Ja, gud förbjude att man ger just de grupperna i samhället något fördel.
Kyrka och kristlighet är banne mig inte som ler och långhalm direkt.

Sicko

När jag går in på toaletterna på jobbet sniffar jag till helt reflexmässigt.
Känns knäppt.

Det var bättre förr

Det är märkligt. Oavsett vad som händer i världen - vilka idrottsbragder, militärkupper, forskningsframsteg, krig eller oväder som än drar förbi i våra liv - för människor födda 1973 och tidigare kommer ändå ingenting någonsin att matcha Björn Borg, Ingemar Stenmark eller vintern 1978/79.

Om pocket

Jag köper i princip bara pocket när jag det gäller romaner. Efter år av principer och estetiska snobberier har jag nu insett att pocket på alla sätt funkar bättre - på bussen, i badkaret, i väskan.
Ibland kommer förstås böcker som jag måste läsa genast, då går det inte att vänta det året som krävs för att boken ska bli pocket.
Ibland kommer böcker jag egentligen vill läsa mycket snart men trots uppenbara disciplinproblem lyckas hålla mig själv från att beställa innan pocketutgåvan (notera min stolthet).
Två sådana just nu är Margareta Strömstedt: Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv och Julian Barnes: Arthur & George.

Fler beställningar...

Ååååh, vad jag är svag. Det var ju bestämt, hugget i sten, oåterkalleligt - att jag inte skulle köpa fler böcker för tillfället. Med så många lockande berättelser på nattduksbordet har jag bara inte tiiiid med fler. Det blir så stressigt och även om man läser en bok som är fantastisk så letar sig blicken mot högen och nästa stora UPPLEVELSE. Nästa nästa nästa, bara sedan, inte nu.
Men, alltså.
Bodil Malmsten. När hon rekommenderar något, i det här fallet ger hon till och med ut boken på sitt förlag (jaha, säger cynikern - det kanske är just därför hon talar sig så varm för den, men jag tror inte Bodil Malmsten fungerar så, jag tror att hon ger ut boken för att hon själv tycker den är värd ett bättre öde än anonymitetens) - då kan jag bara inte stå emot.
Så det blev en beställning till på adlibris. Och jag menar, om man ändå ska beställa en så... varför inte fler, önskelistan är ju så lång.
Facit: Alicia Erian: Kärlekens brutala språk (nya bokcirkelboken), Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan, Johnny Cash: Johnny Cash - och så grunden till detta övertramp då; Ben Watt: Patient.

Uppdaterar nu listan till höger här på bloggen ("på nattduksbordet") men undantar i ordningen de böcker jag bestämt mig för att ta med till New York (Cash, Erian, Tim Adams: I huvudet på John McEnroe och Anna Gavalda: Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans).

Bodils blogginlägg och utdrag ur Ben Watts bok: http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=689

Let it snow! Let it snow! Let it snow!

Jag älskar Skåne i snökaos. Vi är så totalt ovana, varje gång så oförberedda. Det är helt galet. Lite snö och blåst en kväll - och idag är det ingenting som fungerar. Stadsbuss, regionbuss och tåg ligger alla helt nere, vägarna är inte plogade förutom motorvägar och ringleder - folk kommer helt enkelt inte till jobbet. Och då pratar vi ju ändå inte om flera meter snö utan någon decimeter, låt vara att vinden skapat drivor som gjort det värre på sina ställen. Varje år är vi lika förvånade, lika tagna på sängen. Lika handfallna.
Som om vinterdäck skulle hjälpa mot all världens oväder.

Facit från fällorna

Pappa rapporterar att endast fem möss fångats in i Tjörnarp hittills i vinter, att jämföras med förra årets närmare sextio. Det är visserligen ett par månaders jakt kvar, men familjen spekulerar nu kring om det handlar om att den lyckosamma fångsten ifjol rivit djupa sår i musfamiljen eller om det mildare vädret helt enkelt inte tvingar in mössen inomhus på samma sätt som snömassorna förra året.
Mullvadarna, däremot, påverkas tydligen varken av väder eller vind.

Önskefrysar

När vi får vår extrafrys ska jag, i mitt drömscenario, fylla den med:

FISK: hoki/torsk, lax i portionsbitar, rödspätta, hälleflundra.
SKALDJUR: räkor med skal, crabsticks.
NÖT: färs, stek, rostbiff, inner/ytterfilé, grytbitar och oxfilé.
FÅGEL: kycklingfiléer, hel tupp.
FLÄSK: färs (bland-), kotletter, filé, bacon, skinka.

Vår köksfrys ska fyllas med:

GRÖNSAKER: haricots verts, broccoli, majskolvar, spenat.
ÖRTER: basilika, rosmarin, persilja, dill.
BÄR: jordgubbar, hallon, blåbär.
DIVERSE: vinslattar i kuber, is, riven ost,
BRÖD: endast hembakat!

Mat och vin

Jag är svag. En kvarts bläddring i Elle Mat & Vin och jag är ny prenumerant.
You gotta love it.

Påskliljorna på väg!

Äntligen brakar det igång igen - slutspel i Champions league! Ikväll blir det Lille-Manchester United (även om jag föredragit Real Madrid-Bayern München men vi har inte den kanalen) och imorgon... hm. Barcelona-Liverpool (konkurrerande match: Inter-Valencia i TV6).
Och så är träningsmatcherna igång i Sverige också. Har ännu inte hunnit kolla MFF, men rapporterna har ju varit goda.
Jag älskar den här tiden på året (fotbollsmässigt - med den här tiden menar jag för övrigt mars-april).

Jag hjärtar Isobel

Isobels blogg är helt underbar. Jag är bländad. Förutom att hon ofta har kloka eller i alla fall intressanta saker att säga om det mesta - så skriver hon med sådan hänförelse om mat. Mat hon lagar. Mat hon äter.
Häromdagen skrev hon om griskind. Griskind! Jag behöll receptet.
Isobel är grym.

Bokrea

Huvudet knastrar, öronen susar och snoret rinner, men jag försöker att hålla mig vid gott mod och i alla fall konstatera att det kunde varit klart värre med tanka på att halva min kollegiala styrka ligger hemma med hög feber och influensa. Så icke jag.
Trots allt var jag förstås tvungen att trösta min förkylda själ med lite beställningar från kommande bokrea... Som seden varit de senaste åren köpte jag faktiskt inte en enda roman (läser bara pocket numera, om inte boken är för ny och åtråvärd för att vänta) - och inte heller kokbokssidan kändes helt lockande. I år blev temat istället: odling. Följande skapelser når snart mina vinterkylda fingrar:
Jordens täppor, Prismas stora örtabok, Beskärning - trädgårdsexpertens bästa råd & tips, Trädgård i kruka, Cityodling, Grönsakslandet, Uteplatser i trädgården, Grönt och gott från trägården, Växter för balkong och uterum samt De bästa växterna för tomt och trädgård.
Detta kompletterat med Jan Gradvalls kokbok Svenska köket, första Harry Potter-boken, en liten sak av Anna-Lena Brundin (Det svider lite) och min egen favorittitel Den välmående katten - en livsnjutares ABC ger mig en stark känsla av bredd och galenskap.
Undrar om mina vänner vill kännas vid mig längre?

Grå grå grå grå Marie Lindberg

Alltså, jag hade verkligen inte tänkt kommentera Marie Lindberg och schlagerfestivalen. Jag hade verkligen inte tänkt lägga någon energi på det alls, inte tänkt reta upp mig eller fundera över det.
Men nu får det banne mig vara nog.
Svenska folket gillar käcka, glada losers som alltid har ett leende på lut och en ordinär framtoning, utan någon som helst spets eller ojämnhet. Svenskar gillar grå grå grå grå grå grå. Jag vet ju det. Jag har försökt att acceptera det (men inte respektera, absolut inte, nix). Så när Marie Lindberg gick vidare till schlagerfinal i lördags ryckte jag på axlarna och tänkte att ja, det var ju inte helt oväntat.
Marie Lindberg får gärna sjunga i schlagerfinalen för min del, det bryr jag mig inte ett dugg om.
Men.
Nu har det plötsligt börjat talas om "den största kvinnliga artisten Sverige fått fram sedan Lisorna Ekdahl och Miskovsky", jämförelser görs med Norah Jones och Joan Baez - nu är det nog! Är folk helt stendöva? Eller åtminstone tondöva? Kan de inte heller engelska och har därför sympatier med denna lärarinna "från ingenstans" (please!) som om gud är mild åtminstone inte undervisar i några främmande språk.
Värst av alla uttalanden kanske ändå kommer från hennes skivproducent Patrik Frisk:
– Jag försöker förfina det hon är bra på och behålla hennes jordnära känsla. Hon har ett helt annat sätt att skriva låtar än en vanlig svensk.
Vanlig svensk? Vad tusan innebär det? Alla vi som inte skriver låtar? Alla de som skriver låtar och faktiskt har talang?
Och - är inte hela grunden till Marie Lindbergs framgång just att hon är "vanlig svensk".
"Vanlig svensk", vilket uttryck förresten. Jag mår illa.

Jag blir så trött

Tänk att samhället är fyllt av sådana här gubbar fortfarande.
Fy.

http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,999948,00.html

House House House House House House House

Nu har jag bestämt mig. I slutet av februari börjar säsong tre av House på Canal Plus och jag tänker titta, trots att jag i så fall hoppar över en säsong eftersom TV4 just är i färd med att avsluta den första.
Men.
Hallå.
Kvällens avsnitt, när House föreläser om sitt eget ben är... helt übergrymt, nästan precis lika grymt som det när han spelar luftpiano till The Who. Min längtan efter nästa avsnitt är i det närmaste galen.
Och jag tänker då rakt inte vänta i ett halvår på TV4:s fortsättning när nu Canal Plus dukar upp ett helt gottebord.

Herr och fru

Nu är våra bröllopsfoton äntligen klara (många av er, inklusive min älskade pappa som aldrig missar en chans att vara vad min farmor kallar "förarglig" men vi andra vant oss vid som humor - utropar vid denna tidpunkt INTE REDAN VÄL? med illa dold ironi). Bilderna blev hursomhelst väldigt väldigt bra, men så är foto-Jeanette förstås inte bara en grymt trevlig och rolig person utan också en lysande fotograf med uppenbar känsla för stil.
Det här fotot gillar vi mest bland många riktigt fina. Det är taget på fältet bakom köksdörren till farmors stuga i Tjörnarp (Ebbarp) och hade inte varit möjligt om inte arrendator-Anders hunnit hugga ner den sista biten gräs för hösten och packat in i stora vitplastade höbalar.
Bara en sådan sak, liksom.

Live baby live

Dags att ta tag i konsertvåren då... En del intressant och en del halvintressant finns att fundera på.

DET HÄR SKA JAG SE, BASTA
12 mars, Kris Kristofferson (KB, Malmö)
23 mars, Lucinda Williams (Radio City Music Hall, New York)
26 april, Rickie Lee Jones (KB, Malmö)
29 april, Madeleine Peyroux (KB, Malmö)
2-5 maj, Mikael Wiehe & Ebba Forsberg sjunger Dylan (Victoriateatern, Malmö)

DET HÄR VILL JAG SE, MEN...
16 mars, Pete Yorn (Roseland Ballroom, New York)
17 mars, Jerry Seinfeld (Palace Theatre, Albany)
17 mars, Levon Helm (Beacon Theatre, New York)
22 mars, Merle Haggard, Willie Nelson & Ray Price (Radio City Music Hall, New York)
24 mars, Bettye Lavette (B.B. King's Blues Club, New York)
27 mars, Robyn Hitchcock (Knitting Factory, New York)
2 april, Bob Dylan (Forum, Köpenhamn)
28 april, Tomas Andersson Wij (Mejeriet, Lund)

Anja!

Shit, alltså. Vad jag gillar idrottsmänniskor som Anja Pärsson. Helt out hela världscupsäsongen och så, när det gäller - guld guld guld. Otroligt imponerande.
Nu har jag tårar i ögonen igen.

Ett väntat gripande

Ryska polisen har gripit två misstänkta för mordet på Anna Politkovskaja. Inte oväntat är de två gripna - tjetjener. Efter att precis ha avslutat just Politkovskajas skildring av dagens Ryssland ("Putins Ryssland") har jag inte ett uns tilltro till varken rysk polis eller ryskt rättssamhälle och boken visar också flera exempel på hur tjetjener förföljs nästan på samma sätt som judarna i Nazityskland (men utan koncentrationsläger, tack och lov). Alla agerar enligt anvisningar från högre ort, många tar mutor och alla vill och måste hålla sig på god fot med de inflytelserika. Det internationella trycket på att finna Anna Politkovskajas mördare har också varit stort, hon var inte den första journalist som blivit mördad under Putins tid vid makten - men den absolut mest kända i resten av världen.
Kanske är det rätt män man nu gripit.
Men låt oss i alla fall hedra Anna Polikovskajas minne såpass att vi ser på det hela med skepsis och ett granskande öga.
Låt oss inte köpa lösningen rakt av.
Och läs boken, för tusan.

Bio: Last king of Scotland

BETYG: 4-

Jag vet inte. Det räcker inte riktigt ända fram. Men nästan. Nära.
”Last king of Scotland” är välspelad, intressant och gör mig kanske mest av allt nyfiken på att veta mer om Idi Amin och hans terrorvälde i Uganda. Men. Jag har ett problem. Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna.
Såtillvida har ”Last king of Scotland” (har vi slutat översätta filmtitlar nu, förresten – det här borde ju annars vara en lätt en) mycket gemensamt med förra årets ”Capote” – allting är hur bra som helst, men det bränner inte till. Den griper inte riktigt tag.
I eftertexterna får jag veta att Idi Amin under sina åtta år vid makten tog död på 300.000 landsmän. Det är givetvis fruktansvärt. Men inget jag direkt får någon känsla för i filmen (vilket på många sätt har en poäng eftersom den skotske läkaren och egentlige huvudpersonen inte förstår detta förrän i slutet och det är med hans ögon vi ser filmen). Jag uppfattar, mycket tack vare Forest Whitaker grymma skådespel, att Idi Amin var en galning, en man med många sidor där man aldrig kunde veta vilken som skulle dominera för tillfället. Men jag fruktar honom inte. Och jag får ingen som helst inblick i vilken utsträckning Storbritannien hjälpte Amin till makten och vad som egentligen hände före och efter (presidenten Amin störtade till exempel, Milton Obote, tog tillbaka makten när Amin i sin tur försvann och dödade i princip lika många av sina landsmän som vår films huvudperson)
Ändå, vill jag gärna framhålla, är detta en väldigt bra film (än en gång, precis som ”Capote”). När jag nu, tack vare inspiration från biobesöket, läst in mig lite på historien förstår jag också att det är en ganska bra bild av händelserna som filmen ger. Många har klagat lite på att det fortfarande måste till en vit man i händelsernas centrum om man ska göra en film om Afrika och det kan finnas en poäng i det, men Dr Nicholas Garrigan är knappast någon hjälte - mer en politiskt ointresserad yngling som vill uppleva ett äventyr och låter sig bländas av ett liv i lyx. Jag har inga problem med det upplägget.
Så – se filmen, det är den absolut värd.
Läs mer.
Det kommer ni att vilja göra.

Discshop baby

Fick order av svärföräldrarna att beställa en film från discshop de blivit förtjusta i. Ändå på plats var det väl lika bra att köpa några till sig själv? Fångläger 17 (Billy Wilder), M (Fritz Lang), Flickan från Auschwitz (Stefan Jarl), Corporation (Jennifer Abbott), De misstänkta (Bryan Singer) och tv-serien Stolthet och fördom (med Colin Firth!) blir perfekt som ättiksgurka på leverpastejmackan.

Vänner

Vänner är svårt. Inte att älska, inte att lita på - utan bara att behålla. Eller hålla nära. Det finns så många man träffar i olika sammanhang som man tycker om, men det är svårt att finna tid. Tid. I-landsproblem nummer ett. En så dålig ursäkt men en så bra förklaring.
Allt detta slog mig efter gårdagens födelsedagsbrunch då åtta av mina närmaste vänner kom för att gratulera mig (och njuta av maten, såklart). Jag tycker om att stå lite vid sidan om och betrakta en sådan samling. På bröllopet var det en av höjdpunkterna på hela dagen när jag, någonstans i middagen, tittade ut över lokalen och såg hur så många av våra vänner, så många av dem vi älskar - med det egentligen enda gemensamma att de älskar oss tillbaka - pratade med varandra, skrattade, skålade.
Då hade vi ändå velat bjuda fler. Göra cirkeln större.
Jag berömde familjen för deras födelsedagspresenter och antar att det inte är mer än rätt att också skicka ett tacksamhetens ord till mina brunchande vänner. Vin, biobiljett, presentkort på Möllans ost och fyra böcker: "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can, "Mannen under trappan" av Marie Hermansson, "Hanteringen av döda" av John Ajvide Lindqvist och "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" av Anna Gavalda.
Jag har en fin vår framför mig!

Inga fler bjudningar på ett helt år

Det är jobbigt att fylla år. Inte för att man oundvikligen blir äldre (det är ärligt talat ganska trevligt), utan för att det leder till en väldig massa tungt arbete. I köket. Och, för min älskade make, ett hel del bärande med bord och stolar upp och ner från källaren.
Men alltså, det är grymt kul.
Att laga mat till andra.
På kalas nummer ett (släkten) lagade jag klassisk kreolsk kycklinggryta som min pappa tyckte var alldeles för stark men så är han också rätt mesig vad det gäller kryddor - min snart nittiofyraåriga farmor åt som bara den. Dessert: sommartårta på maräng, hallon och grädde med lemon curd.
Kalas nummer två, det minsta (svärföräldrar): gubbröra till förrätt, kalvfärsbiffar med svamp och portvin i, tillsammans med persiljestuvad potatis, syltad blomkål och ugnsbakade äpplen - och till dessert varm chokladbakelse med vaniljglass rullad i dels vit choklad och dels polkagris.
Så långt allt gott och väl.
Idag var det brunch (kompisar). "Inte en middag för vännerna, det blir för mycket jobb" tänkte jag och anade väl att brunchidén bara var ett sätt att lura mig själv.
Det var mer jobb än de andra två tillställningarna tillsammans.
Det var värt det.
På den köpta delen av buffén: a-fil, Philadelphiaost, italiensk salami, pastrami, prästost, avocado, tomat, rödlök, paprika, gurka, tomat-, äpple- och apelsinjuice, te och kaffe.
På den hemmagjorda fronten: müsli, bagels, grönsaksmuffins med fetaost i, fruktsallad med honungsyoghurt, löktarte med svamp och parmesanost, ugnsbakad brie med tomatsallad, bacon och scrambled eggs.
Nästa år ska jag anlita en cateringfirma.
Eller resa bort.
Äh, förresten. Det är trevligt att stå i centrum.

Filmlistan 2006!

1. Att återvända (Pedro Almodóvar)
2. De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck)
3. Dråpet (Per Fly)
---
4. Efter bröllopet (Susanne Bier)
5. Walk the line (James Mangold)
---
6. Brokeback mountain (Ang Lee)
7. Matchpoint (Woody Allen)
---
8. Good night, and good luck (George Clooney)
9. Capote (Bennett Miller)
---
10. The squid and the whale (Noah Baumbach)
11. Babel (Alejandro González Iñárritu)
12. Syriana (Stephen Gaghan)
---
13. Stolthet och fördom (Joe Wright)
14. Inside man (Spike Lee)
---
15. The Weatherman (Gore Verbinski)
---
16. Varannan vecka (Felix Herngren, Måns Herngren, Hannes Holm)

Enligt uppdelningen:
1-3 Så otroligt bra att det är löjligt
4-5 Riktigt riktigt bra
6-7 Mycket bra
8-9 Mycket bra, men inte riktigt lika bra
10-12 Sevärda
13-14 Helt okej
15 Varför inte
16 Se inte den, för tusan

Filmer jag inte sett, men är rätt säker på skulle slå
sig in ganska högt (utan rangordning):
Marie-Antoinette (Sofia Coppola)
Frihetens pris (Ken Loach)
Scoop (Woody Allen)
Me and you and everyone we know (Miranda July)

Filmer jag inte sett, men är lite mer osäker på (utan rangordning):
The Holiday (Nancy Meyers)
The Science of sleep (Michel Gondry)
Flags of our fathers (Clint Eastwood)
Requiem (Hans-Christian Schmid)
Don't come knockin' (Wim Wenders)
Pingvinresan (Luc Jacquet)
München (Steven Spielberg)

Fest = våldtäkt

Två våldtäkter har anmälts den senast veckan i Åre, vilket bekymrar polisen såhär i förberedelserna inför alpina VM. Järpens polischef Matts Nilsson uttalar sig: "Folk är här för att åka skidor och sen gå ut och ha kul. Då finns det en risk att sånt här kan hända".
Jag vet inte.
Men jag hoppas citatet är taget ur sitt sammanhang.